Följas åt till ett plus!
D kom som som mörk brun/vinröd flytning. Men ytterst lite. Inga mängder alls. Ingen mensvärk å jätte ömma bröstvårtor.
D kom som som mörk brun/vinröd flytning. Men ytterst lite. Inga mängder alls. Ingen mensvärk å jätte ömma bröstvårtor.
Men huuu kan det bara ge sig?! :( Hoppas ni blir bra snart! Förstår att det tar på krafterna.
Jag blir hemma från jobb imorgon med. Febern la sig rätt snabbt men jag är så jäkla genomförkyld. Skitont i bihålorna, ständig huvudvärk och vaknar i panik varje morgon av att det känns som jag ska kvävas av mitt eget snor. :P Dottern var med hängig ikväll så får se imorgon ifall jag lyckats smitta henne med. :/
Har inte känt nåt mer tecken på gravid sen. Tuttarna har skärpt till sig, ser inga ådror eller läckage mer nu. Är helt inställd på mens.
Tror no int.. Magkänslan säger nej men hjärtat vill hoppas
Ja fast nu känns d som hela tiden mensen sku börja komma.. Går på toa.. Inget.. Nån enstaka blodstrimma. Ingen mensvärk. Ha redan sagt åt sambon att d sket sj..han fråga om ja e helt 100. Deppa ihop riktigt ett mess åt han att varför vi int lyckas. Alla andra runt oss får.. D finns så mkt gravid magar runt mj nu hela tiden. Blir så jävla arg. Ha tom tagi bort att följa vänner som e gravida. Orkar int se deras lycka. Vill bara sitt å gråta. Har ingen ork kvar.
Å bröllopet.. Om d blir i år vet vi int :( nä d ter 25 min en väg me liten båt å köra så får åka så många ggr över då. Ha bestämt att d blir hemma på gården.. Suck..
När började ni försöka med barn? Måla inte fan på väggen, det kan ta tid men det är normalt. Vad jag förstått så har du inte heller helt koll på din cykel än? Både mens och äl har ju kommit lite otippat hittills? När du fått styr på det så tror jag det blir lite lättare. Det finns ju inget som talar för att ni skulle ha problem med att få barn. Jag förstår verkligen dina känslor med hopplöshet när längtan är så stor, tro mig, jag har slitits mellan hopp och förtvivlan i över fem år om en till, gått i terapi och varit nära att separera flera gånger samtidigt som jag varit både arbetslös och allvarligt sjuk. Försök att njuta mer av det som är bra i livet just nu, du är nyförlovad och ni ska gifta er. Lägg mer energi på det och renoveringen tex, hjälp din kille att hitta motivationen och gör det tillsammans så ni båda kan fokusera lite på annat. Jag tror du behöver mer positiv energi helt enkelt.
Hoppar in här!
Är ett heterosexuellt par där spermier saknas, så vi använder oss av donerade. I väntan på insemination på klinik så har vi provat hemma så BIM är 23/1
Inne och läser varje dag hur det går för er tjejer! Hoppas vi alla ska få goda besked snart.
Själv är det tungt. Jag vill så gärna och är så frustrerad över att det aldrig händer, försök efter försök. Skett några stora saker den senaste veckan med i livet som gör att jag börjar tveka.. börjar få tankar som att det kanske är bäst att vänta. Har det tufft på arbetet nu och kanske borde försöka byta jobb först.. att allt ska vara så svårt?! I höstas kändes allt bara så spännande och jag hade en sådan enorm längtan.
Längtan är kvar men nu hänger oron över den och förstör..
Å jo ko fattar ja å att man ska leva i nuet men oftast så e d att alla goda råd (ja vet att d e väl menat) kommer från er som redan har barn. D va allt sånt man fick höra när man va singel å från alla kompisar som int va singel. "din tid kommer no när d e meningen att du ska träffa nån" d e int d man vill höra når man vari sj i 8 år. Å helt ärligt.. när man ha längta efter barn i snart 10 år.. Så vill man heller inte höra liknande. Elakt å ego kan tyckas, Tyvärr, men så e d iaf för mj.. å nä ja vill int såra nån lr så men måst bara berätta hur ja känner å tänker
Jag menar bara att vi alla kämpar med vår längtan. Jag lovar att den är lika jäklig när man redan har ett barn som när man inte har ett. Jag längtade enormt i tre år innan vi började försöka med första. Jag förstår verkligen hur du känner men du kanske ändå ska välja dina ord lite, att börja prata om endometrios när man försökt i tre månader kan ju lätt bli lite provocerande för andra att höra. Pga sjukdom bedömdes jag inte ens som fertil för ett år sedan, har fått kämpa med kost mediciner, operation och sjukskrivning med att bli fertil igen som enda motivation när det var tungt. Jag har också bara en äggledare som sänker mina chanser några procent. Absolut ska man få skrika ut sina känslor här, men du är inte den enda som har det svårt.