Hjälp mig! Behöver tips om hur jag ska bete mig mot mannens tonåringar.

Vilket misslyckande att leva ihop med barn i flera år utan att ha skapat en relation till dem som håller för att man själv pratar med dem när något skaver. 

Har man fungerande relationer så finns det vare sig slavar eller överhöghet i en familjekonstellation. Sådana destruktiva mönster kan bara etablera sig när människor inte har en bärande relation.

Varför pratar du inte med dem istället för att göra ett så märkligt lappkast och gå från att inte uttrycka ditt starka missnöje alls till att bete dig ungefär som de gör?

Kan du inte berätta för dem hur du tänker kring saker och ting och vad det är som gör dig ledsen, upprörd, arg och naturligtvis också vad som gör dig glad, nöjd, tillfreds och så vidare?

Kommunikativt fungerar det? Men ändå väljer du att inte prata med dem? 

Jag menar inte att du ska lyssna i första hand, jag menar att du ska berätta för dem hur fel du tycker att det har blivit och hur du istället vill ha det. Prata med dem om att du känt och trott att du inte borde lägga dig i något som rör dem alls men att du nu förstår att det har varit felaktigt eftersom det lett fram till att du känner dig både olycklig och inte uppskattad och nu också arg över en hel del saker. 

Håll dig till att prata om hur du vill ha det och känner det. Dra inte i försvar för mannen och börja orera om hur hemskt du tycker det är när de kallar honom idiot eller behandlar honom på ett sätt du ogillar. Låt allt det vara men prata med dem om hur skrikandet påverkar dig i hemmet som du också bor i och fråga dem hur de tänker när de nedvärderar din mat eller annat i samma stil. Fråga dem hur de tror att det känns för dig. Ställ frågor, berätta och var inte rädd för att vara uppriktig med dina egna känslor. En del saker har de garanterat inte alls tänkt på som sårande, annat kan förstås ha varit avsett att vara just det - men snacka om det. 

Det är möjligt att han är precis så lam och usel som du uppfattar honom. Men du kanske också ska i alla fall överväga att allt som pågår mellan din man och hans barn inte är slaveri, översitteri och överutnyttjande. De har haft en relation i hela deras liv. För vissa, och särskilt för dem som inte har egna barn och som dessutom kommit in sent i bonusbarnens liv - kan tonåren se riktigt jäkliga ut. Men det är värt att komma ihåg att de mellan sig har band som formats under många år och som håller för en hel del utspel. 

Det är också så att det inte alltid är totalt fel att hantera ett utbrott genom att breda en smörgås, köpa lite godis, se en film tillsammans eller stryka den förut så arga över kinden. För andra kan det se ut som en oförtjänt belöning men för de som varit involverade i konflikten och som har en mycket lång gemensam historia kan det naturligtvis i det läget vara helt rätt. 

Jag skriver inte detta för att jag misstror din bedömning att din man är en sopa, jag skriver det bara för att erinra om att det som kan se väldigt turbulent ut i perioder av barns och ungdomars utveckling inte alltid är så illa som det kan framstå. 

Att du inte ska vara någons piga tycker jag är självklart, men det finns oerhört många nivåer mellan att vara det och att ha en sund och god relation i vilken man hjälper varandra. Det förstnämnda är tärande, det sistnämnda stärkande när det handlar om att bo tillsammans. 

Det tycker jag att du kan prata fritt med dem om också. Berätta för dem att det kan kännas på alla möjliga sätt för folk som har barn som ska bo ihop med och ha en relation till andra än sina föräldrar och att det ibland leder till att föräldern försöker bestämma hur det ska vara också i den andra förälderns hem. Berätta för dem att du kan förstå det (om du kan förstå det - annars säger du att du inte förstår det) men att du inte längre tror att det är rätt och riktigt att du ska rätta dig och leva efter det.

Säg till dem att du är en schysst person, det vet de ju redan om du nu är det och att du vill bli schysst behandlad tillbaka. Berätta för dem att du uppskattar allt som är bra med dem, men att du också känner stort behov av att verkligen påtala saker du har svårt att stå ut med. 

Om du tycker att pappan hjälpt er med era relationer för lite så säg det med. Men berätta också att du kan tänka dig att det inte är så himla lätt för honom att göra allt rätt heller. Det är inte riktigt så glidigt och enkelt att vara vuxen och gifta sig, skilja sig, skaffa ny partner och få ihop livet på ett sätt som gör alla nöjda heller. Det kommer de högst troligt att själva få uppleva en dag också.

Det brukar jag säga till mina ungar, både de biologiska och bonusbarnen. "Vänta bara tills ni har gift er, skilt er och skaffat ännu en familj. Jag är säker på att jag kommer att få höra mycket om det när det väl har hänt!"