Är den nya generationen mesigare/latare?

g

Du verkar inte riktigt ha reflekterat över att samhället har förändrats en hel del de senaste decennierna. På 80- och 90-talen - ja på vissa håll kanske bit in på den här sidan millennieskiftet också - var det betydligt enklare att få jobb .

Jag minns hur jag kunde ringa en potentiell arbetsplats på torsdagen, komma på en kortare intervju på fredagen och börja på måndagen.

Och det behövdes inga CV:n, långa meritförteckningar eller personliga brev på samma sätt som idag. Ofta räckte det att visa betyg och lämna en referensperson, ibland behövdes inte ens det.

Idag behövs det ju ett fint CV för att få en timanställning på Coop!

Unga människor (och nyanlända) hamnar då mycket lätt i en ond cirkel eftersom det inte finns något att skriva på CV:t. Att man gått en kurs i att skriva CV på arbetsförmedlingen är i sig absolut ingenting stt ta upp på CV:t och inte hjälper det heller när det inte finns någon arbetserfarenhet att nämna. Att man passat sin lillasyster, klippt morfars gräsmatta och storstädat sitt barndomshem för någon hundring tar arbetsgivare ofta ganska lätt på , särskilt när en massa akademiker också är med och konkurrerar om jobben.

Idag konkurrerar nämligen också unga som går eller nyligen gått ut gymnasiet om jobben med de som har högskoleutbildning på ett helt annat sätt. Det är inte lika lätt att få jobb för akademiker heller som det var för någon generation sedan. Särskilt det första jobbet efter examen är ofta väldigt svårt att få idag, det är därför det inrättats Traineeprogram i många branscher. På 80- och 90-talet var kanske en högskoleexamen mer eller mindre en garanti för att aldrig bli arbetslös men så är det verkligen inte idag.

Därför tycker jag att din son gör ett väldigt klokt val som skaffat ett extrajobb med akademisk anknytning istället för att städa på en pub. Det väger mycket mycket tyngre på CV:et.

Jag har ingen aning om vad han pluggar till, men oavsett om det är ingenjör, ekonom, beteendevetare , agronom eller något helt annat så kommer ingen potentiell arbetsgivare inom det akademikeryrke han läser till att bli särskilt imponerad över att han städat på en pub.

Att plugga dubbel heltid är absolut ingenting som man kan ha som norm. Det klarar nog ganska få av och av dem som gör det får många säkert betala ett högt pris i form av stressrelaterad ohälsa.

Att tycka att andra borde fixa det eftersom du minsann gjorde det är lite som om jag skulle hävda att eftersom jag fött barn helt utan bedövning kan minsann andra klara det också.

Slarvighet korrigeras ofta åtminstone delvis när man flyttar hemifrån. Då blir det pinsamt på ett annat sätt än när man bor hemma att ha en äcklig toalett , synligt damm på golvet och så vidare när kompisar och eventuella dejter / pojk/ flickvänner kommer över.

Ett klassiskt knep för att få tonåringar och unga vuxna att sätta fart med sin del av städningen är att bjuda hem någon . Det funkar alltid för mig, mina hemmavarande barn är dock yngre.

Frågan om de betalar för sig hemma: Jo, den äldste, eftersom han jobbar. Inte son 2 eftersom han pluggar. Därför retar jag mig ju när han uppenbarligen INTE pluggar. Han har studerat i 4 år och knappt hunnit med det som man ska ha gjort i 2 år.

Och inte bara bor han gratis, han kommer ibland och behöver pengar. Senast 560,- kr till månadskort. Då bestämde jag nästa dagen: Du klipper gräsmattan!  Han hade inte gjort nåt tre timmar senare, så jag sa till honom, när jag säger så, så menar jag IDAG! Då frågar han, finns det bensin i? Om inte, så fyller du på! Vad är problemet? Och så säger han att det ju inte är långt förutom just där..... Det stämmer iofs, så han klippte bara en tredjedel av gräsmattan och hade inte städat rummet när han åkte till pappa igen.  Grrrr...

Nja, då har du kanske gjort andra erfarenheter än jag. Jag skrev såna CV och långa meritförteckningar för småjobb redan på 80 och 90-talet, men det var som sagt i Tyskland.

Och jag räknar inte med att dessa små jobb ska ingå i nåt CV. De kan de förstås göra, men jag tänkte den här gången mest typ: Om han inte tar det på allvar, när JAG säger att det inte duger att städa så som han gör - om någon annan säger det till honom så tror han kanske det.

Ja, man får hoppas att det korrigeras när man flyttar hemifrån. Det trodde jag också. Jag fick inte lära mig mycket hemma heller. Framför allt inte att laga mat, min mamma ville inte ha mig i köket. Det lärde man sig själv så fort man flyttade hemifrån. Min ex-man lärde sonen att städa badrum. Själv hade jag inte riktigt tänkt på det, för att ingen behövde lära mig det. Man torkar av överallt där det behövs! Det är ingen vetenskap, eller hur?

Och han kan gärna skaffa sig ett "fint" jobb vid sidan om studierna, bara han tjänar tillräckligt så att han inte behöver be mig om pengar. Det gör han dock. Och det jobbet som han har - där kan han inte jobba på sommarlovet, det är bara under skolåret. Så då har han inte tillräckligt med pengar sen. Men jag får vara hårdare och kräva att han jobbar hemma för pengarna. Jag är beredd att betala honom för det också, om han behöver extra-pengar. Vi har saker att renovera t.ex.

Helt korrekt, man måste släppa detta med att ha en akademisk utbildning inte alls är samma direktväg in i arbetslivet.

Det var nog något som många blev varse om i början av 90-talet, då den första riktiga krisen kom och helt plötsligt så kom det en ny grupp in på arbetsförmedlingen, civilingenjörer.
Det märker man även här, en civilingenjör kan ju inte vara arbetslös, självklart. Jag gick ju (tillsammans med flera andra) arbetslös i mitten av 2000-talet och det var inte så lätt att få arbete då.

Just när det gäller familjer med stark studietradition där det anses självklart att barnen ska läsa på högskola verkar det idag finnas en enorm oförståelse för att en akademisk examen inte längre är en självklar enkelbiljett till en bra tillsvidareanställning strax efter studierna.

Det är ingen anklagelse mot dig, jag påstår inte att du skulle höra till den kategorin utan jag menar allmänt och strukturellt.

Jag har sett och hört många akademikerföräldrar med högskoleutbildade barn födda på 80- och 90-talen som inte för sitt liv kan förstå varför barnen inte får fasta jobb inom det de är utbildade inom lika lätt som de själva fick. De anklagar barnen för att vara oambitiösa och lata och kan helt enkelt inte ta till sig att samhället och arbetsmarknaden förändrats.

Om du nu bott i Tyskland en hel del, så känns det lite konstigt att du referera till ett Sverige, som du uppenbarligen inte bott i.
Sedan, vilket gäller oss alla. Man upplever världen på ett sätt som barn och ett annat sätt som vuxen.

Men VILL de verkligen bo hemma? Försöker de skaffa egna bostäder? Gör du något för att hjälpa dem att skaffa egna bostäder? Om din yngste son pluggat i fyra år är han väl en bit över 20, jag tycker uppriktigt sagt att det är bottenlöst konstigt att "barn" en bit över 20 bor varannan vecka hos föräldrarna. Vet inte ens om jag hört talas om det förut .

Och om din äldsta son är sex år äldre är han ju nästan 30, varför bor en heltidsarbetande person som är så gammal fortfarande hemma? Det är ganska märkligt oavsett om man betalar för sig eller inte.

Jag vet hur bostadsmarknaden i storstäderna ser ut och det är ingenting man kan skuldbelägga enskilda individer för, men för någon som heltidsarbetar till avtalsenlig lön och har gjort det ett tag ska det väl ändå inte vara helt omöjligt att få ihop till en kontantinsats?

Av det du skriver tycker jag att grundproblemet verkar vara att de fortfarande bor hemma.

Att den yngre tex tagit ett extrajobb med akademisk anknytning istället för att städa på en pub verkar snarare vara en av ljuspunkterna och inte ett av problemen.

Du kan ju inte klaga på att dina egna barn är bortskämda?! Vem har uppfostrat dem, och eventuellt skämt bort dem?