Barnen får ej träffa mormor

Tack för många bra svar. Det är väl sannolikt så att jag inte kommer längre utan att min fru går med på det.

Jag har dock en nära bekant som för barnen skull gick bakom sin respektives rygg. Jag har som sagt aldrig träffat mormodern så jag har svårt att veta hur hon är. Det handlar dock inte om missbruk utan mer rejält dysfunktionell.  Jag skulle så gärna att barnen fick ha "vanliga" morföräldrar och är inte helt tillfreds med min frus förklaring till varför vi inte kan träffa henne. Tack alla!

Varför? Varför vill du ha kontakt och vad är syftet med att ha det?

Frågan kan tyckas vara idiotisk men tänker man efter så inser man att det finns mycket allvar och orsaker till varför man måste ta reda på dessa saker innan man inleder och upprätthåller en relation.

Ponera att "barnbarnet" i vuxen ålder tar kontakt med mig. Man har all anledning att tro att denne kommer att vara färgad av sina föräldrars åsikter, att jag per definition har gjort fel, att jag är galen osv. Sådant är helt naturligt. Men man kan också anta att "barnbarnet" kommer att fråga Varför? vad hände egentligen?

Då kommer jag att ge min bild, min upplevelse och det kommer med största sannolikhet att vara totalt annorlunda än mitt barns. Det är alltid så vid djupa konflikter att de olika sanningarna går vitt isär.

Det jag INTE kommer att göra är att skydda mitt eget barn från mig själv så att säga. Mitt barn tog ett beslut och hen får ta konsekvenserna. Frågar någon om min sanning kommer denne att få just det och inte något diplomatiskt svar som har till syfte att skydda någon genom att varken vara sant eller osant.

Hur påverkas något av sådant? "Barnbarnet" kanske konstaterar att allt är sant. Vilket jag personligen inte tror på därför att jag är omgiven av min och sambons släkt, vänner och ingen har gett någon indikation på att jag är så galet ute när det gäller relationer. Och jag har haft raka, ärliga och djupa diskussioner pga denna konflikt. Diskussioner som krävt ärlighet för att jag ska kunna rannsaka mig själv. (Tji fick du som antog detta bara för att kunna angripa mig)

"Barnbarnet" skulle kunna inse att sanningen ligger någonstans mittemellan. Risken med det är att hen kommer att hamna i en självpåtagen lojalitetskonflikt. Eller än värre är om "barnbarnet" kommer till slutsatsen att det handlar om en livslögn. Att hen matats med något som inte är sant. Vad gör inte något sånt om bara ont värre?

Så man måste fråga sig varför man vill ha kontakt, vad är syftet och målet och hur kommer det att påverka alla inblandade?

Kontakt är alltså inte givet alltid det bästa.

För min del har jag satt punkt för konflikten och jag kommer att jobba aktivt på att den inte återuppstår. Även om det innebär att jag aldrig får se "barnbarnet" så länge jag lever. Det kan helt enkelt vara så att en kontakt påverkar alltför många negativt och det är inte värt det helt enkelt.

Skulle mitt eget barn ta kontakt med mig är det två vuxna individer som möts och inte förälder - barn. Vuxna som förväntas kunna bearbeta och reda ut konflikter för annat klarar jag mig bättre utan helt ärligt. Ställer inte mitt barn upp på det kriteriet att mötas som vuxna så är det faktiskt hens förlust. Ställer inte mitt barn upp på att reda ut den här djupa konflikten är det också hens förlust. För jag har faktiskt ett riktigt bra liv nu. Bättre än innan kontakten bröts och jag är INTE beredd på att gå tillbaka till det som var. Ska vi ha kontakt ska det vara bättre än innan.

I vilket fall som helst så har det  långtgående konsekvenser att bryta kontakten. Jag tror inte att det är en lätt sak men jag tror inte att många tänker på hur många som påverkas och hur stor påverkan blir. Det är heller inte säkert att det är det smartaste beslutet man kan göra utan det kan mycket väl bli så att man i slutändan biter sig själv i svansen.

Nej nu ska jag ut och resa. (Till sambons släkt passande nog)

Ha det gott allihopa och glöm inte att förlåta er själva för de fel NI själva gör.

Du får leta diagnoser i någon annan tråd för här och med mig kan du inte göra det. Dina intryck beror snarast på att du känner andra såsom du känner dig själv.

För som jag redan svarat men gör det ändå igen: det är inga som helst fel på andra relationer.

Att du försöker få det till att jag aldrig älskat mitt barn är bara otroligt pinsamt. För dig. Det säger mycket om hur DU tolkar din omgivning.

Det enda fakta du har är att mitt barn har en konflikt med mig. Jag har som jag skrivit ingen aning om den egentliga orsaken(vilket är otroligt vanligt vid alla konflikter) men att barnet skulle vara oälskat är bara elakt från din sida.

Sådana som du är orsaken till varför jag är sparsam med fakta. Därför att det spelar ingen roll vad man skriver och hur man skriver, det finns alltid ett antal som slänger diagnoser kring sig som andra använder prepositioner. Och det är oftast samma som gör allt för att tolka allt så ondsint som möjligt.

Du utgår från att felet är mitt(precis som att det finns rätt och fel i relationer. Det gör det inte.) Tänk om det är precis tvärt om.

Dina kommentarer visar att du inte läser det jag skriver utan du har redan bestämt dig för hur du ska döma, vad som är rätt och vem som har fel. Vad jag skriver och vad jag berättar hoppar du helt enkelt över. Annars skulle du bemöta det jag skriver. Jag bemöter det DU skriver. Nu kan du ta och läsa det jag skrivit och bemöta det.

Ha det bra och på återseende när jag återkommer från släkten.

Du ska respektera din fru. Har hon brutit med sin mamma så har hon goda skäl till det. Det är inget man gör lättvindigt. Du ska respektera henne och låta hennes släkt vara. Sköt i stället kontakten mellan barnen och din egen släkt, för DET har du rätt att göra.

I ditt ställe skulle jag sätta mig ner med frugan och lugnt säga: Nu vill jag att du förklarar för mig på riktigt varför mina barn inte får träffa sin mormor. Om du inte kan ge mig en riktig anledning kommer jag att boka en träff med henne på egen hand.

Min mamma var en toppenmamma tills jag var 7-8 år och sen brakade det totalt. Hon klarade inte av att jag sa emot henne, hade andra åsikter etc och utsatte mig för systematisk psykisk misshandel. Detta var givetvis inget jag förstod då, men när mina föräldrar skildes när jag var 17 valde jag att bo hos pappa. Mamma såg det som ett stort svek och pratade inte med mig på 5 år. Min ena bror behandlades på precis samma sätt, min andra bror var liten vid skilsmässan och utsattes aldrig av den sidan av mamma då hon i samband med skilsmässan gick i terapi i många år och blev en helt annan människa. Min mamma förstår inte hur illa hon behandlade mig och min bror, allt som sades sades i affekt och hon minns det inte efteråt. Jag har valt att bygga upp en ny relation med henne som vuxen och aldrig tagit upp det som varit. Däremot håller jag koll på henne tillsammans med mina barn nu när äldsta är 8, hittills har jag inte sett några tecken på samma beteende.

OM hon skulle börja göra mot mina barn som hon gjorde mot mig skulle jag klippa kontakten direkt, men det finns ingen anledning att göra det när hon beter sig bra mot dem. Min relation med henne när jag var barn är INTE samma relation som mina barns relation med henne. Jag är hennes barn, de är hennes barnbarn och det är stor skillnad!

Skolexempel på hur man förstör ett äktenskap men visst kan man göra så men då får man vara beredd på att det kanske blir ytterligare en brytning för inte många partners skulle acceptera ett sådant sätt

men då kan ju mannen träffa de han vill på hans veckor med barnen men det känns ju inte som att det är bättre att barnen bara får träffa sina föräldrar varannan vecka pga att de inte får träffa en släkting