gräslöken

Äldre 2 Jun 05:58

77 svar

Barnen får ej träffa mormor

Min fru och jag har två barn det ena närmare 5 år och det andra drygt två år. Morföräldrarna bor några timmars resa bort. Min fru har brutit kontakten med sin mamma vilket inneburit att varken jag eller barnen träffat henne. Morfar kommer och hälsar på då och då men inte så ofta sannolikt för att han tycker det är jobbigt att inte få ta med sin fru. Jag kan leva med att inte få träffa min frus mamma men det gnager rejält i mig att mina barn överhuvudtaget aldrig har fått träffa henne. Jag har föreslagit för min fru att jag åker och hälsar på morföräldrarna någon timme både för barnens och mormors skull, framförallt för barnens skull. Min fru vill aldrig prata om det. Exakt varför de brutit är svårt att förklara eftersom det inte finns de klassiska orsakerna. Jag är orolig för mina barn! Tips på vad jag kan göra!!!! Tänka på mina barn i första hand? På min fru i första hand?

Barnen får intej träffa mormor

Tja jodå men eller hur

Äldre 2 Jun 08:55

#11

Vad vill mormor? Kanske att HON inte vill träffa barnbarnen?

Mitt barn har brutit med mig pga citat: "Du beter dig." slut citat. Vad jag gjort har jag ingen aning om mer än att inte vara tillräckligt tacksam över en flaska skurmedel mitt barn köpte åt mig och som jag betalade med råge. Någon annan anledning har jag inte fått.

Nu misstänker jag med god anledning att barnet ifråga lider av psykisk ohälsa och är det som är den egentliga orsaken men det spelar faktiskt mindre roll. Mitt barn har brutit med mig och jag respekterar hens val. Därför hör inte jag heller av mig, helt enligt önskemålen. Det innebär OCKSÅ att jag inte hör av mig till mitt barns barn, dvs "barnbarnet". Det är en konsekvens av mitt barns beslut och något hen och hens familj får leva med.

Observera citationstecknen. Mitt barn har barn men jag har inget barnbarn därför att det kräver att man har en relation på något sätt och det har inte vi därför har jag inget barnbarn. Så enkelt är det. Skulle jag få frågan om jag vill umgås, bakom ryggen, med småbarn jag inte har någon relation till skulle jag tacka nej. Faktiskt.

Vill jag umgås med barn bara för att det är barn har jag massor av vänner, kollegor och andra släktingar som har småttingar i sin omedelbara närhet och som jag kan umgås med om jag skulle vilja. Men ärligt, så fantastiskt roligt är det inte med barn. Så jag skulle definitivt tacka nej och skulle li förbannad om partnern bara dök upp i dörren en dag och bara anta att jag är oändligt tacksam för att få träffa mitt barns barn.

Det viktiga i det hela är att jag är rätt tacksam över brytningen eftersom mitt barn utsatte mig för psykisk misshandel innan. Så nu har jag fått ett lugn omkring mig som jag inte haft på flera år. Och det är otroligt skönt. Jag är faktiskt lycklig och brytningen och icke-kontakten med "barnbarnet" har ingen som helst betydelse i mitt liv. Får jag frågan om jag har barnbarn så svarar jag nej för det är precis så det är: jag har inga barnbarn och har heller ingen som helst önskan att umgås med dem.

Det allra viktigaste är att jag har förlåtit mig själv för att ha misslyckats med uppfostran av mitt eget barn. Jag försökte forma kommunikativa, empatiska, inkännande och sympatiska barn men misslyckades kapitalt. Jag är även trygg i att skolor och barnomsorg har anmälningsplikt när de misstänker att barn far illa.

Som många skrivit i tråden: man måste inte älska sina föräldrar. Man måste inse att det går åt två håll. Kanske att alla som brutit med sina föräldrar gjort dem en tjänst. För är det som för mitt barn som gjort det för att jag ska straffas, för att jag SKA må dåligt så biter de sig själva i svansen.

Man måste inte älska sina barn och definitivt inte deras barn.

gräslöken

Äldre 2 Jun 08:57

#12

Tack för många bra svar. Det är väl sannolikt så att jag inte kommer längre utan att min fru går med på det.

Jag har dock en nära bekant som för barnen skull gick bakom sin respektives rygg. Jag har som sagt aldrig träffat mormodern så jag har svårt att veta hur hon är. Det handlar dock inte om missbruk utan mer rejält dysfunktionell. Jag skulle så gärna att barnen fick ha "vanliga" morföräldrar och är inte helt tillfreds med min frus förklaring till varför vi inte kan träffa henne. Tack alla!

Bibbidi

Äldre 2 Jun 09:03

#13

Jag tycker det beror på varför mamman har brutit med mormodern.Ifall mamman och mormodern bara har en dålig relation till varandra så förstår jag faktiskt inte, ifall mormodern är ett psykfall åt helvete så förstår jag. Då är hon ju ingen resurs i deras liv.

Det finns ju ingenting som säger att mormorn måste komma hem till dem, eller att mamman måste träffa/prata med mormorn. Eftersom ts skriver att han gärna vill att de ska ha kontakt kan hon väl inte betett sig "superhemskt"? Hade blivit lite klarare ifall ts hade varit lite tydligare med vad det är exakt som hon har gjort.

Har ju funnits trådar här inne där tex någon vägrar åka och träffa tex sin svärmor, men ens man/fru och barn åker och träffar dem och det har varit lugnt eftersom det funkar mellan barnen - svärmorn men inte mellan ts - svärmorn. Så tycker återigen det beror på varför ts fru har valt att bryta.

Bibbidi

Äldre 2 Jun 09:05

#14

gräslöken skrev 2017-06-02 08:57:55 följande:

Tack för många bra svar. Det är väl sannolikt så att jag inte kommer längre utan att min fru går med på det.

Jag har dock en nära bekant som för barnen skull gick bakom sin respektives rygg. Jag har som sagt aldrig träffat mormodern så jag har svårt att veta hur hon är. Det handlar dock inte om missbruk utan mer rejält dysfunktionell. Jag skulle så gärna att barnen fick ha "vanliga" morföräldrar och är inte helt tillfreds med min frus förklaring till varför vi inte kan träffa henne. Tack alla!

Fast de kanske inte är "vanliga" hur mycket du än önskar det?
Har ni aldrig pratat om varför ni inte träffar mormorn? Om inte så sätt er ner och prata, sådana saker bör man veta ifall man är i ett förhållande med varandra. Kräv ett ordentligt svar. Ifall du får en ordentlig förklaring på att mormorn är galen så kommer du ju hålla med din fru, men nu när du inte fått förklaring på varför går du ju bara runt, känner dig frustrerad och vill få svar. Kräv svar!

Anonym (morfar)

Äldre 2 Jun 09:37

#15

Har mer eller mindre brutit med min pappa. Omgivningen förstår mycket väl varför även mitt syskon har begränsad kontakt. Tycker själv det är trist men kommit till en punkt att jag inte orkar kämpa längre. Men har i flera år försökt kämpa för att han ska förstå. Dels har han samlarmani och alldeles för mycket saker samt kommer med förmycket mängder i presenter som inte alls uppskattas. Mycket åker ut direkt efter han varit här. Sen kan han undra varför vi inte har kvar det han kommit med och det finns jäkligt bra anledningar som han inte fattar eller vill fatta. Samt tycka att man är otacksam, jag är mer tacksam att slippa presenterna helt ifrån honom då dessa endast leder till ångest vid varje sådant tillfälle. Även min man har full förståelse.

Samt att han tar för givet att jag ska stå och laga mat vid hans födelsedag och andra tillfällen och tycker jag ska göra det även mitt i veckan när jag inte orkar, blir för sent för småbarn osv. istället för någon helg innan eller efter. Lägger sig och sover i barnets säng när han ska hjälpa oss med något och allt tar en himla tid och fixa. Till och med vårt barn klagar över sin morfar och knappt ens vill träffa honom.

Min mamma däremot är här ofta och mitt barn älskar och träffa henne och göra saker. Visst hon kan ha sina sidor men det är inom det acceptabla. De är skilda sen ett antal år tillbaka och på sätt och vis rätt skönt.

Anonym (Vköncc)

Äldre 2 Jun 09:49

#16

Tja jodå men eller hur skrev 2017-06-02 08:55:13 följande:

Vad vill mormor? Kanske att HON inte vill träffa barnbarnen?

Mitt barn har brutit med mig pga citat: "Du beter dig." slut citat. Vad jag gjort har jag ingen aning om mer än att inte vara tillräckligt tacksam över en flaska skurmedel mitt barn köpte åt mig och som jag betalade med råge. Någon annan anledning har jag inte fått.

Nu misstänker jag med god anledning att barnet ifråga lider av psykisk ohälsa och är det som är den egentliga orsaken men det spelar faktiskt mindre roll. Mitt barn har brutit med mig och jag respekterar hens val. Därför hör inte jag heller av mig, helt enligt önskemålen. Det innebär OCKSÅ att jag inte hör av mig till mitt barns barn, dvs "barnbarnet". Det är en konsekvens av mitt barns beslut och något hen och hens familj får leva med.

Observera citationstecknen. Mitt barn har barn men jag har inget barnbarn därför att det kräver att man har en relation på något sätt och det har inte vi därför har jag inget barnbarn. Så enkelt är det. Skulle jag få frågan om jag vill umgås, bakom ryggen, med småbarn jag inte har någon relation till skulle jag tacka nej. Faktiskt.

Vill jag umgås med barn bara för att det är barn har jag massor av vänner, kollegor och andra släktingar som har småttingar i sin omedelbara närhet och som jag kan umgås med om jag skulle vilja. Men ärligt, så fantastiskt roligt är det inte med barn. Så jag skulle definitivt tacka nej och skulle li förbannad om partnern bara dök upp i dörren en dag och bara anta att jag är oändligt tacksam för att få träffa mitt barns barn.

Det viktiga i det hela är att jag är rätt tacksam över brytningen eftersom mitt barn utsatte mig för psykisk misshandel innan. Så nu har jag fått ett lugn omkring mig som jag inte haft på flera år. Och det är otroligt skönt. Jag är faktiskt lycklig och brytningen och icke-kontakten med "barnbarnet" har ingen som helst betydelse i mitt liv. Får jag frågan om jag har barnbarn så svarar jag nej för det är precis så det är: jag har inga barnbarn och har heller ingen som helst önskan att umgås med dem.

Det allra viktigaste är att jag har förlåtit mig själv för att ha misslyckats med uppfostran av mitt eget barn. Jag försökte forma kommunikativa, empatiska, inkännande och sympatiska barn men misslyckades kapitalt. Jag är även trygg i att skolor och barnomsorg har anmälningsplikt när de misstänker att barn far illa.

Som många skrivit i tråden: man måste inte älska sina föräldrar. Man måste inse att det går åt två håll. Kanske att alla som brutit med sina föräldrar gjort dem en tjänst. För är det som för mitt barn som gjort det för att jag ska straffas, för att jag SKA må dåligt så biter de sig själva i svansen.

Man måste inte älska sina barn och definitivt inte deras barn.

Nej, alla som har brytit med sina föräldrar har inte gjort dem en tjänst, utan sig själva.

Sen måste jag erkänna att du låter inte som den mest empatiska människa heller, så det kan ju vara så att din dotter har det bättre utan dig.

Anonym (Anonym)

Äldre 2 Jun 10:03

#17

Tja jodå men eller hur skrev 2017-06-02 08:55:13 följande:

Vad vill mormor? Kanske att HON inte vill träffa barnbarnen?

Mitt barn har brutit med mig pga citat: "Du beter dig." slut citat. Vad jag gjort har jag ingen aning om mer än att inte vara tillräckligt tacksam över en flaska skurmedel mitt barn köpte åt mig och som jag betalade med råge. Någon annan anledning har jag inte fått.

Nu misstänker jag med god anledning att barnet ifråga lider av psykisk ohälsa och är det som är den egentliga orsaken men det spelar faktiskt mindre roll. Mitt barn har brutit med mig och jag respekterar hens val. Därför hör inte jag heller av mig, helt enligt önskemålen. Det innebär OCKSÅ att jag inte hör av mig till mitt barns barn, dvs "barnbarnet". Det är en konsekvens av mitt barns beslut och något hen och hens familj får leva med.

Observera citationstecknen. Mitt barn har barn men jag har inget barnbarn därför att det kräver att man har en relation på något sätt och det har inte vi därför har jag inget barnbarn. Så enkelt är det. Skulle jag få frågan om jag vill umgås, bakom ryggen, med småbarn jag inte har någon relation till skulle jag tacka nej. Faktiskt.

Vill jag umgås med barn bara för att det är barn har jag massor av vänner, kollegor och andra släktingar som har småttingar i sin omedelbara närhet och som jag kan umgås med om jag skulle vilja. Men ärligt, så fantastiskt roligt är det inte med barn. Så jag skulle definitivt tacka nej och skulle li förbannad om partnern bara dök upp i dörren en dag och bara anta att jag är oändligt tacksam för att få träffa mitt barns barn.

Det viktiga i det hela är att jag är rätt tacksam över brytningen eftersom mitt barn utsatte mig för psykisk misshandel innan. Så nu har jag fått ett lugn omkring mig som jag inte haft på flera år. Och det är otroligt skönt. Jag är faktiskt lycklig och brytningen och icke-kontakten med "barnbarnet" har ingen som helst betydelse i mitt liv. Får jag frågan om jag har barnbarn så svarar jag nej för det är precis så det är: jag har inga barnbarn och har heller ingen som helst önskan att umgås med dem.

Det allra viktigaste är att jag har förlåtit mig själv för att ha misslyckats med uppfostran av mitt eget barn. Jag försökte forma kommunikativa, empatiska, inkännande och sympatiska barn men misslyckades kapitalt. Jag är även trygg i att skolor och barnomsorg har anmälningsplikt när de misstänker att barn far illa.

Som många skrivit i tråden: man måste inte älska sina föräldrar. Man måste inse att det går åt två håll. Kanske att alla som brutit med sina föräldrar gjort dem en tjänst. För är det som för mitt barn som gjort det för att jag ska straffas, för att jag SKA må dåligt så biter de sig själva i svansen.

Man måste inte älska sina barn och definitivt inte deras barn.

Tycker du skriver väldigt kallt om ditt barn. Tror det är mycket mer sårade känslor i bakgrunden än den där flaskan skurmedel. Om min mamma skulle säga "Så kul är det inte med barn" och att han "biter sig i svansen" när han tror att du blir ledsen över den förlorade kontakten skulle jag bli djupt sårad. Det du upplever som "psykisk misshandel" från ditt barn kanske är desperata försök att få dig att inse att du betett dig kallt, sårande och avvisande? Det kanske väcker mycket ilska och frustration och bestörtning att du gång på gång varit hård och kall? Kan tänka mig att man kan säga rätt dumma saker till en mor om man har de känslorna i kroppen.

Du säger att du misslyckats i din uppfostran som om ditt barn är en dålig människa, och erkänner inte ens för folk att du har barnbarn? Med mer värme och förståelse, om båda erkänner att de gjort fel utan att kräva något tillbaka kunde ni kanske hitta tillbaka. Och att veta när man ska hålla tyst är viktigt. Jag är glad och tacksam över allt tålamod min kära mamma visat mig genom tonåren och tidiga vuxenlivet. Skäms för en del av mitt beteende idag, men hade hon mött mig på det viset du beskriver hade vi nog inte haft en sån bra relation idag. Respekterar henne något oerhört idag när jag förstår lite mer om livet, men hade aldrig lärt känna henne som vuxen om hon gett mig kalla handen. Hon är oerhört enerverande ibland, och det är mammor har jag förstått, men även fantastisk.

Anonym (Nelly)

Äldre 2 Jun 10:05

#18

Tja jodå men eller hur skrev 2017-06-02 08:55:13 följande:

Vad vill mormor? Kanske att HON inte vill träffa barnbarnen?

Mitt barn har brutit med mig pga citat: "Du beter dig." slut citat. Vad jag gjort har jag ingen aning om mer än att inte vara tillräckligt tacksam över en flaska skurmedel mitt barn köpte åt mig och som jag betalade med råge. Någon annan anledning har jag inte fått.

Nu misstänker jag med god anledning att barnet ifråga lider av psykisk ohälsa och är det som är den egentliga orsaken men det spelar faktiskt mindre roll. Mitt barn har brutit med mig och jag respekterar hens val. Därför hör inte jag heller av mig, helt enligt önskemålen. Det innebär OCKSÅ att jag inte hör av mig till mitt barns barn, dvs "barnbarnet". Det är en konsekvens av mitt barns beslut och något hen och hens familj får leva med.

Observera citationstecknen. Mitt barn har barn men jag har inget barnbarn därför att det kräver att man har en relation på något sätt och det har inte vi därför har jag inget barnbarn. Så enkelt är det. Skulle jag få frågan om jag vill umgås, bakom ryggen, med småbarn jag inte har någon relation till skulle jag tacka nej. Faktiskt.

Vill jag umgås med barn bara för att det är barn har jag massor av vänner, kollegor och andra släktingar som har småttingar i sin omedelbara närhet och som jag kan umgås med om jag skulle vilja. Men ärligt, så fantastiskt roligt är det inte med barn. Så jag skulle definitivt tacka nej och skulle li förbannad om partnern bara dök upp i dörren en dag och bara anta att jag är oändligt tacksam för att få träffa mitt barns barn.

Det viktiga i det hela är att jag är rätt tacksam över brytningen eftersom mitt barn utsatte mig för psykisk misshandel innan. Så nu har jag fått ett lugn omkring mig som jag inte haft på flera år. Och det är otroligt skönt. Jag är faktiskt lycklig och brytningen och icke-kontakten med "barnbarnet" har ingen som helst betydelse i mitt liv. Får jag frågan om jag har barnbarn så svarar jag nej för det är precis så det är: jag har inga barnbarn och har heller ingen som helst önskan att umgås med dem.

Det allra viktigaste är att jag har förlåtit mig själv för att ha misslyckats med uppfostran av mitt eget barn. Jag försökte forma kommunikativa, empatiska, inkännande och sympatiska barn men misslyckades kapitalt. Jag är även trygg i att skolor och barnomsorg har anmälningsplikt när de misstänker att barn far illa.

Som många skrivit i tråden: man måste inte älska sina föräldrar. Man måste inse att det går åt två håll. Kanske att alla som brutit med sina föräldrar gjort dem en tjänst. För är det som för mitt barn som gjort det för att jag ska straffas, för att jag SKA må dåligt så biter de sig själva i svansen.

Man måste inte älska sina barn och definitivt inte deras barn.

Wow du låter precis som kärringen som födde mig. Gjorde aldrig fel och problemet ligger på alla andra. Tror både ditt barn och barnbarn är oerhört tacksamma över att slippa dig i sina liv.

Kan tänka mig att skurmedlet var droppen som fick bägaren att rinna över. Du betalade ja men säkert inte utan en massa gliringar!

Tja jodå men eller hur

Äldre 2 Jun 10:22

#19

Anonym (Vköncc) skrev 2017-06-02 09:49:23 följande:

Nej, alla som har brytit med sina föräldrar har inte gjort dem en tjänst, utan sig själva.
Sen måste jag erkänna att du låter inte som den mest empatiska människa heller, så det kan ju vara så att din dotter har det bättre utan dig.

Det där med att läsa och förstå... Jag skriver ingenstans om ALLA däremot om psykisk misshandel, psykisk ohälsa och att förlåta sig själv.

Kanske att jag låter osympatisk men det säger mycket om dig men inget om mig. Kanske mest för att ämnet är tabubelagt om man är den som utsatts för silent treatment medan den som utsätter någon får sympatier. Så vem som inte visar empati är tydligt men det är inte jag.

Jag skriver heller inget om en dotter, det kan vara en son.

Mitt tips till dig är att läsa det JAG skriver och inte läsa in ditt eget liv i min text för din kommentar visar att det var ömma tår jag trampade på. Jag tolkar det som att du har brutit med din förälder eller funderar på det och är rädd för att din förälder ska uppleva det som att livet blir bättre utan dig. För det är precis så det kan vara precis som du kan läsa i tråden att livet kan bli bättre utan mor/farföräldrar. Kanske bägge delar samtidigt.

Vad mitt eget barn anser om saken bekymrar mig faktiskt inte det minsta men jag tar föregivet att i princip alla människor fattar beslut som gynnar dem på ett eller annat sätt, att det är få som gör saker bara för att få må dåligt. Så tja, livet är säkerligen bättre för hen.

Tja jodå men eller hur

Äldre 2 Jun 10:38

#20

Anonym (Anonym) skrev 2017-06-02 10:03:53 följande:

Tycker du skriver väldigt kallt om ditt barn. Tror det är mycket mer sårade känslor i bakgrunden än den där flaskan skurmedel. Om min mamma skulle säga "Så kul är det inte med barn" och att han "biter sig i svansen" när han tror att du blir ledsen över den förlorade kontakten skulle jag bli djupt sårad. Det du upplever som "psykisk misshandel" från ditt barn kanske är desperata försök att få dig att inse att du betett dig kallt, sårande och avvisande? Det kanske väcker mycket ilska och frustration och bestörtning att du gång på gång varit hård och kall? Kan tänka mig att man kan säga rätt dumma saker till en mor om man har de känslorna i kroppen.

Du säger att du misslyckats i din uppfostran som om ditt barn är en dålig människa, och erkänner inte ens för folk att du har barnbarn? Med mer värme och förståelse, om båda erkänner att de gjort fel utan att kräva något tillbaka kunde ni kanske hitta tillbaka. Och att veta när man ska hålla tyst är viktigt. Jag är glad och tacksam över allt tålamod min kära mamma visat mig genom tonåren och tidiga vuxenlivet. Skäms för en del av mitt beteende idag, men hade hon mött mig på det viset du beskriver hade vi nog inte haft en sån bra relation idag. Respekterar henne något oerhört idag när jag förstår lite mer om livet, men hade aldrig lärt känna henne som vuxen om hon gett mig kalla handen. Hon är oerhört enerverande ibland, och det är mammor har jag förstått, men även fantastisk.

Jag skriver mindre kallt än de flesta gör. Skillnaden är att jag skriver från andra sidan så att säga och inte som ett barn som svär ve och förbannelse över sina föräldrar. Varför blir du så provocerad?

Nej, det är inte uppled misshandel utan det var det alldeles på riktigt. Jag kommer inte att rabbla upp exempel därför att det är totalt lönlöst därför att familjeliv går ut på att mala ner varandra. Så oavsett vad jag ger för exempel kommer jag att förklaras att ha upplevt allt fel. Vad som är psykisk misshandel finns rätt klart definierat. Att du försöker få det till att barnet vädjar om mer uppmärksamhet är bara otroligt pinsamt. Du säger att en kvinna som får blåtiror av sin misshandlande man ska ha förståelse och visa empati för sin uppmärksamhetstörstande make... Pinsamt som sagt.

Du får helt enkelt lita på det jag säger.
Visst finns det annat bakom men det är åter igen inget som jag känner till. Allt jag vet är det där skurmedlet. Jag är ingen tankeläsare och kommer aldrig att bli det så finns det annat bakom så är det faktiskt inte mitt ansvar att lista ut det utan mitt barn att berätta det. Först då kan man göra något åt det.

Du skulle bli djupt sårad om din förälder går vidare i sitt liv efter att kontakten brutits...
Jag tror att det är där skon klämmer för många som bryter kontakten. De gör det för att straffa men när straffet inte blir kännbart blir man både kränkt och sårad.

Mitt barn brister i sin uppfostran och det har jag förlåtit mig själv för. att du tolkar det som en dålig människa är inte min sanning utan din. Är du en dålig människa med brister i uppfostran? Någon annan förklaring finns knappt till din tolkning.

Som jag skrev, barnbarn kräver relationer och eftersom det inte finns så har jag inga barnbarn. Det är inte svårare än så. Det finns alltså inget att erkänna som du kallar det. Frågar folk om mina barn har barn svarar jag ja, såklart. Men jag har fortfarande inga barnbarn.

Så varför blir du så provocerad av att jag inte är totalt nedbruten utan går vidare i livet på samma sätt som de barn gör som bryter med sina föräldrar?

Barnen får ej träffa mormor

INNEHÅLL