Fler som har skitsvårt att gå långsamt fram med den nya och barnen

Säkert är vi många. O tyvärr alltför många som har för bråttom, vilket gör slutresultatet dåligt. Då jag träffade min nya hade vi båda också barn, under skolåldern. Vi började ses med barnen efter 6mån o när dom gillade varann följande steg. Sov INTE över hos varann med barnen. Flyttade ihop efter ca 1år 3mån. Vårt gemensamma barn föddes efter 5år. O spec på den biten har många enl mig för bråttom. Det tar o krävs tid o åter tid, bara på det viset kan det bli bra. Tycker i efterhand vi ev flyttade ihop lite väl fort. Lycka till. Det är självklart man vill vara tillsammans 24h när man e nykär men men.....sakta är lösningen.

Nu är jag inte i samma situation men svarar ändå.

Jag tycker för det första att barnen inte ska ha någon makt över sina föräldrars kärleksliv. Det är ett för stort ansvar för ett barn att avgöra om mamma eller pappa ska hitta en ny eller inte samt om deras mamma eller pappa ska göra slut med någon barnet inte tycker om. De förstår inte konsekvenserna eller innebörden.

Med det sagt. Vad är det ni "skyndar" med? Kärlek är ju något man inte kan rå för, men det är väl inte heller så att ni planerar att flytta ihop den närmaste tiden med tanke på att ni bor 100 meter ifrån varandra. Hade jag varit i din sits när jag separerade och efter ett par år träffade en ny, hade jag tagit vara på chansen att vara särbo! Lära känna varandra ordentligt och varandras barn. Det går ju alldeles utmärkt att göra det utan att bo med varandra. Tycker du ska förklara för dina barn att du hittat någon som gör dig glad men att det inte är deras nya styvpappa utan en man som du gillar och som gör dig glad. Fråga om det är okej för dem att kanske äta middag, gå på bio, annat roligt tillsammans med honom framöver? Glada föräldrar = glada barn. Men var försiktig med att använda ord som "kär" "flytta ihop" "mammas nya kille" efter att de träffat honom 1 gång. Det är skrämmande för barn för dom vill ju alltid ha deras mamma och pappa ihop. Men om ni gör på rätt sätt gentemot dem samt ändå inte ser kärlek som något dumt och negativt utan lyft fram det positiva med att vara lycklig så kommer barnen att acceptera det.

Vad är det du vill diskutera egentligen?
1. Hur det känns att vara kär?
2. Att det är tufft att vara ifrån varann när man är så kär?
3. Att barnen egentligen borde klara av att du går (i deras värld) direkt från pappa till den nye?

För är det en av de två första så är det inte specifikt för föräldrar utan gäller alla nyförälskade som av någon anledning inte kan träffas jämt.
Är det den tredje så vet du ju redan att det inte alls är ok. Du har kanske haft flera år på dig att vänja dig vid tanken, barnen har haft några få månader.

Jag är i en liknande situation, men mina barns välmående är liksom viktigare än att jag får ligga när jag vill så jag förstår ärligt talat inte ens vad det är du vill diskutera.

Svar till de två första: Absolut kloka ord. Jag är helt med på vad ni skriver.

Svar till den tredje: Bra att du spaltade upp det. Det gör det kanske tydligare vad jag är ute efter. Jag är ute efter 1 och 2 i den speciella situation jag är i. Alltså inte på något sätt ute efter att någon ska "lösa" min situation. Jag vet absolut vad som är rätt och inte. Jag vill bara ventilera det som just nu känns skitjobbigt (och också alldeles underbart), med alla de "förbjudna" tankar som kommer med det (att det händer att jag längtar till att barnen är hos pappan, att jag önskar att det gick snabbare...), tankar jag inte agerar på, men ändå känner. Någon som känner likadant kanske?

Alla situationer är olika.

Min man och jag träffades för lite mer än 10 år sedan.

Jag utan barn, han med två (ca 7 och 11 år)

Han gick isär med barnens mamma för andra gången. (Pga av otrohet från hennes sida båda gångerna)

Vi träffades ca 3 månader senare. Jag flyttade mer eller mindre in hos honom och barnen efter 2 månader.

Vi köpte hus efter 8 månader. Fick barn 1,5 år efter att vi träffades.

Nu är vi gifta, har ytterligare ett barn. Bor kvar i vårt hus.

Det har funnits jobbiga perioder, men det har mer berott på andra saker senare in i förhållandet. Tonåringar mm.

Jag kan inte förstå på ett sätt att det är sant, men mycket berodde på barnen. Vi klickade direkt och de puchade på. Annars hade det aldrig gått så klart.

Detta är inget jag själv (tror jag) skulle göra om vi skulle gå isär, men ibland bara funkar det.

Nu sätter sig ju ett av dina barn på tvären ts så ta de känslorna på allvar. Annars kan det nog bli fel.

Lycka till!

Jag tar absolut de känslorna på allvar, och jag tror att det kommer att bli bra. Är bara lite jobbigt just nu. Det finns också två barn till med i bilden, och de blev jättebra vänner direkt när de träffades (men de är yngre så det är en annan sak). Det är bara att vänta. Jag känner mitt barn. Hen behöver veta att hen har kontroll över sitt liv, och det har varit tillräckligt mycket rörigt på sistone ändå.

Vi är tillsammans varannan vecka, inreder "min" lägenhet där vi sedan planerar att bo tillsammans, älskar varandra som vi aldrig älskat förut. Ja, världens i-lands-problem, men ville bara skriva av mig, och det är alltid kul att se om det finns fler som känner/känt lika. Det är väl som allt tålamodsprövande (att vänta på viktiga besked, att sluta röka, att uppfostra npf-barn lågaffektivt...), det kan vara skönt att få vräka ur sig sina känslor inför någon som är i samma sits.

Måste och måste...
Ja man behöver inte flytta från den ena till den andra, men en ettårig sorgvaka är också lite överdrivet..
Det handlar mer om hur säkra ni är på varandra, hur känslosamma ni är med barnen och hur ni kommunicerar..

Barn kan sörja länge. Och många slutar aldrig att hoppas att mamma och pappa ska bli ett par igen.

Jag vet hur det känns. Min kunde jag dessutom bara träffa på helgerna. Vi hade det dock så pass väl förspänt att hans barn dels var så litet och dels att vi var vänner i många många år innan så hans barn hade redan träffat mig tillsammans med både sin mamma och pappa. (OBS! Vi föll inte för varandra förrän efter att de hade gjort slut.)
Vi kunde alltså ses även de helger han hade sitt barn då barnet enkom var där på dagtid i början.

Mitt råd är att ni så småningom börjar ses dagtid, ute i en lekpark eller på annat neutralt ställe.
Sen kan man bjuda hem först honom på middag och sedan även honom och hans barn, samt åka till honom på samma vis.

Jag VEEEEET att det är svårt, men tänk så här: Vilket är bäst, att ni lider en smula nu eller att hala familjen lider i kanske många år sen och så håller det inte pga ni inte klarade av att skynda långsamt?

Har två barn vv,och om jag skulle träffa nån så skulle jag bara vilja ses då när jag är barnledig.Den veckan jag har barnen är jag upptagen med dom och då skulle det kännas konstigt och stressande att ha sin dejt där hemma.Med andra ord,jag skulle inte vilja ha nåt seriöst därför,och är nöjd singel.

Rätt många som skrivit lösningsförslag och förmaningar (som jag skrivit tidigare har jag inga problem med att veta vad som är "rätt" att göra). Ingen direkt som är i samma situation och känner att de också vill ventilera (vilket var vad jag försökte förklara var syftet). Testar att puffa en gång till ändå och se om någon "likasinnad" råkar snubbla in. :)

Beklämmande läsning. Du har fått tiden med dina barn halverad. Men istället för att njuta av samvaron med barnen din vecka, så går du och längtar efter att den ska vara över, och det blir pappavecka. Sorgligt!

Det har du rätt i. Eftertanke är något som är bristvara idag.

Jag hade ju mina farhågor redan innan att det inte skulle funka att skriva den här typen av tråd här, där man så att säga "känner fel" och vill ventilera det. Jag verkar ha rätt. Provar en gång till ändå och ger mig sedan. :)

Det är bara ett par tre månader sen du separerade.

"Jag har också mått rätt dåligt av stress i samband med separationen (inget konstigt det heller) och sovit dåligt (med påföljande fysiska symptom), och det är så jäkla skönt att få sova med honom då. Dessutom bor han ca 100 meter bort, vilket är jävligt frustrerade. Så nära och ändå så långt borta..."

Du har ens inte hunnit landa efter separationen, och låter mer desperat än harmonisk. Hoppas inte det smittar av sig på dina barn. Stor omställning för dem, och nu behöver de mamma och pappa mer än någonsin.

Som sagt..... Du har fått tiden med dina barn halverad. Men istället för att njuta av samvaron med barnen din vecka, så går du och längtar efter att den ska vara över, och det blir pappavecka. Så visst är det sorgligt att du tänker så.

Jag har varit i din situation och förstår precis vad du menar med att man vill ses hela tiden.

Separerade för ca 10 månader sen och träffade en kille för sex veckor sen. Allt kändes superbra och jag fick träffa hans barn efter knappt två veckor och en vecka senare träffade han mina (hade aldrig introducerat barnen så snabbt om inte han verkat så säker och gjort det först). Och i förrgår gjorde han slut! Han tyckte inte det hade "klickat" och hade typ väntat på att känslorna skulle komma. Så nu sitter jag är med brustet hjärta och önskar att vi gått mer långsamt fram. Barnen hann bara träffa honom korta stunder och har antagligen inte lidit någon skada sv det här, men för min egen del känns det jobbigt. Men å andra sidan kan det ju vara bra att de vet varför jag är lite ledsen just nu.

Strunta i de som bara är ute efter att trycka ner, tyvärr verkar många häcka på FL..,

Såklart vill man träffas jämt när man är kär! Du får ta en funderare och känna av situationen. Om det skulle funka med att långsamt introducera din nya med att han är med på någon aktivitet eller nått. Förhoppningsvis klickar det även mellan dem. Till dess så har ni nästan varannan vecka att träffas massor.

Och därför hoppas man att veckan man har med sina barn, ska gå så fort som möjligt. Jag hoppas verkligen att det är ytterst få föräldrar som har en sån önskan.