Hjälp mig! Behöver tips om hur jag ska bete mig mot mannens tonåringar.

Men ts, allvarligt, så där kan du inte fortsätta leva! Och din man verkar inte fatta hur illa det är!

Jag tycker att du ska ta en paus. Helst nu direkt. Packa en väska med det du behöver tills tonåringarna ska tillbaka till sin mamma och åk. Bo på hotell i helgen eller ring en kompis och säg att du inte står ut med mannens tonåringar en sekund till, om nån ringde till mig och sa det skulle jag plocka fram en extrasäng direkt.

Ägna tiden åt att fundera på vad du ska säga till din man när ungarna har åkt.

Kommer ni inte fram till vilka förändringar som behöver göras innan barnen ska komma nästa gång så upprepar du proceduren och åker hemifrån innan de kommer. Efter att ensam ha servat sina barn en hel vecka så kommer nog mannen att inse att något behöver förändras.

Jag har själv tonåringar, både egna och bonus, de är både härliga och jobbiga och man måste sätta gränser för dem för att de ska lära sig hur man beter sig. Det har inte din man gjort. Det är han som är deras förälder och som ska dra det tunga lasset. Du är en bonus som hjälper till med det som du väljer.

Jag tycker också det och det är så jag är fostrad själv men har bestämt mig för att inte göra ett skit längre.

Allt jag gör är ändå bara fel. Hämtar jag den ena från ridningen så får jag höra att jag kör sämre än mamma. Har jag lagat paradrätten så är den äcklig och då ska det lagas nåt annat istället. Har jag vikt och strykt deras kläder så är det en skrynkla.

Det här ovan orkar jag inte med längre. Jag var tuff en gång i tiden men den personen finns liksom inte kvar.

Jag är helt slut och känner agg mot min man och allt vad hans egna innefattar.

Idag var ingen bra dag ska jag tala om.

Jag börjar känna mer och mer att jag aldrig i livet skulle vilja ha barn om föräldraskap ska vara på det här viset.

Kommer hem och möts i dörren av skrik om att jag på något sätt har kastat bort favvo plagget. Min man skriker stressat i bakgrunden VART ÄR DET?????????? Där kom tårarna och har inte slutat gråta än.

Jag orkar inte mer!!!!!

Problemet är att då måste vi sälja och köpa nytt. Det är en process i sig.

Jag känner däremot att jag måste ta det här nu, förändras inte situationen så måste jag fatta ett beslut om vi ska separera.

Vilket misslyckande att leva ihop med barn i flera år utan att ha skapat en relation till dem som håller för att man själv pratar med dem när något skaver. 

Helt seriöst så finns det inte speciellt många som har respekt för slaven, eller den som rullar över platt och bara gråter när överheten inte är nöjda med servicen. 

Jag har inte haft det fullt så "tufft" men det har funnits utbrott här också om att det tex varit stökigt.. När det inte varit stökigt dessutom. Mannen säger nej men det är alltid ett ja....suck det diskuterar vi ofta, jag säger att fan säg ja på en gång istället för nu vet dom ju att dom inte behöver bry sig när du säger nej. Han hotar med konsekvenser som han aldrig genomför...

I alla fall. Så har jag slutat städa efter hans barn... När dom tex gör kaos i hallen så städar jag runt och låter deras grejer ligga.. Det var enda sättet att visa hur mkt dom drar ner och hur mkt jag faktiskt plockar och städar...

Har du möjlighet att äta på jobbet i så fall skulle jag börja ta med matlåda och äta innan jag gick hem och bara säga att jag har ätit du får laga middag.. Låt helt enkelt mannen laga mat de veckorna barnen är hos er.. Antingen äter du då också eller så innan så slipper du hela middags diskussionen. Ta en promenad och/eller nya hörlurar som du lägger undan efter användning (saker försvann här också) och stäng in dig i sovrummet en stund.... Låt mannen ta allt ansvar för hushållet den vecka barnen är hos er.. Skit i deras kläder mm det är hans ansvar.... Säger dom nåt till sig säger du bara ta det med XX

Kanske börja gå på gym efter jobbet så slipper du höra en del av tjafset..

Kan hända att det han behöver är att märka att han faktiskt står där helt själv, det är hans ansvar att se till att antingen tvätta själv eller få barnen att göra det.

Vi har sagt att nu när man är 14 får man tvätta själv.. Kommer man med de kläder man haft samma dag till tvättkorgen tvättar vi vuxna men samlar man en hög får man göra det själv.

När mannen äldsta bodde hemma skulle hon Tvätta allt själv men slängde in i tvätten ändå, då sorterade jag ut.. Hon lärde sig nabbt att det var ingen mening för det låg kvar, vägrade tvätta hennes as äckliga trosor...

Försök stänga av när de bråkar, det är svårt jag vet men jag har lärt mig att stänga av alt gå undan när det börjar tjafsa för att helt enkelt inte bli irriterad. Det är betydligt lugnare hemma nu och sambon har lärt sig att dra gränser... Dom har en dag var de ska sköta vissa saker i hushållet.. Hans ena slarvar då skjuts det upp för de andra tills antingen hon eller pappan gör det för de andra ska inte behöva göra extra för att hon slipper undan... Man måste dra en gräns helt enkelt.. Inte kul när det ska ha dammsugits på måndag och på torsdag fortfarande inte är gjort... Men jag är ingen hushållerska... Kan inte pappan få barnet att göra sina sysslor får han göra sysslorna istället. Jag kan ta på inneskor