Övertygad till abort
Hej. Skapar den här tråden mest för att skriva av mig. Kanske få några råd.
Lång historia. Träffade en man för ett tag sen via en dejtingsajt. Jag är mellan 25 och 28 år och bor ensam i lägenhet. Han är lite över 30, bor i en fin villa och har barn sedan tidigare. Vi är ganska olika alltså men det klickade ändå direkt och allt kändes toppen. Vi började umgås i princip dagligen, han behandlade mig som en prinsessa verkligen, talade hela tiden om hur fin jag var och verkade verkligen vara en toppenman. Även mina vänner charmade han. Han lät mig ganska snart träfa hans barn och övriga familj.
Tidigt började han prata om hur han längtade efter fler barn och att om vi skulle fortsätta så skulle han inte vilja vänta länge. Han pratade om hur fin jag skulle vara som mamma. En helg när jag var bortrest skickade han till och med bebisbild och skrev om hur mycket han längtade och hur han kunde se vår framtida familj framför sig.
Jag vet att det är sjukt att börja prata om sådana saker så tidigt och att jag borde ha reagerat, men jag längtar sjukt mycket efter kärlek och familj så jag antar att jag blev blind på något sätt. Nu i efterhand är det lätt att vara klok..
Vi har haft sex typ dagligen. Jag äter inte p-piller så vi har skyddat oss med kondom. Vid ett tillfälle föreslår han att vi ska köra utan, eftersom det inte är skönt med (för honom alltså), och jag går med på det. Vilket var urkorkat av mig, jag vet. Men jag tänkte att OM jag skulle bli gravid skulle det inte göra någonting med tanke på hur mycket vi pratat om det, och på något sätt fick jag nästan känslan av att det var det han ville när han tog av kondomen (eftersom han är fullt medveten om att jag inte äter piller).
Fram tills för en vecka sen var allt som vanligt mellan oss. Jag sov över på onsdagen. På torsdagen och fredagen märker jag att han är lite kort i tonen när gan skriver och jag frågar vad som är fel. Han skriver då att han vill ta en paus och vara ifred ett tag, men att det inte nödvändigtvis betyder att det är "slut".
På lördagen lägger han upp bilder på Facebook. Först en romantisk bild med ljus osv från en fin restaurang och sedan en där han kysser en annan kvinna..
Jag blir jätteledsen såklart och bestämmer mig för att bryta all kontakt med honom. På söndagen får jag dock en konstig känsla i kroppen och bestämmer mig för att göra ett gravtest. Det visar +.
Jag skriver till honom om hur det ligger till och att jag vill ha barnet. Jag har gjort en abort tidigare och känner att jag inte klarar av det igen. Han ringer då upp och säger i princip "Fattar du inte att jag inte är inttesserad?? Jag vill inte ha barn med dig och du måste förstå att man är två om att sätta ett barn till världen!".
Hela måndagen krigar vi. Jag är övertygad om att jag ska ha barnet. Han hotar med självmord, säger att jag förstör hans liv, hans barns liv, hans nya relation.. Till slut drar han in sin pappa som blir förbannad på mig. Hela dagen blir jag trakasserad om hur korkad och självisk jag är.
Till slut orkar jag inte mer. Jag börjar inse att det kommer att bli ett helvete om jag inte gör som han vill. Så jag ger upp. På måndagsmorgonen hade jag ringt Mvc, börjat äta folsyra osv. På tisdagsmorgonen beställde jag tid för abort.
Han talar nu om för mig hur "duktig jag varit som tagit mitt förnuft till fånga", men annars finns han inte som stöd alls. Bett mig att meddela om när det är klart. Får inte någon som helst empati då han anser att detta är likställt med att ta ett dagen efterpiller eller lägga satsen i papper.
Jag har accepterat själva aborten och bestämt mig för att göra den. Jag låter iskall och hemsk men jag har tappat all kärlek för att fortsätta denna graviditet. Det som är svårt är sättet som jag drivits till det på. Att han och hans pappa (och hans nya tjej) tillsammans gått emot mig och fått mig till det. Jag känner mig i princip psykiskt våldtagen. Finner inga bättre ord.
Jag kan förstå att hans situation också blev tuff när han fick veta detta, men jag förstår inte hur man inte kan känna något som helst ansvar..
Nu har jag två veckor till aborten och jag försöker att leva så vanligt som det går. Det är svårt, finner inte direkt någon glädje i mina intressen och har svårt att fokusera på jobbet.
Är mest rädd för hur detta kommer att påverka mig framåt och har bestämt mig för att söka all hjälp jag kan få. Som väl är har jag vänner och familj som är ett underbart stöd.
Skrev detta mest för att jag ville berätta. Det verkar finnas många som varit med om liknande. Ber dock om att få slippa kommentarer om hur dum jag är. Jag vet mitt ansvar i det här och känner redan enorm skuld. Ber även om att inte få råd om att ändra mitt beslut. Jag orkar verkligen inte röra upp det mer nu utan saken är som det är.
Tack till dig som läst! ?
