Sambo dog, livet har tappat glädjen

Jag börjar gråta av att läsa, tanken att förlora sin sambo är en smärta olik någonting annat. Jag beklagar. Jag har ingen egen erfarenhet men dit inlägg ger en verkligen perspektiv på saker, som får mig att glömma alla tusen myr-bekymmer och bara älska min man nedan han finns. Tack för att du delade med dig.

Angående din sorg.

Tillåt dig att gråta och sakna. Tillåt dig att känna tomhet och alla andra känslor som bubblar upp. Tillåt dig att vara i sorgen och kombinera det med vardagliga livet som du gör när du träffar vänner hittar på saker och försöker vara närvarande.

Det blir förstås ändrade planer och nu kanske du måste fokusera på dig och hur just du vill ha julen och nyår, och eftersom kan du se livet som ditt oskrivna blad, vad vill du skriva?

Ta tag i dina drömmar, vad hade du gjort i livet om du kunde göra precis vad du ville? Försök hitta barnsinnet och tänk att hon är med dig i allting, i sorgen, i glädjen, tänk att du har henne som din skyddsängel och att hon hade velat att du lever livet maximalt, utan spärrar. Att du kastar dig ut.

Låt livet bli det äventyr ni hade tänkt ut tillsammans.

Jag sörjde min hund i två år. Men sorg kan se olika ut, det betyder inte att jag låg hemma i sängen och grät hela dagarna. Jag pinnade på med mitt liv och kunde skratta , glädjs av andra hundar och djur, fortsätta med mina drömmar och intressen, träffa vänner och familj. Men jag grät när jag skulle sov, så fort jag hade minsta motstånd i livet och jag kände att min hund inte längrelåg i fotändan då påmindes jag och floden av tårar kom. Även ibland när jag var kring andra hundar. Men bara då. Resten av livet var glädje och fart.