Lesbisk mamma

Hur gamla är du och din tvillingsyster?

Det låter hårt och jobbigt för er. Men tänker att det väl inte är värre för att det är en kvinna hon har träffat?

16 år är vi, min mamma skriver till mig varje dag. Hon skrev imorse också, är hemma från skolan idag igen. Min syster gick men jag stannar hemma eftersom jag inte orkar.

Att din pappa mår dåligt är hans ansvar, inte ditt eller din systers. Ni ska inte behöva ta hand om honom, ni ska inte behöva välja sida. Ja, klart att ni är arga på er mamma nu, om det är hon som har lämnat, men ni vet inte vad som har försiggått i deras äktenskap, vad som har hänt och hur det har varit. Som sextonåring känner man sig ofta ganska vuxen, men i det här fallet är ni faktiskt barn, barn som ska lämnas utanför vuxenrelationen.

Var arg på din mamma om du vill, såklart, men ta inte för givet att hon är ond och elak och bara vill er illa.

Klart ni mår dåligt nu. Känner du det är värre för att det är en kvinna det handlar om? Försök se det som en bra sak att hon var ärlig. Jag kunde vara mamman i dethär fallet, vi skilde oss o jag inledde en relation med en kvinna. Ingen vet dock om detta, då är drt ju bättre att hon talat om det. Tror dock mina barn skulle ta det med ro. Vill du inte innerst inne se dina föräldrar lyckliga? Om inte med varandra så med någon annan. Kan garantera att dom mått dåligt i sitt äktenskap länge, o din mamma än mer som kännt sig i fel relation könsmässigt dessutom, kan även liva att hon mår mjnst lika dåligt som ni mår idag. Försök acceptera att detta var rätt för dom, dom älskar er mer än allt annat....tänk om det hände nåt, o din mamma inte fanns- då hade du väl tänkt att du gör vad som helst för att hon ska komma tillbaks (o drt gör ingenting att hon är lesbisk), allt i proportion vännen. Låt pappa sörja på sitt sätt, tala med varandra men försök acceptera din mammas val o känslor. Kram

Ok! Jag förstår att det måste vara svinjobbigt. Kom ihåg att din mamma älskar dig och det har ingenting med dig eller din syster att göra att hon har lämnat din far. Ta din tid att sörja. Jag hoppas du och din mamma kan prata snart.

Allt ihop känns så fruktansvärt och detta gör mig så arg. Min syster är fruktansvärt förbannad, vi är enäggs men ändå väldigt olika. Hon kallade mamma för allt möjligt och vill aldrig mer träffa henne. Mamma grinar varje dag har jag fått veta. Och pappa vill inte ens leva längre sa han till min syster.

Vi har en till syster en liten. Och hon är nammagris. Men hon förstår inte.

Jag vill ruska om din pappa. Han ska inte använda er som tröst i hans mående. Ingen av er barn vet hur din mamma har mått i förhållandet, hon kanske har mått uruselt. Hon kanske har försökt att säga det till er pappa flera gånger.
Att sörja att ens partner lämnat är helt OK. Man måste nog gå igenom detta för att kunna gå vidare.
Att bli arg och ledsen när ens föräldrar väljer att separera är helt OK det också.

Men föräldrarna ska lämna er utanför. Din mamma borde inte berättat varför hon lämnat för er, er pappa ska inte söka tröst hos er.

Din mamma kanske kunde ha släppt en bomb i taget istället för flera på samma gång. Men nu är det som det är. Var ledsen och arg och sörj, men försök behålla perspektivet. Hon är din mamma, hon älskar er, livet är inte alltid glatt. Min mamma lämnade min pappa också. Jag var väl ledsen, visst. Men jag förstod att hon gjorde det som hon var tvungen att göra med sitt liv.

Förstår. Hur gammal är lillasyster? När får lillasyster träffa mamma nästa gång? Kram