Barnen får ej träffa mormor

Det här är ett tydligt exempel på hur man i alla lägen kan skuldbelägga. När det görs systematiskt räknas det som psykisk misshandel, kan vara bra för dig att veta...

Så enligt dig gör jag fel i som respekterar mitt barns önskan att få bli lämnad ifred både när det gäller hen OCH hens familj för enligt DIG ska jag lägga mig i på alla sätt och vis som man måste när det gäller psykisk ohälsa.

Å andra sidan skulle jag mest troligt vara otroligt osympatisk om jag inte respekterade mit barns önskan oavsett vad det gäller för det är respektlöst.

Saken är den att varje beslut man tar leder till konsekvenser. Precis som jag förklarat leder ett beslut om att bryta kontakten till konsekvenser. Att jag inte kan lägga mig i och kontrollera hur barn eventuellt mår är en sådan konsekvens. Den konsekvensen ligger inte på mitt samvete eftersom beslutet låg utanför mig. Det är sådant man måste ta med i beräkningen när man bryter relationer. Att man måste stå SJÄLV för eventuella konsekvenser.

Som jag skrev: jag är trygg i att skolan och barnomsorg har anmälningsplikt när det gäller barn som far illa. För jag kan faktiskt inte påverka.

Jag är lugn som en filbunke men ger svar. Sakliga svar.

Brukar du skuldbelägga systematiskt? det verkar inte bättre.

Du är mycket tydligt provocerad. Varför?

Fast du, det finns faktiskt barn som har en problematik som gör att de bryter för anledningar som de flesta skulle rycka på axlarna åt.

Fast du menar på att ditt barn misshandlar folk, det är något du säger att du vet att ditt barn gör. Ändå verkar du inte bry dig om ditt barnbarn. Det förstår jag inte riktigt, det är väl inte ditt barnbarn som har sagt upp kontakten med dig? Hade du varit intresserad av att träffa barnet i annat fall?

Att lämna ett barn hos någon man vet misshandlar barnet låter inte friskt. Du har fortfarande ett ansvar som vuxen gentemot ett barn, att se till att barnet inte far illa.

Du berättar om DITT liv men klarar inte av att använda ordet "jag" för det känns lite mer distansierat att skriva "många". Sanningen är att det finns lika många orsaker som det finns människor...

Jag berättar sakligt, resten är din tolkning och dina projiceringar.
Jag skriver varken om mitt eller mitt barns agerande därför att det inte hör hit. Att du får in annat visar att det handlar om dina egna tolkningar.

Måhända att självinsikt är en generell bristvara men det är inget jag lider brist på faktiskt. Det är ett rent önsketänkande från din sida. Varför är det så oerhört viktigt för dig att det är din sanning som allenarådande? I självinsikt hör att man förstår och inser att man är en del av konflikten men det är inget som återspeglas i det du skriver.

Fast då brukar föräldern iaf vara lite bekymrad över att ens barnbarn lever med en misshandlare. Här verkar inte personen bry sig ett minsta.

Har ditt barn uttryckligen sagt till dig att denne bryter med dig för att straffa dig?

Du gör allt för att skuldbelägga och upprepar dig igen och igen och igen trots att jag förklarat igen och igen.

Vad är det du vill komma fram till?

Så du är inte nöjd över att jag inte uttrycker oro?
Säg mig, hur ska jag kunna göra det i praktisk handling i min situation utan att jag kränker mitt barns önskan om att bli lämnad ifred?

Jag tror att du stör dig mest på att jag faktiskt gått vidare i livet.

Du har alltså inga som helst känslor för det här barnbarnet? Du är inte orolig att ditt barn misshandlar det är barnbarnet?

Nej, du får gå vidare i ditt liv hur mycket du vill. Jag tycker det bara är konstigt att du inte bryr dig om hur ditt barnbarn har det.