DragonWoman skrev 2017-09-25 12:04:22 följande:
Även om man vet att man inte ska ge upp så förlorar man hoppet mer och mer för varje månad och nästa månad är det 1 år sen jag fick + sist och ångesten kommer krypandes mer och mer. Även less på att få höra att jag ska vara tacksam för de barn jag har. Självklart är man tacksam men det dämpar inte längtan efter en liten till. Och det dämpar definitivt inte sorgen och en viss ilska efter den lille vi förlorade i januari/februari. Får rasa några dagar och hoppas på att spolning mm kan hjälpa på vägen. Men känns inte hoppfullt nu precis
Man får höra mycket skit medan man försöker och min sorg efter vårt MA var och kan fortfarande vara så stark! Den dämpades först när jag blev gravid igen och kom förbi tiden när liten dog sist...
För mig blev jag mer och mer avtrubbad för varje månad, som att jag inte orkade bry mig, förväntade mig ändå negativa tester. På så vis ägnade jag mer tid åt att påbörja lite träning. Flytta fokus lite.., att starta upp ivf gav mig nytt hopp, äntligen så mycket hjälp som man bara kan få.
Vi funkar alla olika och reagerar olika. Avskydde alla som sa att mf innan v 12 är såååå vanliga och det var ju nåt som var fel och då ska man vara glad kroppen tog hand om det. Men nu dog vårt barn i v 13, det var så stort att jag fick vara inlagd och föda...sen tyckte folk jag var konstig som var sjukskriven och att jag inte ville hänga med ut på saker. Jag hade ju akuta blödningar och åkte in och ut...skrapades, låg på CIVA, mer blödningar och ytterligare op mm mm...jag VÅGADE inte gå ut, blödde ner hela golvet på mitt kontor, rann till o med blod ur skorna...och ändå fick jag höra att ja men det är många som vart med om mf...ja det köper jag, men de flesta får ju inte leva i helvetet i tre månader... hade jag blivit bra fort så hade nog inte sorgen och smärtan varit lika påtaglig, men jag var så långt nere i mörkret. Men ge upp, nej det fanns inte, men det var sjukt tungt.