Övertygad till abort

Ja, jag har ordnat en tid hos kurator på kvinnokliniken. Dock fanns ingen tid förrän dagen innan abort och jag bor i en stad där det är svårt att få tid snabbt på vårdcentral och andra ställen. Skulle ju helst vilja prata med något proffs nu på en gång..

Usch det är en enda mardröm att befinna sig i. Stundtals lyckas jag skjuta bort den och istället bara känna att det snart är över och att det ska bli skönt när det är klart. Lika många stunder känner jag att jag inte vill göra detta, att jag kommer att ångra mig. Ofta gråter jag när jag ser framför mig när jag, om lite mer än en vecka, får det där pillret och hur jag sitter och blöder ut det som hade kunnat bli min älskade dotter eller son.. Och ibland känner jag att det nog blir bäst så ändå.

Så det är verkligen berg och dalbana nu. De dagar jag har kvar ska jag ska jag använda till att försöka att komma fram till något så bra som möjligt. Hur jag än gör måste det väl ordna sig på något sätt. Hoppas jag.

Måste skriva av mig lite. Förlåt för tjat..

Allt är ett enda mörker just nu. Fram tills igår kväll har det mest varit oro/stress/sorg/grubbel men sedan har en enda våg av mörker och meningslöshet sköljt över mig. Ser inget ljus någonstans.

Jag vet inte vad som är det värsta valet. Inom mig hör jag hur jag hur många tänker och tycker och jag känner att de kanske har rätt. Att man kan inre föda ett barn mot någons vilja, det är orättvist mot både pappa och barn. Det är självklart med en abort och jag är trög som inte fattar det. Jag har hela världen emot mig. Det spelar ingen roll hur många som skulle stå på min sida om jag gjorde tvärtom, minsta negativt från någon får mig att vekna.

Tanken på abort ger inte heller något ljus. Ord som "du kommer att träffa den rätte en dag så kan ni bilda en fin familj" ger mig ingen tröst alls, bara tvärtom. Hur ska jag kunna tycka om någon eller lita på någon efter det här? Jag har redan sårats otal gånger av män jag träffat och när jag äntligen kände att jag träffat någon som var nästan för bra för att vara sann - så händer det som för mig känns som bland det värsta tänkbara.

Känner bara hur jag aldrig kommer orka eller ha lust med något igen. Tanken på att efter detta komma tillbaka till jobbet, vardagen osv och bara leva som att inget har hänt känns omöjlig. Jag orkar knappt jobba som det är nu. Låser in mig på toa hela tiden för att bryta samman. Orkar inte delta i samtal om vardagliga ting. Frågor som "jaha vad ska du göra i helgen då?" får mig bara att må illa. En kollega vet vad jag går igenom och det känns skönt, resten måste jag försöka att spela ett sånt äckligt spel för.

Ser ingen väg ut. Känns som att jag aldrig kommer att bli mig själv igen. Kommer inte att hitta någon kraft. Ser inte fram emot något. Inte att fira jul, träna, spela teater (ett av mina största intressen). Tänkte från början att om jag gör aborten så ska jag ge mig själv något nytt i livet, typ börja plugga. En omstart. Men även det känns nu helt meningslöst.

Folk omkring mig börjar nu skaffa och planera barn. Hur ska jag orka ta till mig mina vänners och släkts barn? Jag orkar knappt se en mamma med barnvagn på gatan som det är nu. Hur ska jag kunna titta på en skrattande bebis utan att bara känna sorg i mig..

Jag har under de senaste åren haft det väldigt turbulent med depressioner, som dels kan härledas till aborten 2010 och dels till annat, och nu kommit på fötter igen. Lärt mig hantera och leva med ångest och så. Och nu så händer det här... Allt känns som ett hån. För en månad sedan tyckte jag att livet, för det mesta, lekte och framtiden kändes hoppfull. Nu är det som att allt bara har rasat.

Tog kontakt med mannen igår igen. Han verkade glad och leva på precis som vanligt. Pratade om helt andra saker som sitt jobb osv. Jag bad honom att följa med till samtalet på måndag, alltså dagen innan den bokade aborten och han gick med på det om han kunde ordna barnvakt. Någonting säger mig dock att det bara är hans sätt att försöka visa sig god och att han egentligen inte har en tanke på att följa med. Resten av veckan ska han dessutom vara på semester med familjen.

Nej förlåt för långt inlägg, jag behövde bara få ur mig som sagt. Tack till dig som läste.