Det är ett helvete att natta vår son sen dag 1 och han är nu 5 år. Hjälp!?

Mer fysisk aktivitet under dagen, mer utomhusvistelse under förmiddag och tidig eftermiddag, mindre skärmtid (särskilt på eftermiddag och kväll) samt lååååång nervarvningstid på kvällen med lugna aktiviteter och dämpad belysning och mycket gos och närhet. Det finns studier på att det förbättrar sömnen. 

Jag får känslan av att det är allt skrik och bråk som är problemet samt att det tar mycket tid i anspråk. Skulle det hjälpa er om ni vuxna kunde använda tiden mer produktivt? Skulle sonen gå med på att ni sorterade tvätt/strök kläder/betalade räkningar/tränade yoga? Eller vad som helst annat som var lugnt och tråkigt. Allt för att få er vuxna att känna er mindre låsta.

Jag har en fyraåring som jag kan resonera med (hahaha, jo lite i alla fall). Hon gillar inte heller att somna själv och även om jag älskar att gosa och natta henne så har jag ingen större lust att ligga och vänta på att hon ska somna i ett par timmar om kvällen. Jag stannar och gosar så länge hon ligger stilla och försöker somna. Är hon inte redo att göra det så går jag och gör vad helst för syssla jag kan komma på (första gången är det kanske något som tar ett par minuter: hämtar en bok eller vattnar en blomma, men ganska snart så kunde hon gå med på saker som tar lite längre tid 10 - 20 minuter, som att diska eller ringa ett samtal). Jag kommer tillbaka när jag är klar och ofta har hon redan somnat annars kollar jag av med henne om hon är redo att sova och ligger då bredvid så länge hon försöker. Att hon väntar på att jag ska komma tillbaka verkar lättare för henne att acceptera än att jag har gått för natten. Det känns som om vi är mer på samma sida av problemet på det här sättet istället för att bråka och strida med varandra. Ingen som vinner eller förlorar.

Vilken läkare skriver ut sömnmedel för att en 5åring inte somnar ensam? Hur många 5åringar somnat 19,30 på sommaren? Är det här på riktigt?

Jag förstår att det är jobbigt om det tar 2-4 timmar. Tar det lika lång tid om någon ligger bredvid honom? Min dotter är 4,5 år och vår nattning går till så att vi först läser för henne och sen släcker och lyssnar på ljudbok. Jag eller min man ligger kvar bredvid henne tills hon somnat. Vi har gjort så i några år och det funkar jättebra. Efter att vi släckt lampan tar det högst 20 min innan hon somnar och den tiden tar jag gärna som mystid med henne. Varför är det viktigt att han somnar själv?

Den andre föräldern brukar väcka om man somnar.

Som andra har nämnt så antar jag att ni testat att fysiskt trötta ut honom innan sängdags?

Jag var som din son! Jättesvårt att lägga. Jag vet inte varför inte er son somnar men själv var jag mörkrädd och var livrädd för att vara ensam vid läggdags. Mina föräldrar var arga på mig, jag var livrädd och fick ångest vid läggdags. Jag fick inte ligga hos dem men ibland när det var riktigt illa så smög jag och lade mig på golvet nedanför deras säng när de hade somnat. Det hjälpte inte att de sa att det inte fanns något farligt. Min rädsla var riktig!

Nu när jag har egna barn uppmuntrar vi dem att sova i sina egna sängar men då de verkar vara som jag var så sover de hos oss. Vår säng är 2,80 cm bred. Vi ligger bredvid och nattar dem. Somnar man så blir man väckt.

Jag vill aldrig att mina barn ska få uppleva känslan av att bli förlöjligade för sin rädsla och bli lämnade ensamma med förtvivlan, som jag fick när jag var liten.

Snälla låt bli sömnmedel till den lille hjälplöse ungen. Det finns väl knappt några femåringar som somnar själva och utan trassel? Du har fått bra råd i tråden. Min äldsta var också en trasselunge och kunde hitta på ungefär vad som helst för att få sova i mammas säng. Ibland var jag vansinnig i hemlighet, jag vet att det var jobbigt vissa gånger. Men testa - låt honom somna i soffan och bär in till sängen när ni är klara för kvällen. Natta liggandes bredvid (det är väl skönare än en pall?). Kan han kanske få ha en madrass på golvet bredvid er säng? Det här varar absolut inte för evigt. Men ge inte mediciner till ett barn som inte är sjukt, försök på andra sätt istället.

Och blir man deprimerad över en sådan här sak så kan jag tycka att det är den vuxne som ska medicineras - för jag vill se den femåring som förstår det där med biverkningar och hang over-effekt på ett sätt som gör att han eller hon förstår och kan acceptera.

Kolla på "nannyjouren" dom lyckas med det mesta.

Själva körde vi med 5 minutersmetoden och det fungerade bra.

Finns det en diagnos med i bilden på någon i familjen då vet jag inte helt säker hur man gör. Men om båda föräldrarna gör likadant så funkar det flesta metoder. Välj en metod som ni verkar gilla och kör den i några veckor.

Men man måste våga tro på metoden och sig själv! Vi valde 5 minuters metoden då den skulle funka på ett sätt vi gillade. Det var jobbigt som fan i 3 nätter, när vi gjorde det när barnen var kring 1 år. När barnet är 5... då tar det nog längre tid...

Håll ut!

Sorry för off topic men passar på att fråga: Är det bara min familj som inte nattar barn överhuvudtaget?

Ts, kan du berätta mer om er rutin, lättare att komma med tips då.

När börjar ni? Hur lång tid tar varje del osv?

När vår yngsta dotter var mindre kunde jag som mamma inte ens synas när det var läggdags. Då gick hon helt i spinn och kunde aldrig lägga sig. Det slutade med att hon och pappan alltid hade samma rutin: välling och saga i soffan och sedan fick hon somna bredvid honom i soffan när han såg på tv. Bara ligga och vila tills hon somnade. Tog ca 30-45 min. Under tiden satt jag i ett annat rum och läste. Sedan bar han henne till sängen och jag kunde återvända till tv-soffan.
Detta höll på tills hon var 6 år (hur stod man ut???)
Då flyttade vi och hennes rum låg då så att hon såg tv-soffan från sin säng. Redan första kvällen säger dottern, helt själv: Nu ska jag somna i min säng. Hon gick in o la sig och sov efter 5 minuter och har så gjort sedan dess.