Sambo dog, livet har tappat glädjen

Knäpp? Det är det du som är som förstör ditt och andras liv för att en anhörig dött.

Jag beklagar verkligen. 

Döden speciellt när den kommer så oväntat är ingen beredd på, det finns inga manualer att följa. 

Det har också gått så kort tid, några veckor är ingenting, 

Jag kan tänka mig att du fortfarande är i chock.

När mitt barn dog över en natt så rasade hela min värld, jag vaknade upp till en mardröm varje morgon. 

Och jag förstod inte varför jag skulle vakna alls.

Tiden hade stannat och mitt liv med den.

Jag förstod inte alls hur jag skulle kunna leva vidare, hur man gjorde när ens barn har dött.

Där framtiden förut hade varit fanns bara en hög ogenomtränglig mur.

Min läkare sa att jag inte behövde tänka på det nu, för det fanns inga svar, det skulle tiden ge mig senare och så har det blivit. 

Det fanns 4 saker jag skulle göra varje dag.

Äta.

Sova.

Gå ut om så bara på förstubron.

Och försöka distrahera mig en liten, liten stund, för jag behövde dom avbrotten i sorgen för att orka.

Sen gör tiden resten, men det tar tid, och vi hanterar sorg så olika, det finns inget rätt sätt, gör det som känns rätt för dig. 

En sak till såhär jobbigt blir det inte igen, det är den första tiden som är värst. 

Du får så gärna fråga, jag pratar gärna om honom, precis som jag gärna gjorde det när han levde.

Han var vuxen, 26 år och bodde inte hemma längre.

Han fick influensan som spred sig till lungorna och skapade en lunginflammation som i sin tur gav en akut blodförgiftning.

Det gick oerhört fort, jag pratade med honom på onsdagen i telefon, då var han frisk och skulle ut och ta en öl med en polare.

På fredagen skulle han ha kommit till oss för att laga mat med mig, vi gillade att göra det tillsammans, japanskt skulle vi laga, men han dök aldrig upp och när jag ringde sa han att han hade blivit sjuk och fått feber och ont i magen.

Han hade glömt att det var fredag och han bad om ursäkt för det.

Jag frågade om vi skulle komma till honom om han ville det, men han sa att det gick bra, det var en timmes enkel resa på hala vägar i mörker och han tyckte det var onödigt.

Istället bestämde vi att jag skulle ringa honom på morgonen dagen efter, 

Han sa: Mamma, du kan ringa vid 10-tiden. 

Jag sa ok, ring när som helst om du behöver oss. 

Sen la vi på och det var det sista vi sa till varandra.

Dagen därpå svarade han aldrig, till slut fick jag tag i en kvinna som hade huvudnyckel och hon gick in och hittade honom död på köksgolvet.

Vi fattade ingenting, inget var rätt allt hade blivit fel och kaos, den där första tiden var fruktansvärd, men förunderligt nog blir det lättare.

Inte minst för att han hör av sig på olika sätt, så många gånger nu, så det kan inte bara vara slump och det tröstar mig mer än något annat. 

Det var min historia, förlåt ts att jag kapade din tråd med den.