Hur kan elever och föräldrar tillåtas bete sig så här?
Jag läste den här insändaren och fattar inte hur vare sig barn eller föräldrar tillåts detta? Varför händer inget? Varför kräver inte föräldrar till övriga barn en förändring?
www.helahalsingland.se/opinion/insandare/galler-inte-reglerna-i-skolan-om-man-har-adhd
INSÄNDARE Jag tänkte att lärarna var flata och fega. Men oj vad fel jag hade. Jag fick bita mig i näven för att hålla tyst och klara av att se på, skriver Mamma Lisa.
Min dotter kommer dagligen hem och berättar att några andra elever i klassen skriker, hoppar på bänkar och bord, springer runt 95 procent av lektionerna och stör andra elever. Arbetsron är obefintlig. Ändå älskar hon skolan och hon älskar fröken. Hon berättar att de säger att de inte vill jobba och att de heller inte behöver för lärarna får inte stopp på dem.
Jag åkte dit en dag för att se med egna ögon. Jag tänkte att lärarna var flata och fega. Men oj vad fel jag hade. Jag fick bita mig i näven för att hålla tyst och klara av att se på. Här var det inte som dottern sagt utan 7 resor värre. Som en fars som utspelade sig framför mig med ett fåtal elever som sprang in och ut ur klassrum och in i angränsande grupprum som det passade dem. De var högljudda, svarade lärarna med ett mycket grovt språk och sa bestämt ifrån att de tänkte fan inte jobba. Lärarna lirkar och ger eleven ständigt nya chansen, pratar med låg röst, bestämd röst och säger ifrån men lyckas inte få eleverna att göra det som övriga klassen gör. De sätter sig vid datorer och säger att de skiter i skolan och att de ska surfa på nätet. Leker med sina mobiltelefoner för 8000 kr. Läraren säger bestämt ifrån att reglerna som finns gäller alla. Att alla ska ge varandra arbetsro, inte skrika fula ord mm men då skriker den ena eleven rakt ut, eller vrålar är mer korrekt och gapar vilken jävla idiot läraren är. Hotar att slå läraren med en innebandyklubba.
Jag ser att 80 procent av lärarens tid går åt till de som inte sköter sig. 20 procent till dem som sitter och väntar. På fikat i lärarrummet frågar jag lite försiktigt hur många vuxna de är i klassen och får till svar att de fått resurser så de är nöjda. Men frustrationen är att några elever anser att reglerna inte gäller dem. Det spelar ingen roll vem det är eller hur de säger till eller pratar med. De har testat allt och är trots det inte uppgivna. Vi provar nytt varje dag, kanske går det. Vad säger deras föräldrar? frågar jag.
"De har adhd."
Jag förstår inte svaret och frågar vad hon menar.
"Ja, de har svårigheter och är i behov av stöd."
Jag fattar fortfarande inte utan frågar om reglerna inte gäller om man har adhd.
"Jodå, men det tycker inte barnen eller deras föräldrar. Vi ringer inte ens hem längre för de säger bara: 'Vad gjorde du då för att reta upp honom?' Och vad gjorde jag, tänker jag. Jo, jag bad honom slå upp sidan 35 i arbetsboken" säger läraren.
På riktigt. Det kan ju aldrig stämma. Jag förstår mycket väl hur tufft både barn och deras föräldrar har det. Jag har själv adhd. Fick diagnos som vuxen men alltid vetat. Jag har gått i skolan på 1980-talet och klarade det tack vare allt stöd och uppmuntran jag fick både hemifrån och mina lärare. De ställde upp för mig och jag litade på dem. Det gjorde även mina föräldrar. Och jag kunde väl aldrig drömma om att jag skulle ha andra regler än andra. Jag ville ju inget hellre än att vara som alla andra.
Det jag såg denna dag var inget annat är dålig uppfostran och elever som fick sitt beteende godkänt hemifrån. Jag såg att merparten av övriga elever led och väntade på att fröken skulle komma till dem. Och de fick tyvärr vänta, för fröken fick en bandyklubba snärtad över vaderna och sa till övriga med ett framtvingat leende. "Är ni snälla och läser tyst en stund så kommer jag snart." Hon gick in på toaletten och kom ut efter fem minuter med röda ögon och fortsatte som om inget hänt. Hon är min och dotterns hjälte, men hon är sårad i strid ? i strid med en tioåring.