Styvdotter pratar illa om vår familj.

De har rest utomlands, inom Sverige. Dottern pratar inte känslor, så det gör ingen skillnad. Han har försökt sååååå många gånger att ta itu med detta, prata med henne osv. Så tro mig många försök är gjorda genom egentid osv. Tycker man kan FRÅGA först innan man tar för givet.. Att hon inte får nån tid från TS OCH HENNES UNGAR...

Det finns ju en anledning att hon tycker du är en häxa och din dotter ett monster. Att du vill skylla det på mamman är bara trams, försök rannsaka dig själv istället!

Du pratar väldigt illa om denna tjej så jag kan verkligen förstå att hon undviker er!

Vi har ett gemensamt barn, hon bryr sig inte alls om det. Är inte intresserad av det minsta, inga fotografier, ingen uppdatering, ingenting. Varför ska hon vara intresserad av ert barn? Är väl mer än ovanligt att 15-åringar skriver uppdateringar i sociala medier om sina syskon? Än mindre om småsyskon i pappans familj? Om ni sköter det här lite snyggt så kommer dessa syskon att kunna mötas när de är vuxna och ha en mer jämspelt relation, ålderskillnaden ligger dem nog i fatet nu.

Du förklarar det så bra, för det är precis så jag menar att mamman hejar på och inte gör nånting för att uppmuntra. Det kan inte jag förstå, för som mamma har man både skyldighet och moralisk kompass som säger att man ska uppmuntra barnen umgänge och goda relationer. Mamman förvärrar den orespekt dottern har och validerar hennes sätt mot oss, och tycker att det är helt ok att kalla min dotter för monster och mig som äktenskaps förstörare. Mamman håller nämligen med. Både mamman och dottern har rätt till sina känslor. Liksom du. Du som sitter här och skriver ner din bonusdotter och hennes mamma på det här forumet. Menar du att de inte får ha sina känslor, eller bara att de inte ska uttrycka dem på ett sätt som är besvärande för dig? Respekt är något som man vinner från någon inte något man kräver. 

Jag är inte det, de hade varit skilda i 6 år när jag kom in i bilden. Men mamman var god vän med min make, vilket inte funkade efter ett år in i vårat förhållande, då hon gjorde ganska många övertramp. Han kände sig obekväm och när det störde vårat förhållande så började han sätta gränser. Detta gillade inte hon, det blev ramaskri, passiv aggressiv. Det vill säga att hon började prata om det här med familj och vänner inför barnen och andra, helt plötsligt slutade folk hälsa på mig, hon började ignorera min make på affären, i telefon, när hon lämnade dottern gick hon inte in längre, hon satt kvar i bilen och låtsades inte se mig om jag satt i trädgården etc. Hon kunde nästa dag ringa och gråta i telefon att hon saknade min make och saknade sin bästa vän. Så jag har antagit att hennes känslor om mig och pappan har överförts på Vilma. Att mamman faktiskt känner som att jag har förstört för dom. Fast det varit maken hela tiden som inte kände sig bekväm med att parera mig och sitt ex just pga alla otydliga gränser. Jag blev faktiskt vän med henne och vi umgicks i par (jag och maken, hon och hennes pojkvän) men det blev övertrasserad tillit, hon kände inga gränser så jag och maken hittade aldrig riktigt till ett plejs vi kunde bilda ett förhållande utan infiltration. Så han satte gränser, hon slutade umgås. För henne var det svart eller vitt. Tragiskt allihopa om du frågar mig. Ja det låter extrem sorgligt för alla inblandade. Men återigen. Mamman har rätt till sina känslor, precis som du har rätt till dina. Och dottern rätt till sina. 

Min styvdotter är tyvärr väldigt egocentrisk - helt normalt för en 15-åring att vara egocentrisk.
hon vill heller inte dela sin pappa - nä, hon upplever ju uppenbarligen att hon förlorat något, alltså klarar han inte att tillgodose både hennes och sin nya familjs behov.

Så mycket ligger till grund. Dotterns avundsjuka genererade i orespekt - som sagt, du kan inte kräva respekt, du kan vinna den genom relation, kärlek och genom att visa henne respekt. Avundsjuka när man förlorar något/någon som är en kär och är betydelsefull är också helt normalt. Mpnga vuxna har okcås svårt att hantera avundsjuka (tex gentemot en tidigare partner, eller partners barn från tidigare). Hur kan man kräva att ett barn inte får ha de känslorna?

Hon ville inte dela pappa pga att mamman var sårad och pga sin egen egoistiska personlighet. Hon vill inte dela pappan för hon upplever att hon går kort i ekvationen, hon förlorar på att han skaffat ny familj. Tyvärr är det så, hon är fruktansvärt egoistisk - det är inte egoistiskt att vilja och behöva ha sin pappas engagemang och kärlek under uppväxten. Många barn i nyfamiljer med nya partners, styvsyskon/halvsyskon blir bortprioriterade och förlorar mycket mer än de vinner.  Det förstör mycket - du tycker att hon förstör. Hon kanske tycker detsamma om dig och sitt syskon. Är dina känslor mer riktiga och okej än hennes? Vi har kämpat mycket med det här hemma, men mamman har motverkat det genom att just heja på och validera. Så synd att "förstöra" ett sånt (annars) fint barn. Fruktansvärt. Det kanske inte alls är mamman, utan flickans egna känslor som mamman bekräftar för att hon tycker att flickan har rätt att ha de känslor hon har. 

När jag läser detta svar så tackar jag än en gång att sambons ex är den hon är. Hon hade inga problem med att jag kom med i bilden, hon visade på alla sätt att sina barns halvsyskon var ett person som de hade rätt att tycka om och älska.

Jag hade en väninna som kunde varit ts styvdotter, hon avskydde sina halvsyskon utan speciell anledning. Hennes pappas nya fru kunde inte göra ett enda misstag utan att hon fick allt hat från denna väninna. Hon hade noll förståelse att andra kunde gilla sina halvsyskon.

Hon var en person som var så bara (hennes mamma gillade hennes exmans nya och exmannens nya barn).

Hon var en som skulle äga rummet (och förblev detta även som vuxen, det var skönt när hon försvann ur min krets för då slapp man gå på tå för henne).

Det jag vill ha sagt med detta, att det finns individer som är så, de är missunsamma av naturen och blir kränkta om någon annan får uppmärksamhet än vad de själva får.

De flesta växer ur det när de lämnar tonåren, andra fortsätter med det livet ut och en del kommer möta dom som partners, som ex, som svärföräldrar, kollegor etc

Tack för normal förståelse, för det är faktiskt precis så det är! Det går inte att göra något rätt och jag vet att jag inte gjort något för att hon ska ogilla oss. Bara såhär det är, varför kan ingen förstå det? Suck

När jag läser detta svar så tackar jag än en gång att sambons ex är den hon är. Hon hade inga problem med att jag kom med i bilden, hon visade på alla sätt att sina barns halvsyskon var ett person som de hade rätt att tycka om och älska. 

Jag hade en väninna som kunde varit ts styvdotter, hon avskydde sina halvsyskon utan speciell anledning. Hennes pappas nya fru kunde inte göra ett enda misstag utan att hon fick allt hat från denna väninna. Hon hade noll förståelse att andra kunde gilla sina halvsyskon.
Hon var en person som var så bara (hennes mamma gillade hennes exmans nya och exmannens nya barn). 
Hon var en som skulle äga rummet (och förblev detta även som vuxen, det var skönt när hon försvann ur min krets för då slapp man gå på tå för henne).
Det jag vill ha sagt med detta, att det finns individer som är så, de är missunsamma av naturen och blir kränkta om någon annan får uppmärksamhet än vad de själva får.
De flesta växer ur det när de lämnar tonåren, andra fortsätter med det livet ut och en del kommer möta dom som partners, som ex, som svärföräldrar, kollegor etc

Det är väl fint och bra att du har människor i ditt liv som du tycker om och har lätt för att samsas med. Det är tyvärr inte alla förunnat varken i styvfamiljer eller i övriga livet.

Min pappas fru skulle kunna beskrivas såsom du beskriver din väninna. Även hennes barn är ganska jobbiga personer enligt mig.Jag har valt att begränsa mitt umgänge med dem eftersom jag inte mår bra av att ha dem i mitt liv. När jag var yngre och bodde hemma med min pappa var det svårt att begränsa mitt umgänge med dem.

Pappas fru tyckte inte heller att hon hade någon del i att vår relation var  dålig, det var endast mitt fel och jag som skulle förändra mig.

Nu är jag vuxen och bestämmer själv vem jag vill lägga tid på annat än vad artigheten kräver och pappas fru och hennes barn finns inte med i den prioriteringen. 

Varför skulle jag växa ur detta? Hon är och förblir en person som jag inte kan med att umgås med. Så varför ska jag? Jag har många vänner som jag gillar att umgås med. Även svärföräldrar, svägerskor mm som jag gillar. Gillar också min pappa rätt mycket och han och jag ses ibland när han blir utsläppt av frugan. Jag har även en styvpappa som funnits med i mitt liv länge och som jag älskar som en far. Så helt obenägen att ha relationer är jag inte. Jag trivs bara inte med pappas fru, och hin trivs inte särskilt bra med mig heller.