• Mamma till två tjejer

    Hjärnskada efter mekoniumaspiration

    Hej! Jag födde en liten dotter för 2 veckor sedan under dramatiskt akutsnitt. Hon var livlös när hon kom ut och fick vårdas i 9 dygn i respirator pga svår mekoniumaspiration. När hon väl började repa sig har det gått ganska fort framåt, från CPAP till nu bara lite andningshjälp med grimma. Läkarna tror att hon kommer att bli bra i sina lungor med tiden. Vi går från intensivvård till neonatal idag. Allt hade känts väldigt hoppfullt om det inte vore för att avvikelser visats på EEG-undersökningar. Det är väldigt förvirrande allting. De har gjort totalt 4 EEG på henne under hennes korta liv. Nr 1 och 4 visade "mindre avvikelser", Nr 2 och 3 var normala. Dessutom var avvikelserna i undersökning 1 och 4 på olika ställen i hjärnan (den första avvikelsen syntes inte längre i den sista undersökningen). Läkarna säger att vi måste ställa in oss på att någon typ av skada skett på hjärnan men att det inte går att säga vad det kommer att innebära. Jag är så fruktansvärt rädd och har svårt att ta in allt men någonstans förstår jag att vi troligen kommer att ha ett barn med hjärnskada. Vill gärna komma i kontakt med andra föräldrar som gått igenom liknande saker och få råd och stöd hur man tar sig igenom denna tid, särskilt det med att leva med ovissheten för hur ens barn kommer att utvecklas. Kram från ledsen och chockad mamma

  • Svar på tråden Hjärnskada efter mekoniumaspiration
  • Johanna adolfsson

    Hej.

    Jag födde en son den 14/11 och barnmorskan som förlöste mig begick flertalet tjänstefel och kontaktade aldrig läkare när ctg-kurvan började avvika pga värkstimulerande dropp. Detta ledde till att Elliot kom ut livlös och fick ligga i respirator i 1 vecka.

    Vi fick en genomgång av förlossningen med överläkaren som berättade att detta hade kunnat undvikas. Hade barnmorskan kontaktat läkare 40min tidigare, hade Elliot kommit ut frisk. Men barnmorskan gick väl in i någon typ av tunnelseende.

    MR visade på hjärnskada och EEG var till en början avvikande men efter 1 vecka var det normaliserat (vilket enligt läkaren inte tyder på någonting särskilt). Efter en vecka flyttades Elliot till neonatal i Kristianstad från Lund och efter totalt 3 veckor på sjukhus och massvis av framsteg, fick Elliot komma hem. Han har forfarande sond i näsan då sväljandet är svårt för Elliot att komma igång med, men annars är han som en "vanlig" bebis. Från att ha legat "väldigt tungt" enligt läkaren och ej kunnat röra sig något vidare till att nu ligga på magen, lyfta huvudet, gnälla, äta lite med flaska och greppa utan problem. Läkarna var förvånade.

    Jag och elliots pappa kommer leva i ovisshet i flera år, för vi vet inte hur hjärnskadan kommer yttra sig men just nu är Elliot som vilken annan bebis som helst förutom maten.

    Det som är det värsta för oss är att vi tycker så synd om vår son och att det faktiskt kunde undvikas. Detta ska inte få hända 2016.

    Jag vet att allt känns hopplöst när man får ett sånthär besked, men FÖRSÖK att leva för dagen. Försök att inte tänka på framtiden.

  • Mamma till I och M

    Hej Johanna och ni andra som eventuellt läser det här. De har gått långt tid sen jag startade den här tråden (då som

    ?Mamma till två tjejer? ovan)Ingen svarade de första månadera så jag brydde mig inte om att kolla, tills idag!!. Jag blev väldigt rörd av att läsa ditt inlägg Johanna från 2016. Hur har det gått för er och lille Elliot? Jag hoppas innerligt att han mår bra och att ni oavsett kunnat njuta av småbarnstiden. Anmälde ni sjukhuset?

    Vår lilla tjej, Inez, kom hem från sjukhuset efter 5 veckor. Vi gjorde också en MR/hjärna när hon var en dryg månad som visade på några små ytliga skador på hjärnanz Läkarna sa att det fanns gott hopp om att dessa skador skulle kunna vara självläkande och inte ge några men de kunde inte alls säga säkert. Den troligaste diagnosen skulle isåfall vara någon typ av CP-skada sa de. Hon är nu under strikt uppföljningsprogram på sjukhuset tills skolåldern. Idag är en inez en glad och social tjej på 1 år och 4 månader. Hon har vuxit fint jättefint och gillar verkligen livet. Hon har varit sen i hela sin motoriska utveckling med att rulla, krypa, ställa sig upp osv. Hon visar inga tendenser tilll att gå än. Vi går på sjukgymnastik.Hon säger inte mkt (däää, mamma, babba????) men verkar förstå en hel del och älskar att ?läsa? böcker. Vi vet alltså inte än om eller isåfall hur hennes trauma skadat henne. Det är att vänta och se. Men tex gravare CP-skada hade väl redan upptäckts antar hag. Jag tycker den här händelsen på det stora hela har gjort oss starkare och bättre som familj. Vi älskar varje dag med vår dotter så mycket. Lever i nuet! Ovissheten tär ibland, särskilt när de där jädrans kallelserna till sjukhuset kommer, men det är som det är. Ni som gått eller går igenom liknande saker, skriv gärna och dela med er. Kram

Svar på tråden Hjärnskada efter mekoniumaspiration