Hur vet man om ens barn är begåvat?

Förlåt men jag tycker hon låter som ett vanligt barn. Ja bortsätt från språket då. Vissa barn talar tidigare än andra men det betyder inte att dom är underbarn heller.

Att en 9 mån blåser på maten när man säger att den är varm är inte heller spektakulärt. Inte att dom tröstar heller. Det gör min 15 mån också och gjorde även vid ett år. Han är väldigt omtänksam. 

Hade hon räknat lätta tal och börjat läsa bokstäver hade jag tyckt det var ovanligt tidigt men inte nu nej. Jag har 5 barn själv.

Min 4 åring var tidig med allt. Gick vid 8mån och sjöng blinka lilla stjärna vid 1,5 år och kan idag som 4 åring skriva korta ord och räknar.

Och hon ritar fjärilar,flickor med långt hår fingrar ögonfransar,dinosarier,hästar,monster med tänder mm mm mm. Alltså inte "bara" huvudfotingar. Jag tror itne hon är ett underbarn ändå. Snarare intresse för bokstäver siffror och att rita. 

Jag har bara två barn och inte så mycket att jämföra med haha. Men koppla att maten är varm, vad det innebär och hur man ska agera för att få den att svalna fortfare och utföra handligen själv vid 9 månaders åldrr tycker jag är extraordinärt. Men det ju inte enbart en handling som definerar begåvning. Tidig empati och förståelse för sociala sammanhang är också ett tecken. Men det finns nog inget som säger att antingen är fu begåvad eller så är du inte det måste väl finnas en skala. Jag har inte försökt räkna med henne, det kanske jag borde. Sjunga sånger kan hon redan.

Din 4 åring som var tidig, hur har ni anpassat er för att stötta?

Anledningen till att jag ställer frågan är självklart inte för att skryta om min dotter som begåvad utan för att jag vill veta hur jag bäst ska hjälpa henne i hennes utveckling. Min son är ett helt vanligt barn så det har aldrig varit några frågetecken där.

Min son (nu tonåring) är så kallat särskilt begåvad. Det som var tydligt från att han var väldigt liten (mindre än 6 mån) var ett helt enormt intresse för saker inom hans "begåvningsområden". Han lekte väldigt lite med vanliga leksaker när han var 1-2 år utan ville hålla på med annat.

Han var väldigt intresserad av böcker från bara några månaders ålder -att jag skulle läsa med honom i knät. Han ville aldrig suga eller tugga på böcker som många små barn gör. Just detta har jag läst nånstans är typiskt för begåvade barn.

Han skiljde sig rejält från andra barn i samma ålder, vilket skapat massor av tråkigheter under uppväxten. Framförallt har vuxna haft svårt att bemöta honom på ett ok sätt. Det finns tillfällen där jag trott att andra barn varit lågbegåvade eller haft någon lindrig form av utvecklingsstörning för att jag trodde min son var helt vanlig. Haha, jag kan skratta åt det i efterhand...som tur är, är jag en taktfull person som tycker om alla barn så jag har inte sårat nån förälder.

Jag skulle inte önska någon att vara särskilt begåvad. Det bästa för ett enkelt och lyckligt liv i vårt samhälle är att vara medelmåttig på alla vis.

Egentligen är det ju bara att ge henne vad hon behöver utvecklingsmässigt, alltså böcker, utmaningar mm, anpassat till hennes nivå. Som man gör med alla barn.  Det är viktigt att man inte bromsar dem, utan stöttar och uppmuntrar på de vis man kan.

Jag räknas in bland högbegåvade och stötte på vägg efter vägg i skolan, och hamnade till sist efter då jag blev tvingad att anpassa mig efter alla andras takt trots att jag egentligen låg långt före.
Det ledde till att jag tappade intresset för skolan helt, och än idag klarar jag inte av skolmiljöer för att de är för begränsande. Plugga på distans eller av eget privat intresse går alldeles strålande för att jag äntligen fått kläm på det där med studieteknik och jag har väldigt lätt för att lära.

Lite mer handfasta råd: ge henne saker som kanske egentligen är anpassade för lite lite äldre barn, och kolla hur hon tar sig an dem. Alltid under översyn såklart, och funkar det inte så är det inte hela världen. Hon kommer dit.

Vad kul att hon är så empatisk och social :)