*Långt* Hur resonerar Tingsrätten?

Om du vänder på det och tänker att pappan också har en terapeut som han berättar sin bersion för och där han får bekräftelse i att det är du som saboterar eftersom du undanhåller barnet, vill ta av den lilla tid han har med barnet för att åka på altiviiteter, träffa släktingar osv när du egetligen har 25 dagar per månad när du kan göra sådant medan han har max 6... Hur ser du på det då?

Alltså ursäkta men du verkar tro att jag är helt blåst. Självklart har jag försökt att sätta mig in i hans situation och för sakens skull ska jag väl tillägga att när vi skilde oss nekade han både varannan vecka och varannan helg för att han inte hade tid.

Nej men du verkar tro att Tingsrätten kommer att tro allt du säger och slå ner på pappans alla argument. Det är inte så det fungerar. Du har inget som håller. Det är den saken jag försöker visa dig. Vad han sa och gjorde då ska du verkligen inte dra upp i domstolen. Det blir inte till din fördel.

Du verkar tycka att vi som kommer med andra förslag på hur man kan se på situationen inte vill hjälpa... Jag ville faktiskt hjälpa dig med mitt inlägg. Jag tror att det är väldigt lätt att bli låst när man är mitt i en infekterad umgängestvist. Och tyvärr sånär ju då den stora förloraren barnet. Jag försökte bara se saker mer objektivt och ibland måste man själv vara den som startar en positiv förändring även om det känns orättvist just då.

ja jag förstår men det är svårt att komma undan det. Det enda sättet är att du själv försöker mörka, så är det bara. Det du kan göra är att skaffa ett stöd genom tex soc, de brukar erbjuda föräldrastöd, där du kan prata om just det här, hur man ska förhålla sig. Ge dig bättre redskap helt enkelt.

Det jag menade i mitt första inlägg är att du måste prata med ditt barn, vara ytterst konkret, kanske ta exemplet du skrev om här, att du märker att barnet kan ha varit på gott humör men efter att pappan sagt något, blir barnet på dåligt humör. Be barnet vara uppmärksam på sådana tillfällen och stärk barnet i hur det ska tänka då. Inte för att man inte kan få lov att vara på dåligt humör men jag tror det är viktigt att ditt barn förstår vad som sker eftersom det är en påtaglig del i hur livet ser ut för just er, just nu. 

Nu har jag läst 12 inlägg från dig TS, och det jag läser ut ur dem är följande:

1. Du vill ditt barns bästa 
2. Du är bitter för att barnets pappa inte tänkte på barnets bästa i samband med separationen
3. Du är rädd att din relation med barnet ska försämras om h*n bor hos pappan vv
4. Du letar argument för att övertyga TR om att det inte skulle vara i barnets bästa intresse att bo mer hos pappan, och du är mycket ovillig att lyssna på dem som säger att argumenten inte håller

Jag tycker att du ska byta terapeut, en som bara håller med dig är inte till någon hjälp i det här läget.
Du behöver även acceptera att så länge samarbetet inte fungerar mellan dig och pappan så kommer det inte fungera att ha flexibla byten. Barnet kommer att missa vissa saker, men så är det faktiskt för alla.
Du behöver även acceptera att det är i barnets bästa intresse att få en bättre relation till pappan även om det innebär att ni inte är lika nära varandra precis hela tiden längre.
Du behöver tagga ner och inse att det du beskriver som umgängessabotage egentligen är ingenting med några få undantag där man kan tycka att det är onödiga kommentarer från pappans sida.

Jag och mitt ex har ett fantastiskt samarbete men jag kallar honom ändå vid namn när jag pratar om honom med barnet. Alltid. Precis som han kallar mig vid namn. Det var inget problem ens när barnet var 3 år, då han alltid vetat att mamma och pappa har egna namn som han känt till.

Jag skulle börja med att försöka hitta en ny terapeut som kan hjälpa dig att få nya perspektiv.
Lycka till!

Baserat på vad du skriver, framförallt familjerättens utlåtande, finns det mycket som talar för att tingsrätten skulle ge pappan mer umgänge om han så önskar.

Jag har sett inlägg av dig tidigare och det verkar som du faktiskt har en del kunskap inom området. Det som gör mig konfunderad är att det står på många ställen att samarbetsproblem är hinder för både gemensam vårdnad och varannan vecka när tingsrätten dömer. Medan socialtjänst och familjerätt inte verkar bry sig om det alls. Och ändå är det familjerätten som gör utredningar som rätten ska döma efter. Får det inte att gå ihop riktigt.

Hur tänker du kring det?

Frågan gäller inte GV eller vv. Du frågade om mer umgänge för pappan.

Ta kallar det mer umgänge men pappan yrkar på varannan vecka.

Så länge barnet mår bra hos sin pappa kommer förmodligen tingsrätten döma att barnet får utökad tid hos pappan. De ser till barnets bästa. Barnet vill ju vara mer hos pappan. Varför vill inte du det?

Man får lägga sårade känslor och hur det varit åt sidan. Det är oavsett hur vi vuxna känner alltid barnets behov som går först. Barn har behov av både föräldrarna. För det mesta.

Sen förstår jag inte varför man inte kan samarbeta. Jag har själv separerat med barn för några år sedan. Och det var ingen rolig situationen med otrohet och diverse svek inblandat. Men mitt ex har ändå samma rätt till barnet sålänge barnet mår bra där.

Svårt att säga något med säkerhet, rent spontant verkar inte samarbetetsproblemen så stora att det skulle förhindra GV. Men kanske finns mera som inte framkommit här.

Något som kommer påverka ett umgängesbeslut är eventuella önskemål från barnet. Samt rena praktikaliteter som skola mm.

Vad menar du med samarbete?

Jag har erfarenhet, och tyvärr du har inget som håller i tingsrätten. Tjafs mellan föräldrar framför barnet är inget de bryr sig i. Så om han inte slutar med sådant så måste du tyvärr leva med att barnet får höra sånt.

Jag har ingen erfarenhet av att gå till rätten med fallet men känner ändå igen mycket i detta från min separation med barnets pappa.

Han psykiskt misshandlade oss när vi bodde ihop och när vi separerade så fortsatte det. Han hade först barnet två dagar i veckan, en dag i taget. Barnet grät och skrek varenda gång hen skulle dit.

Sedan bytte vi till varannan helg eftersom vi tänkte att det blev hattigt för barnet och att det var därför det blev så jobbigt. Barnet skrek och grät i alla fall varje gång hen skulle dit. När hen väl var där gick det bra men pappan valde att säga ditten och datten om mig.

När han lämnade över barnet så sa han alltid "var snäll mot mamma nu så hon orkar med dig annars får jag höra det av mamma sedan" Detta på ett sätt att sänka mig för att jag inte klarade av barnet om han inte talade om att barnet skulle vara snällt men även för barnet att sköta sig för annars skulle jag få skäll av honom...

Barnet mådde inte bra av detta naturligtvis men jag var tydlig med att tala om att jag älskar barnet och talade aldrig illa om pappan. Tyvärr märker barnet att man mår dåligt pga den andres beteende och det gjorde väl också att barnet var mer oroligt när de åkte i väg till honom än det hade varit annars. 

Jag fick faktiskt svälja denna oro och jag fick svälja att visa att jag tyckte det var jobbigt (pappan i detta fall kunde man dessutom inte lita på då han inte hade full kontroll på vad som är bra föräldrarskap mm)

I och med att jag valde att inte visa för barnet att jag tyckte det var jobbigt, utan prata gott om pappa och vad de skulle göra där och hur kul det varit efter att de kommit tillbaka etc så blev det bättre.

Pappan var inte speciellt flexibel heller men då var det helt enkelt så att man fick förklarar för barnet att "denna helg är det pappahelg och tyvärr kan du inte träffa kusinerna i dag, men ni kommer säkert ha jätteskoj hos pappa i stället så får vi bestämma en dag när vi åker och fikar hos kusinen istället när du är hos mig igen"

Barn accepterar saker om man är öppen och hittar förslag. De har bara en helg varannan vecka. Tror att man ska låta det vara så och inte försöka ändra det så mkt. De behöver sin relation och du behöver släppa kontrollen. Jag vet själv hur det är. Det är SKITJOBBIGT men det går! Lovar dig. Om du kan släppa detta och inte fundera så mkt över den makt han utövar över dig så kommer du må bättre, barnet mår bättre och dessutom kommer pappan märka att detta inte biter på dig och då kanske tagga ner. Så var det för oss. Han använde detta för att skada mig, fortsätta sin psykiska misshandel, men eftersom jag visade att det inte rörde mig i ryggen (fast det gjorde det) så var det inte lika skoj längre...

Lycka till!

Fyfan vad löjligt. Finns väll ingen lag som säjer att pappan måste kalla den andre föräldern mamma. Haha konstiga bevis du verkar ha.