Tränar ni era barn på att ha tråkigt?

Ja, det har vi gjort. Som ensambarn har sonen tidvis haft svårt för att vänta på sin tur, då det av naturliga orsaker inte blir så lång väntan här hemma om vi bara är tre st... Det gav sig till slut efter några år på förskola där de var hela 20-23 barn i gruppen, så väntan var oundviklig. Surfplatta i bil har aldrig använts, utan det är musik och leksaker som gäller vid lägre bilturer.

Nu är sonen 11 så mängden gnäll är inte så stor längre, mer sura miner i tysthet. Men efter kanske en kvart brukar han komma igång med något när vi satt stopp för mer skärmtid, ofta lego, fotboll eller en cykeltur.

Här är en aktuell artikel på samma ämne, för att få barnen att göra annat än bara sitta vid en skärm:

www.aftonbladet.se/nyheter/a/KVl6E/trottnade-pa-tjat-om-skarmtid--kom-pa-losning

Ja vi försöker låta äldsta sonen på 7 år ha tråkigt (har en 9-månaders pojke också), efter en lååååång stund av "jag har tråkigt!" så uppstår väldigt intressanta lekar, kreativa kreationer av papper, gamla kläder osv. Och vips har flera timmar gått och han har kommit på en massa nya lekar. Det är roligt att se. Att ha tråkigt är bra för fantasin

(Och äldsta sonen får inte ha ipaden i bil eller på långfärdståg som x2000 men det är mer för att han blir åksjuk, dock får han lyssna på ljudböcker)

Öva på att ha tråkigt? Ibland undrar man hur vuxna tänker. Det är de vuxna som formar barnen. Anses det tråkigt att vara hemma och bara leka kommer barnen också tycka det. Detta kommer medföra att deras fantasi förminskas för man förväntas ha en upplevelse att utgå ifrån för att ha upplevt något fantastisk när det faktiskt är själva leken och fantasin i den som är den bästa upplevelsen vi kan få.
Så ja, vi behöver alla få lära oss att hemma är en fantastisk plats att få utforska sin fantasi genom leken och inte behöva matas med en massa intryck

Det finns inga belägg för att barn mår bra av att ha tråkigt, www.expressen.se/kultur/ungkultur/manga-vuxna-har-samre-natetikett-an-barn/

Du menar väl "mår dåligt"? =) Bra artikel iaf!

Så här säger Elza Dunkels i artikeln:
En annan är tanken om att barn mår bra av att ha tråkigt. Det finns inga belägg för det. Forskningen säger att vissa blir kreativa av att ha tråkigt, men att vissa går in i självdestruktiva och depressiva beteenden. Så det är en ganska allvarlig sak att slänga ur sig, med det möjliga utfallet. 

Ja, jag tycker det är dumt att använda begreppet 'ha tråkigt'. Man behöver väl inte ha tråkigt när man väntar på sin tur, eller bara för att man har skärmfri tid?

Nä, istället för att säga att barn behöver lära sig att ha tråkigt så tycker jag att det är vi vuxna som ska lära oss att hitta andra aktiviteter än bara skärmar alltid. Inte sa mina föräldrar bara till mig att jag skulle sitta och ha tråkigt heller. De jobbade hårt för att se till att jag INTE hade tråkigt...

Tråkigt och tråkigt... Jag försöker att inte uttrycka mig så för att inte göda en massa negativitet hos mitt barn. Men jag tror visst att det finns ett värde i att inte få allt serverat. Utan att de flesta barn mår bra av att ligga på sin säng en stund och filosofera för att sedan dra igång något de själva klurat ut.

De talade om detta på Nyhetsmorgon för ett par veckor sedan och psykologen Martin Forster var där. Finns säkert på play om man vill se, jag tycker han hade många vettiga input.

Som tex att om du hittar på saker/aktiviteter för ditt barn jämnt och ständigt så blir barnet till slut en konsument. Att gå och meta blir inte bara gå och meta utan jämförs med vad hen gjorde innan (eller mot att få ha skärm) och så måste det bli roligare och bättre hela tiden.

Att säga till barn att hitta på saker själv är inte elakt eller fel så länge det faktiskt finns något som barnet skulle kunna göra. Att säga det i en torftig miljö där det inte finns ett enda annat barn att kontakta, inga leksaker, inga förutsättningar alls vore elakt enligt honom och skulle kunna få barn att må dåligt.

Sen bör man kanske ha en struktur för att slippa tjat. Så att barnen vet att tex. efter lunch varje dag får vi inte ha skärmar utan då förväntas vi faktiskt hitta på något att göra på egen hand.

Vi har också gjort så här :

- En lista på saker man kan göra, precis allt man kan komma på. Suttit tillsammans och brainstormat. Och sen får sonen titta på listan om vi inte har möjlighet att "leka" med honom och han inte kommer på något.

- En lista på saker man vill göra under semestern, sen turas man om att välja och bockar av vartefter.

- Skriva saker på lappar och dra en lapp. Kräver att man som förälder är redo att ställa upp på det som står dock. Står det gå till stranden så är det bara att packa väskan

Och när vi gör detta så kan vi skriva "läsa bok 30 min" eller "lägga patiens" eller "gå promenad bort till brevlådorna" på kanske 7 lappar vardera medan det bara finns 2 som det står "halvdagsutflykt med båten" på och en "åka till Gröna Lund "!

Det var jag som skrev i andra tråden.

Jag menar inte att man ska lära barn att skärmfri tid är tråkigt. Inte alls
Men det barn (och säkert också vuxna nu för tiden) har svårt för idag är att t.ex. vänta på sin tur att prata eller på att stå ut med en rutinuppgift som inte glimmar och glittrar. 

Självklart ska man försöka göra livet roligt och underlätta sina arbetsuppgifter! Men man måste OCKSÅ kunna hantera när det faktiskt inte är roligt, för allt kan inte vara superkul precis jämt. Säg att man t.ex. ska inleda ett arbetsområde i skolan med en film och så har man redan sett den hemma. Sådant måste man klara. Eller att man redan hört högläsningsboken hemma, eller att fem kompisar får ordet innan man själv. Eller att kompisen Nisse som faktiskt kan enormt mycket om motorer har en redovisning för klassen när man arbetar med teknik. Låta NISSE vara i centrum och inte avbryta eller spela pajas för att dra uppmärksamhet till sig själv. eller prata med grannen och stunta i Nisse. Och man måste fixa att lyssna på en genomgång om något man redan kan, en 10 minuters repetition för att halva klassen behöver och resten faktiskt ändå mår gott av lite påfylling. 

Allt ska inte vara för lätt, förstås. Men är man en del av en grupp så är inte allt anpassat till individen exakt varje minut och det saknar många barn (tillräckliga) strategier att hantera. 

Hur hanterar ni i skolan detta då? Vad gör man med de barn som inte har strategierna? Pratar man med föräldrarna? Barnet?

Bra summering av Alexi ovan. Precis detta tycker jag det verkar som barn idag har svårare med. Jag tror det hänger ihop med att föräldrar för snabbt riktar uppmärksamhet mot barnen, låter sig avbrytas samt att barnen är vana vid att skärmen ger omedelbar tillfredsställelse.

Tränar medvetet? Nej

Däremot så är det ju i livet stunder och perioder av tristess och liknande där jag väljer att inte " mata" dem med aktiviteter utan de får själva komma på något att göra. De är duktiga på att leka och läser mycket. Som tvilling får de naturligt också vänta på sin tur.

Ja det har vi gjort.

Alltså målet har ju inte varit att de ska ha tråkigt utan att de själva till slut ska lösa tråkigheten och faktiskt få tillbaka den där barnsliga kreativiteten som de så lätt glömmer om dagarna mest består av skola, inbokad aktivitet och sen någon timme spel. Varje lov brukar jag börja med att vara rätt hård med speltiderna just för att de ska komma igång själva och hitta på saker. Brukar vara 2-4 dagars gnäll och sen är det problemet ur världen.

Men sen upplever jag att vi har fått en hel del gratis av att de är 4 syskon. De måste vänta på hjälp ofta, de måste vänta på sin tur att prata, de inser själva att om de hjälper varandra med något de kan fixa ihop så får vi tid att hjälpa med annat och de vet att livet är inte rättvist för det är omöjligt att hålla samma regler för alla 4. Det hör jag ofta från föräldrar i min omgivning som har 2 tätt att de inte anser sig kunna ha olika regler för då blir det för mycket gnäll från den yngre (oftast).

När det gäller bilresor så har vi varje år bilat 90 mil enkel väg på sommaren och i början hade de inte ens paddor eller film. Sen kom en padda in i familjen och även nu när fler finns att tillgå så löser vi ändå inte så paddorna har någon surf så spelandet blir begränsat där. De tycker inte offline-spelen är roliga mer än korta stunder i taget så jag skulle säga att paddor nog inte används mer än 20 % av resan om ens det. Vet inte om det är för att barnen tidigt fått åka rätt långa sträckor i bil (mormor/morfar bor 30 mil bort) eller om vi haft tur men jag har aldrig haft behovet av att ha filmer eller konstant underhållning i baksätena.

Håller med.

Det jag gör med mina barn är att hålla igång min egen kreativitet, skapar saker genom bland annat pyssel. Jag ser ju själv hur min kreativitet smittar av sig på barnen. Så när de mot all förmodan gnäller om att de har tråkigt kan jag bara svara att de får hitta på något själva, att dörren till biblioteket, lekrummet och verkstaden alltid står öppen. Likaså ytterdörren.

Jag har begränsat skärmtiden med motivet att det inte bara är kroppen som behöver varaiation utan även hjärnan. Vi har aldrig paddor i bilen, inte ens om vi åker långt, 6+ timmar. Det finns gaziljoner med saker att upptäcka i världen. Men man kan inte tro att upptäckarlusten och fantasin kommer igång av sig själv utan man måste vara lika delaktig som barnen. Vad tänker kossan göra nu? Hur många svarta kor finns det? Vart ska den där gubben gå? Vad heter hans barn? Tiden går rätt fort när man fantiserar tillsammans.

Nej det gör vi inte, det uppkommer ändå i vardagen att vänta på sin tur och att det blir tråkigt ibland. Ingen av dem har fått några klagomål på sig ang sånt.

Ja, vi pratar med barn och föräldrar. Men sådana beteenden försvinner inte på en dag med hjälp av lite prat, de är ju inlärda och mer eller mindre automatiska.

Så vi får också lägga mycket tid på att hämta barn som lämnat lektionen (för att de är törstiga NU och inte kan vänta 10 min trots att de är 7-9 år), på att prata om varför man inte avbryter, på att repetera en genomgång en extra gång eftersom den blev avbruten, på att repetera en instruktion för den individ som absolut ska på toa mitt under genomgången osv. Och på att (tillsammans med barn och föräldrar) fundera på lösningar och anpassningar av "problem"(som att den väldigt törstiga kanske ska få ha en vattenflaska på sin bänk för att slippa gå ut). Problem som som inte borde vara problem egentligen (för vilken frisk 8-åring behöver dricka vatten varje timme?) och sedan på att diskutera regler kring dessa lösningar (vattenflaskan får inte bollas runt så den stör grannen).

Typ sånt. Där vore det enormt skönt om så många barn som möjligt lärde sig att vänta så pass att de klarade 60 minuters lektion utan att dricka vatten, så kunde man lägga tiden på undervisning och på att anpassa för riktiga problem, istället för att lägga den på regler kring vattenflaskor.

Självklart är exemplet med vattenflaskor undantaget soliga augustidagar med 27-gradig värme

Absolut. Vi stimulerade henne inte konstant ens när hon var riktigt liten. Nu är hon 5,5 år och vi säger ofta att "nu får du hitta på något på egen hand", hon svarar alltid "vadå" och vi svarar "det får du komma på själv". Antingen får hon komma på något själv eller sura, det är helt upp till henne.
Att träna på att vänta på sin tur vet jag inte om vi gjort däremot, det har kommit helt naturligt när vi pratar om hänsyn och sånt.

Jag själv kan typ inte ha tråkigt och det är jag glad över. Det kommer sig av att jag är ensambarn och mina föräldrar ofta lämnade mig till att hitta på mina egna aktiviteter och att uppskatta stillsamma saker. Bara att stirra i taket och tänka är ju kul.

Men varifrån kommer egentligen den här mycket märkliga och tyvärr väldigt utberedda föreställningen att barn automatiskt har tråkigt så fort ingen vuxen är där och aktiverar dem????

Det är helt ärligt bland de konstigaste uppfattningar om barn jag någonsin stött på, att barn i allmänhet , alltså inte enstaka individer tydligen skulle vara helt oförmögna att aktivera sig själva eller varandra .

Är det kanske en generationsfråga?

När jag växte upp på 80- och 90-talet hörde jag aldrig någon säga att det är bra för barn att ha tråkigt, helt enkelt eftersom ingen vuxen i min omgivning utgick från att barn automatiskt har tråkigt så fort ingen vuxen aktiverar dem.

Man var ute och hade roligt ihop med kompisar , hittade på hur mycket kul som helst utan någon som helst hjälp från vuxenvärlden. Pratar inte bara om mig personligen, utan hur det var generellt för barn där jag växte upp i ett område med mycket barn och blandad bebyggelse i en av Sveriges tio största städer.

Är det farligare för barn generellt att vara ute numera? Kan det vara där skon klämmer? "Får" man av någon anledning inte vara ute på egen hand och upptäcka världen har jag mer förståelse för att barn idag tydligen har tråkigt eller anses ha tråkigt så fort de inte aktiveras av vuxna.

Något som vi inte har gjort, det är hindra barn att ha sysselsättning i bilen bara för att.
Även mina föräldrar insåg vitsen med att se till att vi ungar hade sysselsättning i bilen när vi skulle åka någonstans (annars var det fullt slagsmål i bilen efter 10 minuter. Just bilresor och tågresor är tillfällen då det är sämst på att träna barn att ha tråkigt (själv har jag alltid haft något att läsa, handarbete etc när jag ska åka tåg, bil eller så).
Annars så matade vi inte sonen med sysselsättning, vi använde inte ordet tråkigt, utan kontrade om han klagade, då får du komma på något då, jag är inte en lektant.

Det är just den där inställningen , som många andra föräldrar verkar ha att normaltillståndet är att vuxna matar barnen med sysselsättning och gör de inte det får barnen automatiskt tråkigt som jag tror kan vara en generationsfråga.

Jag menar : Går vi några generationer tillbaka hade ju många föräldrar av olika skäl ingen praktisk möjlighet att ständigt mata barnen med sysselsättning. Och även om barns villkor och ställning generellt har förbättrats i samhället sedan dess tror jag absolut inte att barn på 1950 eller 1960-talet talet generellt hade just tråkigare än vad barn idag har bara för att vuxna inte automatiskt matade dem med sysselsättning.

För övrigt har jag också svårt att förstå varför skärmfri tid skulle vara viktig just på långresor med bilen. Mina huvudskäl till att vilja begränsa mina barns skärmtid handlar främst om att obegränsad tid framför skärmen gör att de rör på sig mindre, är utomhus mindre och träffar andra barn och ungdomar IRL mindre. Men just i bilen kan de ju ändå inte göra något av ovanstående.