Sambo dog, livet har tappat glädjen

Man sörjer, begraver och går vidare. Så har man gjort i alla tider och det fungerar. När begravningen är över måste också sörjandet vara över.

I alla tider har man pratat om sorgeåret. Förr skulle man sörja minst ett år.

Gör då det. Det viktigaste är att sörjandet måste ha ett slut.

Gör då det. Det viktigaste är att sörjandet måste ha ett slut.

Man sörjer, begraver och går vidare. Så har man gjort i alla tider och det fungerar. När begravningen är över måste också sörjandet vara över.

Min älskade sambo dog helt oväntat, ingen vet var som har hänt. Hon bara vaknade inte mer. Det har gått några veckor sen hon lämnade alla sina kompisar och familj, det har gått upp och mer för mig, och idag är det första natten jag inte kan sova.
Jag försöker gå vidare med livet, fokusera på rutinen och hålla mig upptagen med roliga grejer. Det känns som att det går att hålla rutinen, men samtidigt känns det bara tomt när jag kommer hem och hon inte är där för att pussa mig och snacka om hur varandras dag har varit.
Även om vi hade varit tillsammans korttid och känt varandra bara i några år så känns det som att vi passade ihop väldigt bra, att det var ödet som hade fört oss samman. För första gången i mitt liv hade jag känt mig att jag kunde ha ett förhållande där man kunde kommunicera och prata med varandra utan att bråka, vi förstod varandra och kom alltid överens på ett hälsosamt sätt. Jag kände mig väldigt lycklig att ha henne i mitt live och att kunna dela mitt liv med henne.
Nu har alla planer vi hade fram till januari försvunnit. Massa roliga grejer som skulle hända kommer aldrig att hända. Alla hennes livsplaner som hon hade berättat för mig, sina romaner och historier, har plötsligt avslutade.
En del av mig har försvunnit, och jag som var en glad människa har tappat glädjen i mitt liv. Det var hon som fick mig att vara mer social och det var hon som stöttade mig det senaste året när jag försökte bli en bättre människa och ha ett bra ekonomi.
De flesta av mina vänner var också hennes vänner. Jag vet att jag kan prata med dem, men det känns som att ingen av de riktigt förstå vad jag går igenom. Jo, livet går framåt och allt kommer att bli bättre, men dagarna känns långa och lusten att gå upp varje morgon är låg.
Är det någon här som har gått igenom en liknande situation? Vad gör man för att försöka få ett liv igen?

Vad gör man för att försöka få ett liv igen?

Jag beklagar verkligen. 

Döden speciellt när den kommer så oväntat är ingen beredd på, det finns inga manualer att följa. 

Det har också gått så kort tid, några veckor är ingenting, 

Jag kan tänka mig att du fortfarande är i chock.

När mitt barn dog över en natt så rasade hela min värld, jag vaknade upp till en mardröm varje morgon. 

Och jag förstod inte varför jag skulle vakna alls.

Tiden hade stannat och mitt liv med den.

Jag förstod inte alls hur jag skulle kunna leva vidare, hur man gjorde när ens barn har dött.

Där framtiden förut hade varit fanns bara en hög ogenomtränglig mur.

Min läkare sa att jag inte behövde tänka på det nu, för det fanns inga svar, det skulle tiden ge mig senare och så har det blivit. 

Det fanns 4 saker jag skulle göra varje dag.

Äta.

Sova.

Gå ut om så bara på förstubron.

Och försöka distrahera mig en liten, liten stund, för jag behövde dom avbrotten i sorgen för att orka.

Sen gör tiden resten, men det tar tid, och vi hanterar sorg så olika, det finns inget rätt sätt, gör det som känns rätt för dig. 

En sak till såhär jobbigt blir det inte igen, det är den första tiden som är värst. 

Men fy. Mardrömmen. Jag blir nästan besatt av att få veta varför när jag hört att ett barn dött. Som för att försäkra mig om att jag inte missat nåt viktigt man kan göra för att inte drabbas. Var ditt barn bebis? Jag gick på nålar när mina var det... man har egentligen ingen makt över de allra viktigaste sakerna i livet :(

Du får så gärna fråga, jag pratar gärna om honom, precis som jag gärna gjorde det när han levde.

Han var vuxen, 26 år och bodde inte hemma längre.

Han fick influensan som spred sig till lungorna och skapade en lunginflammation som i sin tur gav en akut blodförgiftning.

Det gick oerhört fort, jag pratade med honom på onsdagen i telefon, då var han frisk och skulle ut och ta en öl med en polare.

På fredagen skulle han ha kommit till oss för att laga mat med mig, vi gillade att göra det tillsammans, japanskt skulle vi laga, men han dök aldrig upp och när jag ringde sa han att han hade blivit sjuk och fått feber och ont i magen.

Han hade glömt att det var fredag och han bad om ursäkt för det.

Jag frågade om vi skulle komma till honom om han ville det, men han sa att det gick bra, det var en timmes enkel resa på hala vägar i mörker och han tyckte det var onödigt.

Istället bestämde vi att jag skulle ringa honom på morgonen dagen efter, 

Han sa: Mamma, du kan ringa vid 10-tiden. 

Jag sa ok, ring när som helst om du behöver oss. 

Sen la vi på och det var det sista vi sa till varandra.

Dagen därpå svarade han aldrig, till slut fick jag tag i en kvinna som hade huvudnyckel och hon gick in och hittade honom död på köksgolvet.

Vi fattade ingenting, inget var rätt allt hade blivit fel och kaos, den där första tiden var fruktansvärd, men förunderligt nog blir det lättare.

Inte minst för att han hör av sig på olika sätt, så många gånger nu, så det kan inte bara vara slump och det tröstar mig mer än något annat. 

Det var min historia, förlåt ts att jag kapade din tråd med den.