Övertygad till abort

Tack för era svar! <3 Tar till mig allt ni skriver.

Känslorna åker mycket fram och tillbaka just nu. I det stora hela är jag fortfarande inställd mot abort, eftersom jag inte känner mig stark nog för det här. Jag har inga barn sen tidigare som sagt och känner att jag behöver stöd och inte ovilja/hat från barnets far om jag ska kunna ta hand om det. Även om vi inte lever ihop vill jag ju att en pappa med kärlek ska finnas till hands någonstans.

Är nämligen ganska säker på att han inte kommer att ändra sig. Under tiden han tvingat mig till aborten har han visat sådant hat och omedkänsla, att jag är säker på att han kommer göra det till ett helvete för mig om jag inte gör som han sagt. Han ser det nu också som att vi skrivit på ett avtal och är överens.

Men å andra sidan vet jag ju fortfarande att det är mitt beslut. Att jag är den som kommer påverkas mest av detta och att det därför är viktigt att jag tänker igenom det och att jag vet att det är något jag vill och tror blir bäst. Och där är jag ju hekt inte klar än. Hade pappan velat ha barnet hade jag nog utan tvekan behållt det, men nu vill han ju inte.

Jag håller till viss del med om hans argument om att man är två om att sätta ett barn till världen, men är man inte två om att ta bort ett också? Vad händer om jag inte kan få barn igen? Hur ska jag kunna leva med att jag haft två chanser men valt bort båda? Sådana frågor ställer jag mycket till mig själv just nu.

Ja jag väger för- och motdelar just nu och för att det inte detta ska bli något jag bara gör och ångrar så har jag bokat tid för stödsamtal innan aborten. Behöver verkligen ventilera så mycket som möjligt för att säkert komma fram till vad jag vill. Hoppas att det kan ge något åtminstone..

Tack åter igen för alla svar och stöd, bra med lite olika infallsvinklar.

Känslorna åker fortfarande upp och ner. Ena stunden är jag i princip övertygad om det ena, i nästa stund övertygad om det andra. Försöker tänka mycket på vad båda valen kan få för konsekvenser på längre håll. Dock är det ju tyvärr omöjligt att veta innan man gjort det, om det fanns ett tydligt facit skulle det vara 100 gånger lättare. Men nu gör det ju tyvärr inte det..

Det känns ganska tydligt att det blir för svårt att behålla om vi inte blir överens om en lösning. För mig kommer det vara att leva under ständig skräck, oro, dåligt samvete och stress under (och efter) graviditeten och så vill jag inte ha det. Att vänta barn vill jag ska vara en positiv upplevelse, lycka och förväntan, inte ett helvete av psykisk terror. Då känns det bästa att avbryta innan grav gått ännu längre. Att behålla utan att tala om det för honom känns inte riktigt som ett alternativ för mig, jag vill att en medveten pappa ska finnas - oavsett om han vill det eller inte. Han skulle ju kunna ändra sig när väl barnet fanns..

Min tanke är nu att ta en dag i taget och snarast få tag i en samtalshjälp nästa vecka. Önskar även att jag kunde få med mannen till samtalet på abortmottagningen jag har inbokat dagen innan abort, få honom att förstå vad detta innebär, men är ganska säker på att han kommer att vägra..

Suck. Förstår inte hur en person som först varit så kärleksfull och som verkar vara en fin pappa, helt plötsligt kan vända och bli så här känslokall.. :/

Ja, jag har ordnat en tid hos kurator på kvinnokliniken. Dock fanns ingen tid förrän dagen innan abort och jag bor i en stad där det är svårt att få tid snabbt på vårdcentral och andra ställen. Skulle ju helst vilja prata med något proffs nu på en gång..

Usch det är en enda mardröm att befinna sig i. Stundtals lyckas jag skjuta bort den och istället bara känna att det snart är över och att det ska bli skönt när det är klart. Lika många stunder känner jag att jag inte vill göra detta, att jag kommer att ångra mig. Ofta gråter jag när jag ser framför mig när jag, om lite mer än en vecka, får det där pillret och hur jag sitter och blöder ut det som hade kunnat bli min älskade dotter eller son.. Och ibland känner jag att det nog blir bäst så ändå.

Så det är verkligen berg och dalbana nu. De dagar jag har kvar ska jag ska jag använda till att försöka att komma fram till något så bra som möjligt. Hur jag än gör måste det väl ordna sig på något sätt. Hoppas jag.

Måste skriva av mig lite. Förlåt för tjat..

Allt är ett enda mörker just nu. Fram tills igår kväll har det mest varit oro/stress/sorg/grubbel men sedan har en enda våg av mörker och meningslöshet sköljt över mig. Ser inget ljus någonstans.

Jag vet inte vad som är det värsta valet. Inom mig hör jag hur jag hur många tänker och tycker och jag känner att de kanske har rätt. Att man kan inre föda ett barn mot någons vilja, det är orättvist mot både pappa och barn. Det är självklart med en abort och jag är trög som inte fattar det. Jag har hela världen emot mig. Det spelar ingen roll hur många som skulle stå på min sida om jag gjorde tvärtom, minsta negativt från någon får mig att vekna.

Tanken på abort ger inte heller något ljus. Ord som "du kommer att träffa den rätte en dag så kan ni bilda en fin familj" ger mig ingen tröst alls, bara tvärtom. Hur ska jag kunna tycka om någon eller lita på någon efter det här? Jag har redan sårats otal gånger av män jag träffat och när jag äntligen kände att jag träffat någon som var nästan för bra för att vara sann - så händer det som för mig känns som bland det värsta tänkbara.

Känner bara hur jag aldrig kommer orka eller ha lust med något igen. Tanken på att efter detta komma tillbaka till jobbet, vardagen osv och bara leva som att inget har hänt känns omöjlig. Jag orkar knappt jobba som det är nu. Låser in mig på toa hela tiden för att bryta samman. Orkar inte delta i samtal om vardagliga ting. Frågor som "jaha vad ska du göra i helgen då?" får mig bara att må illa. En kollega vet vad jag går igenom och det känns skönt, resten måste jag försöka att spela ett sånt äckligt spel för.

Ser ingen väg ut. Känns som att jag aldrig kommer att bli mig själv igen. Kommer inte att hitta någon kraft. Ser inte fram emot något. Inte att fira jul, träna, spela teater (ett av mina största intressen). Tänkte från början att om jag gör aborten så ska jag ge mig själv något nytt i livet, typ börja plugga. En omstart. Men även det känns nu helt meningslöst.

Folk omkring mig börjar nu skaffa och planera barn. Hur ska jag orka ta till mig mina vänners och släkts barn? Jag orkar knappt se en mamma med barnvagn på gatan som det är nu. Hur ska jag kunna titta på en skrattande bebis utan att bara känna sorg i mig..

Jag har under de senaste åren haft det väldigt turbulent med depressioner, som dels kan härledas till aborten 2010 och dels till annat, och nu kommit på fötter igen. Lärt mig hantera och leva med ångest och så. Och nu så händer det här... Allt känns som ett hån. För en månad sedan tyckte jag att livet, för det mesta, lekte och framtiden kändes hoppfull. Nu är det som att allt bara har rasat.

Tog kontakt med mannen igår igen. Han verkade glad och leva på precis som vanligt. Pratade om helt andra saker som sitt jobb osv. Jag bad honom att följa med till samtalet på måndag, alltså dagen innan den bokade aborten och han gick med på det om han kunde ordna barnvakt. Någonting säger mig dock att det bara är hans sätt att försöka visa sig god och att han egentligen inte har en tanke på att följa med. Resten av veckan ska han dessutom vara på semester med familjen.

Nej förlåt för långt inlägg, jag behövde bara få ur mig som sagt. Tack till dig som läste.

Hej alla, tack för att ni skrivit <3 

Den veckan som varit nu har varit kaos och de absolut värsta dagarna i allt det här.

I måndags träffade jag en kurator på abortmottagningen för att prata ut om mitt beslut. Det kändes bra eftersom jag fick reda ut alla tankar och förstod att inget av alternativen egentligen var "rätt eller fel", eftersom omständigheterna gjort att båda sakerna skulle bli svåra.

Jag bestämde mig för att låta tiden för abort på tisdagen stå kvar och att helt enkelt åka dit och se hur det kändes där och då. Redan när jag gick hemifrån förstod jag att jag inte skulle kunna göra det, då alla känslor sa emot. När läkaren gjorde ultraljudsundersökningen antog hon att jag inte ville se, men jag bad om att få en bild utskriven. Jag vet inte varför jag ville det, men det slutade den dagen med att jag tog med mig bilden och gick hem. Utan att ha tagit någon tablett. Hela dagen tittade jag på bilden och var fast besluten om att försöka kämpa mer.

Tyvärr slutade det inte så lyckligt. Jag borde inte ha svarat pappan till barnet när han frågade hur aborten hade gått, men jag gjorde det ändå. Försökte förklara med alla känslor jag hade för att få honom att förstå. Men istället gick han ännu mer i taket än någonsin. Kallade mig idiot, hemsk människa som valt att inte släcka ett fosters liv och istället släckt hans liv. För nu skulle han vara tvungen att antingen flytta från stan eller ta livet av sig. Att jag förstört hans karriär. Att han hoppades att jag nu var nöjd som gjort att två levande barn skulle bli pappalösa. Han skrev att ingen skulle någonsin heller vilja ha mig, att ingen man vill ha en kvinna som valt att sätta en annan mans oönskade barn till världen. Detta och mycket annat. 

Det slutade med att hans pappa ringde upp mig. Jag vägrade svara och då ringde han hem till mina föräldrar istället. Vi är båda vuxna människor och de väljer att kontakta mina föräldrar?! Jaja.. Pappan talade om för dem att "ni måste övertala er dotter att göra abort, min stackars son mår jättedåligt". Det kom även fram att han sagt till sin pappa, att jag skulle ha sagt att jag inte kunde bli med barn och att jag alltså försökt att lura och utnyttja den här mannen som "spermabank". Jag blev totalt förtvivlad av att höra det, eftersom det är en ren j-vla lögn, men klart han väljer att tro på vad sonen säger.

Som väl är, är mina föräldrar helt på min sida i detta. Hela onsdagen och torsdagen satt vi och samtalade och grät. Jag har varit sjukskriven från jobbet då jag är totalt slutkörd. 

Tillslut orkade jag inte mer. Jag tänkte främst på min egen framtid. Att vara ensamstående såg jag inte som något problem, men jag förstod att jag riskerade att leva ett helt liv fullt av hat från dessa människor och att det skulle bryta ner mig. Hade jag varit en stark kvinna hade jag stått emot, men nu är jag tyvärr en sådan person som mår väldigt dåligt när andra personer är emot mig. En sådan som "vill vara alla till lags".

Imorse gjorde jag ett sista vädjande försök med känslor att få honom att ändra sig eller förstå, men det lyckades inte. Så då gjorde jag det, jag gick till sjukhuset och tog tabletten. Allt gick så fort, jag stängde av helt. Barnmorskan frågade om jag verkligen ville och jag sa ja, fast jag just då kände hur i princip hela min själ skrek nej. 

Under hela dagen har jag från och till känt total panik. Frågat mig själv hur jag kunde göra det. Återupprepat ögonblicket då jag stoppade tabletten i munnen och ångrat att jag inte spottade ut den. Googlat runt på om det är möjligt att ångra sig innan man tar nästa dos tabletter, men inte blivit klok på vad som gäller.

Å andra sidan vet jag att om jag inte gjort det, så hade jag återigen i flera veckor grubblat på om jag skulle göra abort ändå. Om och om igen. Så kanske var det bra att det inte hann gå längre, att det fick ske redan nu. Eller jag vet inte. Jag kommer ju aldrig få veta om det var rätt eller fel. Kanske hade det blivit bra om jag behållit barnet, kanske inte. 

Jag vet bara att det är en stor sorg som alltid kommer att finnas med mig. Eftersom att barnet till en början var välkommet av mig. Att jag liksom sett det framför mig, funderat på vem det skulle bli och vad det skulle få för namn. Att jag förberett mig på att få ha det i mitt liv. Att jag kände mig så stark först.

Men jag råkade helt enkelt ut för människor som inte såg på det på samma sätt som jag. Ett barn är bara välkommet om det till hundra procent passar ens livsplanering. Jag antar att jag bara måste acceptera att man tycker det, på ett sätt kanske jag kan förstå.. Vad jag aldrig kommer att förstå är den brist på respekt jag fått av dessa personer. Enligt svensk lag är det kvinnan som fattar beslutet om en abort, men det har inte alls tagits hänsyn till i detta fall. Jag har till och med fått höra att det är en omänsklig lag och att sådana som mig kommer göra att den lagen ändras..

I alla fall, ett stort tack till er som läst och skrivit i denna tråd. Fortsätt gärna göra det. Nu vet ni hur denna historia slutade, och tyvärr är jag inte ensam om att ha upplevt det här. Jag önskar inte min värsta fiende det, men tyvärr kommer det nog att hända därute igen.. Hoppas dessa kvinnor är starkare än jag. 

Kram på er alla <3