Du som fött minst ett barn, vad önskar du du vetat?

För mig har det varit så bägge ggr att när det börjar göra så ont att jag känner att snart står jag inte ut mer utan bra smärtlindring (förutom lustgas/tens) så har det varit max 30 min kvar. Hade jag vetat det innan hade det gått mkt bättre att stå ut. Jag har ju tänkt att "ånej nu är det flera timmar kvar med den här smärtan, det orkar jag inte" men så har det inte alls varit.

Att det inte gör ont när moderkakan kommer ut. Det var jag rädd för. Först barnet och sedan när man är svullen och sårig ska den ut! Men det gjorde inte alls ont.

Och att det är okej om det svider efter att barnet kommit ut. Det behöver inte betyda att man spruckit och kan gå över fort. Blir det mer ont efterhand och inte mindre så har man fått en infektion och behöver medicin. Då går det över fort. Så man ska inte vänta och se.

Att vakna när barnet behöver (var tredje timme) är inte jobbigt fast jag var så så trött innan förlossningen. Man får en hormonkick och är jättepigg.

Detta med att vakna jättepigg är nog inte det vanligaste, även om hormonella omställningen (vid amning, ej ersättning) gör att man klarar täta uppvaknanden. Man är oftast jättetrött ett par månader framåt. 

Jag var supernervös för själva förlossningen långt innan det var dags, men när det närmade sig så blev jag lugnare. Hade värkar hemma i 12 h innan vi åkte in, va på förlossningen i 12 h sen kom hon :)

Mitt tips är att prata igenom noga med din partner hur du tänker och vill ha det, så kan partnern hjälpa till i kommunikation med barnmorskorna och har lättare för att stötta dig. Kändes så tryggt att jag och min man pratat massor om mina tankar och nervositeter inför.

Min förlossning var väldigt normal, sista stunden innan krystvärkarna kom var värst, den smärtan! Men lustgas hjälpte fint. Krystvärkarna var så sköna i jämförelse :) och då är bebis så nära!

Jag grät en liten stund när det gjorde som ondast, hjälpte mig att "lätta på trycket" och sen kämpa vidare!

Jag fick nåt blodsockerfall/adrenalin/utmattning när hon varit ute i kanske 30 min. Skakade helt galet och hackade tänder. Då fick jag massa saft och sitta i duschen i ca 45 min för att värma/lugna ned mig. Det var jag inte beredd på.

Sen 3 dagars bluesen höll i sig i 3 veckor för mig, bara grät o grät. Blev inte bättre av att amningen inte funkade alls.

Så i efterhand var förlossningen den enkla delen, första veckorna hemma sen var riktigt tuffa.

Lycka till ts :)

Jag har fött två barn, och vid andra förlossningen hade jag lärt mig att:

Jag INTE ville ta någon hinnsvepning, särskilt inte om jag inte gått över flera dagar. Gjorde det med första och jag tror att det var därför sen blev så seg och utdragen.

Hej!

Har inte läst alla svar, men några. Visst är det bra att veta att det kan ta lång tid, MEN det kan också gå fort. Det gjorde det för mig (50 min på förlossningen), och eftersom alla sagt att det skulle ta sån tid, så fick jag en chock och hade svårt att ta in allting. Lita på att du själv känner om du behöver åka in.

Kroppen vet hur den ska göra när man föder barn, försök slappna av i det :) det går säkert bra.

En sak som det pratas ganska lite om är att man kan må ganska dåligt efteråt. Det är säkert individuellt men bedövande salva till underlivet är bra och stora bindor, mjukt toapapper. Sen var jag väldigt trött och känslig första tiden, och nästa gång kommer jag inte att ta emot besök hemma förrän jag känner mig ok igen, du har ingen skyldighet till det om du inte vill! En annan sak, om du orkar, frys in färdiga matlådor till åtminstone första veckan, det kan kännas överväldigande att hålla på med matlagning när man precis fått en bebis :)

Själv kände jag mig så stark efter jag fött barn, det var en häftig upplevelse! Lycka till!

Jag fick täta värkar (4min) direkt, utan förvarning. Ringde då förlossningen men dom ville inte ta in mig, eftersom det skulle ta lång tid till, sa dom. Men efter ca 4 h fick jag en blödning och då fick jag åka in på "kontroll", och tur var väl det eftersom jag var öppen 9 cm ;)

Okej, förstår hur du menar. Tror dock inte att du behöver oroa dig för det, för du har ju också barnmorskan där som stöttning :)

Vad jag hade velat veta innan var att det kan göra jäkligt ont efter förlossningen under en rätt lång tid.

Jag fick en större bristning som syddes i operationssal och hade jätteont de två-tre första veckorna efter fö. Så ont så jag grinade ibland. Jag hade ont i två månader, men värst var det som sagt de första två-tre veckorna. Jag fick ordination om att ta Ipren och starkare alvedon tre ggr/dag. Det hjälpte inte tillräckligt.

Så kort sagt, om du har ont och känner att det är jobbigt. Säg till så att du kan få bättre smärtlindring.

Det var jättesvårt att veta tycker jag, som förstföderska så vet man ju inte vad som är "normal" smärta efter fl. Tänk inte så mkt på det utan känn efter vad som är ok smärta för dig.

Fullgångna är barn från v. 37+0, oavsett IVF eller inte. Mentalt kan man lägga på 2 v från beräknad dag istället, då vet man att det ju inte blir så mkt senare än så. 

Visst kan det gå fort, men oftast är det då en yngre person i 20-årsåldern. Men absolut lita på sin kropp som säger att man måste till sjukhus/motsvarande. 

En annan sak som är bra att veta är att bara för att man är helt öppen, så är det inte klart - bebisen ska ju tränga ner och ut också, vilket kan ta 1-2 h, lägg på en timme om du har ryggbedövning. 

Läs boken "Att föda". Den var jättebra att läsa tyckte jag. Då visste jag exakt vad som hände i kroppen i de olika faserna av förlossningen och vilka faser som vanligen känns jobbigast och svårast och tips på hur man kan tänka i de faserna.

Oftast är det övergångarna mellan faser som är väldigt jobbiga. Själv hade jag ett par tillfällen när värkarna kom på raken utan vila. Men det varade i kanske 5-10 minuter och sedan fick jag vila igen.

Lita på att din kropp kan det här. Profylaxandas igenom värkarna och fokusera MYCKET på andningen. Ett annat tips som jag tyckte var hjälpsamt var att man kan föreställa sig att kroppen blir tung och "livlös" i värkarna. Det gör att man slappnar av. Barnmorskorna är bra på att påminna om detta också (eller borde vara, säg till ngn din man kanske att påminna om att slappna av).

Jag var inte orolig innan förlossningen, men det är verkligen en upplevelse OM du vågar lita på din kropp. Den kan det här. Den är skapad för det här. Och skulle något oförutsett hända så är det också helt okej! En bra förlossning är en förlossning som ger ett levande friskt barn och en frisk mamma i slutändan. 

Våga säga ifrån om något inte känns rätt. Våga byt barnmorska om ni inte klickar. Det är verkligen jätteviktigt att känna sig trygg med människorna som ska hjälpa dig i din mest utsatta situation.

Ta med någon dricka som du gillar och som ger mycket energi är ett bra tips, om du inte vill dricka saft och nyponsoppa såklart :)

Först, grattis till graviditeten och lycka till!

Mina värkar satt i höfterna/ryggen, vilket gjorde att jag inte förstod en morgon att det kanske var dags. Stod och skrubbade skåp och köksluckor gråtande och svärande över foglossning. (Samma morgon hade jag vaknat tidigt och sagt "nu ska ungen UT!" och började därför dagen med onödigt städande). Hade tid hos bm 13.30 för att prata om eventuellt igångsättning då jag var i v 40+6 och hade extrem foglossning. Upptäckte blödning vid urinprovet och bm ville undersöka. 1.5cm öppen så hon gjorde en hinnsvepning.

14.15 hemma kom första värken.

Vid 17-18 eskalerade det från 3-4 värkar i timmen till värkar i 2 min med varierande 2-7 minuter emellan. Alla bad mig åka in men jag kände mig inte redo. Ringde in vid 22 och förklarade läget, direkt ville dom att jag skulle komma.

Från att gå runt skrikande av smärta hemma gjorde jag nu det i ett mörkt rum på förlossningen. Låg i sängen för en snabb undersökning/ctg (fick rum omedelbart då jag föll ihop utanför bilen av en värk) sen började jag återigen traska runt. Var 5cm öppen.

Vid 7cm ville dom att jag skulle testa lustgas då sambon sagt att jag var öppen för att testa trots dåliga erfarenheter, men det gick inte. Usch så hemskt. Jag försökte verkligen men lustgasen gjorde mig ofokuserad så värkarna "vann". Mind over matter haha.

Bm började pusha för en EDA, satt en nål, ringde läkaren osv. "Ifall du ändrar dig". (Kan erkänna att jag låg i en hög på golvet skrikande och gråtande av smärtan, kanske därför...) Jag är dock oerhört rädd för nålar, och med en vilopaus på 1.5min mellan värkarna var jag inte sugen på en nål i ryggen. Läkaren kom, bad om en undersökning innan han pratade med mig, och jag var 10cm öppen. Jag ville då absolut inte ha EDA utan körde mitt race.

01.36 föddes min son efter 43 minuters krystande. Jag stod upp med händerna på sängen, ibland höll jag i min mamma som stod på andra sidan och typ hängde i hennes händer när jag krystade. Sambon masserade min svank (jag hade en tens då också) och bm låg på golvet under mig. Låg en sopsäck fylld med ett täcke mellan mina fötter.

Långt, ja, haha. Men för mig var detta en helt underbar förlossning, jag är så nöjd. Jag är glad att jag och sambon grundligt pratat om mina rädslor, förhoppningar och funderingar. Kändes också bättre att jag var inte den enda med smärtor efter, han hade ju fångat mig varje gång jag fallit ihop på golvet och tryckt ihop mina höfter så hårt han kunde vid värkarna (grymt skönt).

Jag kunde inte andas alls under värkarna, så ett tips är att träna på andning innan... lita på din kropp, vill du ligga ner så ligg ner. Vill du sitta/stå eller gå runt så gör det. Just där och då kommer det i vissa stunder kännas outhärdligt, men efteråt lär det kännas som att tiden bara flög förbi. Njut av miraklet och lita på ATT DU KAN! Igen, ursäkta för långt inlägg!