AndreaBD skrev 2017-09-05 14:44:43 följande:
Jag undrar ibland. Kanske tycker alla föräldrar att de själva har jobbat mer, varit självständigare, inte har förväntat sig så mycket av föräldrarna, m.m. Jag retar mig ibland på mina ungar, alla tre mellan 20 och 30. Just nu för att nummer två studerar utan mål och utan ens att komma vidare så mycket. Nummer ett kom inte långt med utbildning, men han har ADHD och hade svårt för sig.
Hur som helst, jag jämför ibland. Jag brukade få hjälpa med disk och städning hemma och handla gjorde jag också. Och då pratar vi inte ung vuxen, då pratar vi barn. Det gjorde jag sen jag var 7 eller 8. Igår stack son 2 till pappa igen, han bor varannan vecka och hade inte städat sitt rum. Ursäktade sig med att han hade plockat undan. Vafan plockat undan! Han vet att jag menar: Damma, damsuga, våttorka. Hans rum OCH toaletten på övervåningen. Han gör i regel högst hälften. Han ska också tömma diskmaskinen - jag kan förstå att man kan glömma. Det är ju inte varje dag heller. Men då kan man väl plocka undan lite annat ibland också, från diskstället eller så? Eller ta med sin egen disk från rummet och diska sin egen stekpanna från lunchen???
Jag tänker också: Om han skulle använda tiden och göra något vettigt som verkligen hjälper honom framåt, så skulle jag vara nöjd ändå. Jag har sagt: Ta körkort! Jag kan inte bekosta hela, men ungefär hälften och de har var sitt sparkonto som släkten sparat åt dem, så han har råd. Äldste sonen kan man inte vara lika hårt mot, han klarar inte för mycket stress och han arbetar ändå heltid. Men han får göra saker när han är ledig. Dottern bor själv nu, annars lämnade hon också allt överallt. Men hon verkar plugga och jobba i alla fall. När jag studerade på högskolan jobbade jag en hel del och när jag studerade en gång till hade jag barn emellan, pluggade dubbel heltid under ett år, sedan jobbade jag också lite helger. Son 2 insåg så småningom att han måste tjäna lite pengar men tog nåt "fint" job, där det inte går att jobba somrar (på universititet, bara under terminen). Så nu frågar han mig om han behöver pengar. Herregud, man får göra det som finns, när jag pluggade städade jag en pub på morgona.
Vi gick inte och drog ut på studierna, vi hade inte problem att hitta jobb. Då tog man körkort med 18 och såg också till att skaffa sig körvana på nåt sätt. Mina föräldrar hade inte bil. Och jag hade inget eget rum och inte den lyxen som de har. Var det det som var misstaget? Även till vardags - oavsett om det gäller att lägga upp jeans eller att fixa nån hylla som har gått sönder - jag tycker de kommer med allt och säger "jag vet inte hur man gör." Ja, men testa dig fram då!
Eller kanske är skillnaden att de vet att VI KAN. Mina föräldrar kunde inte (jo, lägga upp byxor visserligen, men en del kunde de inte).
Tankar, åsikter?
g
Du verkar inte riktigt ha reflekterat över att samhället har förändrats en hel del de senaste decennierna. På 80- och 90-talen - ja på vissa håll kanske bit in på den här sidan millennieskiftet också - var det betydligt enklare att få jobb .
Jag minns hur jag kunde ringa en potentiell arbetsplats på torsdagen, komma på en kortare intervju på fredagen och börja på måndagen.
Och det behövdes inga CV:n, långa meritförteckningar eller personliga brev på samma sätt som idag. Ofta räckte det att visa betyg och lämna en referensperson, ibland behövdes inte ens det.
Idag behövs det ju ett fint CV för att få en timanställning på Coop!
Unga människor (och nyanlända) hamnar då mycket lätt i en ond cirkel eftersom det inte finns något att skriva på CV:t. Att man gått en kurs i att skriva CV på arbetsförmedlingen är i sig absolut ingenting stt ta upp på CV:t och inte hjälper det heller när det inte finns någon arbetserfarenhet att nämna. Att man passat sin lillasyster, klippt morfars gräsmatta och storstädat sitt barndomshem för någon hundring tar arbetsgivare ofta ganska lätt på , särskilt när en massa akademiker också är med och konkurrerar om jobben.
Idag konkurrerar nämligen också unga som går eller nyligen gått ut gymnasiet om jobben med de som har högskoleutbildning på ett helt annat sätt. Det är inte lika lätt att få jobb för akademiker heller som det var för någon generation sedan. Särskilt det första jobbet efter examen är ofta väldigt svårt att få idag, det är därför det inrättats Traineeprogram i många branscher. På 80- och 90-talet var kanske en högskoleexamen mer eller mindre en garanti för att aldrig bli arbetslös men så är det verkligen inte idag.
Därför tycker jag att din son gör ett väldigt klokt val som skaffat ett extrajobb med akademisk anknytning istället för att städa på en pub. Det väger mycket mycket tyngre på CV:et.
Jag har ingen aning om vad han pluggar till, men oavsett om det är ingenjör, ekonom, beteendevetare , agronom eller något helt annat så kommer ingen potentiell arbetsgivare inom det akademikeryrke han läser till att bli särskilt imponerad över att han städat på en pub.
Att plugga dubbel heltid är absolut ingenting som man kan ha som norm. Det klarar nog ganska få av och av dem som gör det får många säkert betala ett högt pris i form av stressrelaterad ohälsa.
Att tycka att andra borde fixa det eftersom du minsann gjorde det är lite som om jag skulle hävda att eftersom jag fött barn helt utan bedövning kan minsann andra klara det också.
Slarvighet korrigeras ofta åtminstone delvis när man flyttar hemifrån. Då blir det pinsamt på ett annat sätt än när man bor hemma att ha en äcklig toalett , synligt damm på golvet och så vidare när kompisar och eventuella dejter / pojk/ flickvänner kommer över.
Ett klassiskt knep för att få tonåringar och unga vuxna att sätta fart med sin del av städningen är att bjuda hem någon . Det funkar alltid för mig, mina hemmavarande barn är dock yngre.
