Övertygad till abort

Tycker inte heller att det låter som om du egentligen vill göra abort.

Kan du inte bara försvinna ur hans liv och kanske påstå att det är någon annan som är pappan, för att få lite lugn o ro att tänka själv?

När barnet väl är fött behöver du fundera på hur barnet någon gång framöver ska få veta sanningen.

Kanske till en början påstå att du bli it inseminerad i Danmark för att barnet inte ska känna sig oönskat från pappas håll. Kan kanske vara skönt med en sådan lögn också för att slippa alla blickar o tankar på förlossning , arbete, förskola , skola , Bvc mm

Kram o jag tror du fixar att vara en grymt bra mamma själv.

Ps mannen med stort M kommer säkert ändå Da

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga, mer än att jag har läst och känner en sån värme för dig. Vad fint att dela med dig av din berättelse. Det som är bra är att det är tidigt i graviditeten och du har tid på dig att ta ett beslut som du kan leva med. Båda abort och behålla är ju rätt, det är bara du som kan avgöra. Det kommer att bli bra!

Håller med, gör det inte.

Tycker att du inte ska göra abort, om du inte vill det. Han har inget att säga till om. Ni har inte "skrivit på ett avtal". Du behöver inte göra en abort bara för att han vill det.

Han valde själv att ha sex utan skydd, och då kan det bli ett barn.

Vill du behålla barnet, så gör det. Säg inget till honom, förrän barnet är fött. Behåll vårdnaden själv.

Tack åter igen för alla svar och stöd, bra med lite olika infallsvinklar.

Känslorna åker fortfarande upp och ner. Ena stunden är jag i princip övertygad om det ena, i nästa stund övertygad om det andra. Försöker tänka mycket på vad båda valen kan få för konsekvenser på längre håll. Dock är det ju tyvärr omöjligt att veta innan man gjort det, om det fanns ett tydligt facit skulle det vara 100 gånger lättare. Men nu gör det ju tyvärr inte det..

Det känns ganska tydligt att det blir för svårt att behålla om vi inte blir överens om en lösning. För mig kommer det vara att leva under ständig skräck, oro, dåligt samvete och stress under (och efter) graviditeten och så vill jag inte ha det. Att vänta barn vill jag ska vara en positiv upplevelse, lycka och förväntan, inte ett helvete av psykisk terror. Då känns det bästa att avbryta innan grav gått ännu längre. Att behålla utan att tala om det för honom känns inte riktigt som ett alternativ för mig, jag vill att en medveten pappa ska finnas - oavsett om han vill det eller inte. Han skulle ju kunna ändra sig när väl barnet fanns..

Min tanke är nu att ta en dag i taget och snarast få tag i en samtalshjälp nästa vecka. Önskar även att jag kunde få med mannen till samtalet på abortmottagningen jag har inbokat dagen innan abort, få honom att förstå vad detta innebär, men är ganska säker på att han kommer att vägra..

Suck. Förstår inte hur en person som först varit så kärleksfull och som verkar vara en fin pappa, helt plötsligt kan vända och bli så här känslokall.. :/

Jag lider med dig!

Med tanke på hur mannen har betett sig på sistone så tror jag att det vore en mardröm både för dig och för barnet att leva med honom i bakgrunden. Hur jobbigt det än är med en abort så vore det tusen gånger jobbigare att ha en sån man som far till sitt barn.

Vilken skitstövel! Ursäkta, men så gör man inte!

Du verkar osäker på aborten... Säg åt ditt ex att du tänker INTE göra någon abort OM han inte följer med dig till samtalet. Då hänger det lite på honom.. så kan ni alla prata igenom allt. Och sedan tänker du efter noga och bestämmer dig för hur du vill göra.

Känns som du behöver prata med ett proffs TS. Kolla om du kan få en tid hos kvinnoklinikens kurator.

Ja, jag har ordnat en tid hos kurator på kvinnokliniken. Dock fanns ingen tid förrän dagen innan abort och jag bor i en stad där det är svårt att få tid snabbt på vårdcentral och andra ställen. Skulle ju helst vilja prata med något proffs nu på en gång..

Usch det är en enda mardröm att befinna sig i. Stundtals lyckas jag skjuta bort den och istället bara känna att det snart är över och att det ska bli skönt när det är klart. Lika många stunder känner jag att jag inte vill göra detta, att jag kommer att ångra mig. Ofta gråter jag när jag ser framför mig när jag, om lite mer än en vecka, får det där pillret och hur jag sitter och blöder ut det som hade kunnat bli min älskade dotter eller son.. Och ibland känner jag att det nog blir bäst så ändå.

Så det är verkligen berg och dalbana nu. De dagar jag har kvar ska jag ska jag använda till att försöka att komma fram till något så bra som möjligt. Hur jag än gör måste det väl ordna sig på något sätt. Hoppas jag.

Vilken vecka är du i? Om du har tid på dig, avboka aborten gå i samtal och vänta. Känner du fortfarande lite senare att du vill göra abort kan du göra det. Och du kan säga åt honom att du gjort aborten och sen skriva att fadern är okänd, som någon annan föreslog. Jag har aldrig hört om en människa som ångrat att de inte gjorde abort när barnet väl är fött, däremot finns det massor som ångrar aborter och mår dåligt för det i många år. Du har blivit manipulerad av ditt ex och hans pappa, de har ingen som helst rätt att lägga sig i detta och du måste avsätta ordentligt med tid för dig själv för att komma fram till vad du själv vill innan du gör något som inte går att ångra! Har du vänner att prata med? Sök också någon sorts professionell hjälp med en gång. Funkar det inte via vården har jag för mig att det finns hjälplinjer för gravida som funderar på abort, till exempel minna-kliniken i Göteborg. Svenska kyrkan går också att vända sig till om man behöver samtalsstöd gratis och det behöver inte vara religiöst i samtalen om du inte vill det, de är heller nästan aldrig abortmotståndare (och de som är det är inte dömande), du kan säga till särskilt att du vill ha samtal med någon som inte har något emot abort om det känns bättre.