Fler som har skitsvårt att gå långsamt fram med den nya och barnen

Det ska bli spännande att se om det här funkar i det här forumet. Jag ska försöka förklara tydligt vad jag vill diskutera och hoppas på det bästa! :)

Till att börja med, jag söker alltså människor i samma situation, inte diskussioner om om jag känner rätt eller fel.

För ett par-tre månader sedan separerade jag och min nuvarande partner från varsitt sedan länge avsomnat förhållande. Det finns barn i båda förhållandena i sisådär 5-10-årsåldern.Jag och min nya fann varandra plötsligt, och jag har aldrig känt så här förut (det får låta hur patetiskt som helst, men jag tänker att ju mer tiden går desto mer kommer det att låta trovärdigt även för fler än oss två). Våra barn har alltså just utsatts för att deras föräldrar separerat, och jag vet att vi måste skynda långsamt för deras skull. Jag vet att vi ju har varannan vecka vi kan umgås på (eller inte riktigt, eftersom tiderna inte helt överlappar, men ändå), men det är så jäkla svårt att inte ändå vilja skynda lite snabbare än långsamt.

Min åttaåring har träffat honom och tyckte hur bra som helst om honom, men har sedan ändrat sig (fullt förståeligt), förmodligen när det slog hen att det här var någon som ville ha ett förhållande med mamma och aspirerade på att bli styvförälder. Nu måste vi backa. Ja, jag vet det! Jag vet att barnen går först, och att det är jättetidigt, och att de måste få sörja, och att de behöver stabilitet, och att om jag pushar in den nya så riskerar det att bli riktigt dåligt... men det är så jäkla svårt!

Jag har också mått rätt dåligt av stress i samband med separationen (inget konstigt det heller) och sovit dåligt (med påföljande fysiska symptom), och det är så jäkla skönt att få sova med honom då. Dessutom bor han ca 100 meter bort, vilket är jävligt frustrerade. Så nära och ändå så långt borta...

Så, någon som är eller varit i liknande situation och har haft liknande tankar?