Hej!
Jag påbörja min första ivf nu i november men vi var tvungna att avbryta pga för få blåsor!
Nu blir det en vilomånad och förhoppningsvis startar vi i januari 2018. Jag tycker att det är så jobbigt att läsa om alla som är i gång!
Så nu startar jag en ny grupp för oss som ska starta ivf i början av nästa år. Även för er som har gjort fler ivf försök men inte lyckats och hoppas på att 2018 är ert år!
Vi kan ju hjälpas åt att få tiden att gå! :)
Tack, ja vi håller tummarna:) Jag tar Menopur, det fungerade bra för mig förra gången. Tycker det går bra att ta sprutorna, Menopuren svider lite och Fyremadelen var lite "seg" att sticka med ,men det går bra.
Hej alla!
Första inlääget så är alltså ny här efter att ha läst en del under senaste månaderna. Innan jag drar igång undrar jag om det kanske finns någon tråd ni kan tipsa om för mig som man? Ni kanske inte vill ha mig springandes här? Verkar som att i princip alla är kvinnor i dessa trådar...
För visst är det så att det är kvinnan i paret (om paret består av man och kvinna) som får gå igenom det värsta och mesta fysiskt och jag förstår att det är mer kvinnor än män här. Men, vi är ju också med. Delaktiga vet jag inte hur många som är. Min sambo vill inte smriva i forum etc medan jag tycker att det är helt ok att skriva och dela med sig.
Vi påbörjad vår utredning för cirka ett år sedan och har genomgått två ICSI utan att ha blivit med barn. Nu ska vi vänta lite knappt en månad innan vi kör FET...
Hej alla!
Första inlääget så är alltså ny här efter att ha läst en del under senaste månaderna. Innan jag drar igång undrar jag om det kanske finns någon tråd ni kan tipsa om för mig som man? Ni kanske inte vill ha mig springandes här? Verkar som att i princip alla är kvinnor i dessa trådar...
För visst är det så att det är kvinnan i paret (om paret består av man och kvinna) som får gå igenom det värsta och mesta fysiskt och jag förstår att det är mer kvinnor än män här. Men, vi är ju också med. Delaktiga vet jag inte hur många som är. Min sambo vill inte smriva i forum etc medan jag tycker att det är helt ok att skriva och dela med sig.
Vi påbörjad vår utredning för cirka ett år sedan och har genomgått två ICSI utan att ha blivit med barn. Nu ska vi vänta lite knappt en månad innan vi kör FET...
Hej alla!
Första inlääget så är alltså ny här efter att ha läst en del under senaste månaderna. Innan jag drar igång undrar jag om det kanske finns någon tråd ni kan tipsa om för mig som man? Ni kanske inte vill ha mig springandes här? Verkar som att i princip alla är kvinnor i dessa trådar...
För visst är det så att det är kvinnan i paret (om paret består av man och kvinna) som får gå igenom det värsta och mesta fysiskt och jag förstår att det är mer kvinnor än män här. Men, vi är ju också med. Delaktiga vet jag inte hur många som är. Min sambo vill inte smriva i forum etc medan jag tycker att det är helt ok att skriva och dela med sig.
Vi påbörjad vår utredning för cirka ett år sedan och har genomgått två ICSI utan att ha blivit med barn. Nu ska vi vänta lite knappt en månad innan vi kör FET...
Tack tack!
Ja, det är onekligen en speciell situation man hamnar i som man. Jag ska inte beklaga mig, hade nog inte velat sitta med sprutor och hormonella förändringar som min sambo får göra. Å andra sidan känns det ibland som att jag hade velat dra lite mer av lasset om jag bara kunde. Jag har hört och läst många män som på något vis känner att de inte är inblandade så mycket förutom när de lämnar spermaprov och vid läkarbesök. Att de inte funderar så mycket mellan gångerna. Själv kan jag inte sluta tänka på att vi inte får barn. Det upptar i princip hela min tillvaro och jag är så less på att tänka på detta att det inte är sant. Jag och min sambo pratar mycket om det och har en god dialog men ibland kan jag liksom känna att hon i alla fall får något mer än det psykiska, hon får känna att det händer något i kroppen och hon får känna att saker och ting förändras. Jag får mest bära runt på, och dela med mig av, tankar. Men det är ungefär allt. Det tär på mitt psyke. Som tur är mår vi bra tillsammans och tror på att behandlingen kan hjälpa oss men som man blir man hela tiden åsidosatt. Varje gång jag ringer kliniken, vi är där etc, så är det som att barnmorskor och läkare känner att de måste ge mig komplimanger för att jag är påläst, frågvis och allmänt intresserad,
Jag vet inte riktigt var jag ville komma med detta inlägg. Bara berätta lite om mitt perspektiv och hoppas att vi kan följas åt och dela med oss av tankar, frågor och känslor...
Hej, hoppar in i tråden. Jag och min man har gjort tre misslyckade icsi tidigare, varav ett var ett tidigt missfall och sedan tagit paus i strax över ett år. Nu tänker vi göra mya försök privat under våren. Så första steget blir att leta upp en klinik vi trivs med. Vi hade en mardrömsutredning i Eksjö innan vi fick remiss till Linköping, så vi är nog ganska petiga när det gäller läkare numera. Hoppas på att vi lyckas denna gången.
god morgon!
får jag hoppa in i tråden?
jag är 35år,har pcos. Vi gör ivf på Carl von linne kliniken i Uppsala. Vi plockade äggen i måndags 48 ägg, 31 st var mogna och 27 blev befruktade.Nu hoppas vi att de blir blastocyster och förhoppningsvis blir insättning om ca 3 veckor, när min kropp lugnat ner sig lie, stor risk att jag blir överstimmulerad.
Hej!
Jag har följt olika IVF-trådar under en längre tid och känner att det är dags att hoppa in på riktigt.
Jag är 34 (fyller 35 i mars) och min sambo 37 (fyller 38 i maj). Vi misstänkte att min (troliga) endometrios var problemet till att vi inte blev gravida. Har aldrig gjort laparoskopi men gynekolog har gett sannolik diagnos. Utredningen visade dock på manlig faktor och min sambo har få spermier med dålig rörlighet. Som tur var visade utredningen inga uppenbara fel på mig och jag hade bra AMH för min ålder (4,7).
Vi fick remiss till Sahlgrenska (bor i Gbg) men valde Karolinska pga betydligt kortare väntetid. Nu ska vi på ett första besök i slutet av januari.
Det har varit dubbla känslor sedan vi fick beskedet i september: skönt att få en paus men stress och rastlöshet inför all väntan och det faktum att tiden går. Men nu har alla tankar slagit till igen med full kraft och jag har svårt att fokusera på jobb och annat. Har dessutom fått tre bebisbesked den senaste tiden och det verkar aldrig bli lättare.
Hur har ni mått när ni tagit hormoner? Äter ni någon särskild "IVF-diet"? Både jag och min sambo har en utmattningshistorik (min sambo närmare i tid) och jag känner en oro för hur det påverkar ägg- och spermiekvalitet. Ja ni hör, mycket tankar, högt och lågt :)
Hej!
Jag har följt olika IVF-trådar under en längre tid och känner att det är dags att hoppa in på riktigt.
Jag är 34 (fyller 35 i mars) och min sambo 37 (fyller 38 i maj). Vi misstänkte att min (troliga) endometrios var problemet till att vi inte blev gravida. Har aldrig gjort laparoskopi men gynekolog har gett sannolik diagnos. Utredningen visade dock på manlig faktor och min sambo har få spermier med dålig rörlighet. Som tur var visade utredningen inga uppenbara fel på mig och jag hade bra AMH för min ålder (4,7).
Vi fick remiss till Sahlgrenska (bor i Gbg) men valde Karolinska pga betydligt kortare väntetid. Nu ska vi på ett första besök i slutet av januari.
Det har varit dubbla känslor sedan vi fick beskedet i september: skönt att få en paus men stress och rastlöshet inför all väntan och det faktum att tiden går. Men nu har alla tankar slagit till igen med full kraft och jag har svårt att fokusera på jobb och annat. Har dessutom fått tre bebisbesked den senaste tiden och det verkar aldrig bli lättare.
Hur har ni mått när ni tagit hormoner? Äter ni någon särskild "IVF-diet"? Både jag och min sambo har en utmattningshistorik (min sambo närmare i tid) och jag känner en oro för hur det påverkar ägg- och spermiekvalitet. Ja ni hör, mycket tankar, högt och lågt :)