Men skit i vad folk säger. Dom behöver inte ens få reda på att du ev får nån diagnos.
Det kanske kan va inslag av social fobi? Det har jag också lätta inslag av. Eller iaf att ja blir obekväm på fester, mingel, nya situationer där man snabbt ska hitta folk att sitta och äta/fika med. Lite panik... vart hör jag hemma? Töntarna/coola kidsen? Det sittet kvar seb skoltiden. Alltid en känsla av mallplacering. Ser bra ut och är social o mon yrkesroll. Men ibland blir det jobbigt i olika situationer.
Har lärt mig den hårda vägen, fick en kris efter universitetet och tog antidepressiva mot ångest. Gick hos kurator . Men slutade med båda då jag tyckte det fick mig att tycka synd om mig själv och grubbla väldigt mkt. Hur jag är, varför jag har svårt att skaffa/bibehålla nya vänner. Otillräcklighet var ej nöjd med val av yrke 3.5 års studier "bortkastat". Mkt ångest över vad jag ville bli i livet.
Sen kom sen stora vändningen, min pappa blev sjuk i cancer, oerhört mkt ångest kring det. När han gick bort var jag tvungen att rannsaka mig själv och läka. Trött på att ha ångest och trött på att deppa... letade upp självhjälpsmetoder. Yoga, en tjej som heter Ali Kamenova finns på Youtube har massa gratis. Specifikt mot ångest. Hjälper mkt.
Mindfulness, ljudböcker, Spikmatta, meditatiobsmusik och inre arbete med mig själv har gjort att jag kan ha det i schack.
Får ångest av att min mamma är själv, ensam, känner mig själv otillräcklig och önskar jag kunde finnas där för henne men vi bor inte i samma stad.
Kan även få ångest av att jag vill byta jobb men är rädd för't. Min profession är det enda jag kan typ.
Sen är det väl att jag själv hat fått barn och inte känner mig bäst jämt, jag skulle kunna göra mer för mitt barn, leka, aktivera osv. Avvägningen mellan att ta hand om sig själv och sina behov samt finnas för andra. Många gånger kan jag bli handlingsförlamad av ångest. Jag vill ut och iväg och börja dagen men kommer inte igång. Då ger det jättemkt ångest att jag inte gjorde mer av dagen. Satt med telefonen fööör mkt osv
