• Anonym (Galen)

    Hjälp mig! Behöver tips om hur jag ska bete mig mot mannens tonåringar.

    Först och främst så önskar jag inga påhopp som handlar om att jag är en elak styvmorsa. Den diskussionen finns i så många andra trådar så ber om att få slippa den här.

    Lever iallafall sen några år tillbaks med en man som har två barn som bor här vv. Har fungerat skulle jag säga av en orsak och det är att jag har varit mesig och aldrig sagt ifrån.

    När vi träffades så var den ena i nedre tonåren och den andra ett barn. Vi fick en bra kontakt från början och jag är accepterad. Däremot så har jag med åren blivit mer och mer uttömd på energi efter varje vecka barnen är här.

    Min man och hans ex fru verkar inte alls ha brytt sig om regler och rutiner för barnen. Ljudvolymen här hemma är hög. Det skriks ifall maten inte står på bordet, ifall det inte är kliniskt rent hemma (ingen av dom bäddar ens sängen o sätter i diskmaskin), skriks om inte favoritkläderna är tvättade, skriks om man inte kan skjutsa. Det skriks skriks skriks skriks skriks HELA dagarna här hemma. Det är inga små barn vi talar om heller utan det är en 16 och 14 åring.

    Jag orkar inte längre med det här. Har sagt till min man att det endast är han och exfrun som tycker att detta beteende är okej för ingen annan gör det.

    Han ber mig att ha förståelse. Har haft förståelse i år utan att ha sagt halv sju.

    Ska det vara så här? Är det helt normalt?

  • Svar på tråden Hjälp mig! Behöver tips om hur jag ska bete mig mot mannens tonåringar.
  • Anonym (kännerigen)

    Jag tycker också att tipsen var bra, men jag har ju ansvar för mitt eget barn (samma veckor) så tyvärr kan jag inte sticka hemifrån och överlåta allt åt mannen. 

    I sanningens namn så hjälper inte våra barn till heller hemma (lite iofs beroende på att min man är perfektionist så han blir inte riktigt nöjd om han inte har gjort det själv). Det stör mig inte jättemycket, om bara de vore tacksamma för vad de får (vilket 2 av 3 är). Jag uppskattar inte när man lagat middag i timmar eller fixat en resa och någon bara klagar på allt, då blir jag vansinnigt arg (inte för att det hjälper det minsta).

  • Anonym (Galen)
    Anonym (kännerigen) skrev 2017-09-15 10:31:03 följande:

    Känner igen det där. Håller på att bli galen på min mans ena son (snart myndig). Kom hem från sjukhuset efter att ha varit där i ett par veckor (allvarlig operation som det inte var säkert att jag skulle klara mig ifrån levande) och han får på fullt allvar ett raseriutbrott för att han inte hittar en galge till sin jacka! Han klagar jämt på precis allt HELA tiden, säger till mig att jag är dum i huvudet och ska hålla käften. Det är jäkligt tråkigt, speciellt eftersom min man har ett barn till (supersnäll) och jag också har ett (helt underbar, såklart ). Har precis ställt in en resa eftersom han inte kunde lova att sköta sig (eskalerade och kallade sin pappa för autistiskt, dum i huvudet och gud vet allt). VÄLDIGT tråkigt eftersom jag vill uppleva roliga saker med mitt barn, och min mans trevliga barn, men han förstör allt. Vad gör man?! I det här fallet är min man inte flat, han bråkar med sonen varje dag men tyvärr skiter sonen i det fullständigt. Dessutom är sonen alltid hemma och lägger sig i allt, jag skulle vara väldigt glad om han kunde umgås med kompisar någon gång. Dessvärre hamnar han i konflikter i skolan också (han tycker alla muslimer är dumma i huvudet också). Hoppas att han flyttar hemifrån snart!


    Jag vet!

    Nu är dom fula orden som kommer ur tonåringarnas munnar aldrig riktade mot mig, den respekten har dom och skulle det ske så skulle jag smocka till dom. Någon måtta får det vara men jag blir förbannad på min man som typ springer och köper godis till dom när nån av dom kallar honom för 'idiot' och andra fula saker.

    Jag känner också att det är tröttsamt att ha tonåringar hemma hela tiden. Dom umgås bara med vänner via Snapchat o instagram och istället för att vara inne och gapa med vännerna på sina rum så ska dom sitta och göra det i allrum medans resten av familjen glor på tv.
  • Alessia

    Nej, det är inte normalt att tonåringar beter sig vanartigt även om många tycks tro att det hör till tonåren att bete sig illa. Dags att sätta ner foten MOT DIN SAMBO! Det är hans barn, hans ansvar att se till att barnen uppför sig. Och kommer han - eller barnen - dragande med att "hos mamma får vi göra så" klarar barn mycket väl att skilja på vilket beteende som är OK på olika platser. Eller är de lika gapiga och otrevliga i skolan? Dags för operation fostran helt enkelt. 
    Du lär få lida av dessa barns beteende i säkert fem år till, så stäm i bäcken. Själv skulle jag skaffa eget boende och bli särbo om inte barnen uppfostras pronto.

  • Anonym (Galen)
    Ess skrev 2017-09-15 09:59:01 följande:
    Varför har du överhuvudtaget gjort allt detta för dem, och dessutom hållt på så länge att du tröttnat totalt?
    Första gången jag upptäckte att makens barn inte klarade agera sin ålder och ge något igen, så sket jag i dem och så slapp jag reta mig på det.

    Varför stannade du inte bilen bara och sa åt barnet att kliva ut?
    Nu är jag ju inte rädd att ta en konflikt, och jag kan dessutom skrika lika högt som de flesta andra. Hade de burit sig så illa åt mot mig personligen så hade de fått ångra sig duktigt.
    Att ge igen är faktiskt en bra uppfinning!!
    Och du, spara inte på krutet!!
    Jag har ett extremt tålamod och har tyvärr hållit käft för länge. Mycket för att min man har gjort fel och satt munkavle på mig. Säkert har mitt dåliga självförtroende påverkat också, får liksom hela tiden höra och läsa om att styvmorsor inte ska lägga sig i.

    Har börjat flippa ur, har kastat in tvättkorgar till ungarna och satt en lapp. Varsågod, tvätta själva! Tänker inte hålla på och fåna mig längre.
  • Påven Johanna II
    Anonym (Galen) skrev 2017-09-15 10:51:23 följande:
    Jag har ett extremt tålamod och har tyvärr hållit käft för länge. Mycket för att min man har gjort fel och satt munkavle på mig. Säkert har mitt dåliga självförtroende påverkat också, får liksom hela tiden höra och läsa om att styvmorsor inte ska lägga sig i.

    Har börjat flippa ur, har kastat in tvättkorgar till ungarna och satt en lapp. Varsågod, tvätta själva! Tänker inte hålla på och fåna mig längre.
    Varför pratar du inte med dem istället för att göra ett så märkligt lappkast och gå från att inte uttrycka ditt starka missnöje alls till att bete dig ungefär som de gör?

    Kan du inte berätta för dem hur du tänker kring saker och ting och vad det är som gör dig ledsen, upprörd, arg och naturligtvis också vad som gör dig glad, nöjd, tillfreds och så vidare?
  • Anonym (Onkel Tom)

    Du är en slav, en hushållsslav för din man och hans ohängda ungar. Sluta med det NU!

  • Anonym (Galen)
    Påven Johanna II skrev 2017-09-15 10:10:28 följande:

    Vilket misslyckande att leva ihop med barn i flera år utan att ha skapat en relation till dem som håller för att man själv pratar med dem när något skaver. 


    Har skapat en egen typ av relation med barnen. Kommunikativt funkar det men med tanke på att det finns föräldrar som påverkar så har relationen inte fördjupats.

    Vill inte gå in på det men första två åren var underbara men sen så blev det nån form av svartsjuka från mammans håll så då började hon färga av sina tankar och åsikter om mig till barnen. Det var sårande först men har tyvärr funnit mig i det. Har därför distanserat mig känslomässigt.
  • Anonym (Galen)
    nevermind skrev 2017-09-15 10:10:26 följande:

    Ha förståelse för vad??

    Flytta TS. Det kommer aldrig förändras. Till dess att en flytt blir av ska du givetvis inte göra ett skit för dom. Pappan har bäddat sin säng, nu får han ligga i den.


    Nej nu skiter jag i det helt. Finns inget jag gör som duger ändå så lägger ner helt.

    Ilskan är skön och förlösande på nåt konstigt vis.
  • Påven Johanna II
    Anonym (Galen) skrev 2017-09-15 10:57:18 följande:
    Har skapat en egen typ av relation med barnen. Kommunikativt funkar det men med tanke på att det finns föräldrar som påverkar så har relationen inte fördjupats.

    Vill inte gå in på det men första två åren var underbara men sen så blev det nån form av svartsjuka från mammans håll så då började hon färga av sina tankar och åsikter om mig till barnen. Det var sårande först men har tyvärr funnit mig i det. Har därför distanserat mig känslomässigt.
    Kommunikativt fungerar det? Men ändå väljer du att inte prata med dem? 
  • Anonym (Galen)
    Alessia skrev 2017-09-15 10:51:11 följande:

    Nej, det är inte normalt att tonåringar beter sig vanartigt även om många tycks tro att det hör till tonåren att bete sig illa. Dags att sätta ner foten MOT DIN SAMBO! Det är hans barn, hans ansvar att se till att barnen uppför sig. Och kommer han - eller barnen - dragande med att "hos mamma får vi göra så" klarar barn mycket väl att skilja på vilket beteende som är OK på olika platser. Eller är de lika gapiga och otrevliga i skolan? Dags för operation fostran helt enkelt. 
    Du lär få lida av dessa barns beteende i säkert fem år till, så stäm i bäcken. Själv skulle jag skaffa eget boende och bli särbo om inte barnen uppfostras pronto.


    Ja han har fått sina fiskar varma.

    Imorse så sa jag åt honom att from nu så har jag fått nog av allt duttande.

    Han ska sluta uppfostra mig och börja uppfostra sina ungar istället. Det är så jävla osexigt och bedrövligt med män som är mesiga och inte kan säga ifrån till sina barn. Han tappade ansiktet helt när jag kastade den sanningen i ansiktet på honom.

    Han får lösa all logistik kring ungarna.

    Vi ska se över matkontot och möjligtvis annan ekonomisk orättvisa i det här hemmet.

    Jag kommer säga ifrån när behandlingen är outhärdlig.

    Decibelnivån måste sjunka, jag kommer använda hörselkåpor och skicka in ungar på rum om detta inte efterföljs.

    Bland mycket annat som jag har ställt som krav.
Svar på tråden Hjälp mig! Behöver tips om hur jag ska bete mig mot mannens tonåringar.