bluebird6 skrev 2017-02-10 12:44:59 följande:
Här har det gått en vecka sedan skrapningen och allt känns fortf nattsvart.
Så klart passade lillskrutten på att få feber o förkylning så min sjukskrivning denna veckan som skulle gå till återhämtning och att sörja blev inte riktigt som tänkt.
Antar det inte är nån ide att börja prova för äl förrän hcg gått ur kroppen?
Efter förra MA så kom mensen igång ganska exakt 4 veckor efter så jag hoppas på det denna gången med.
Dock är min man inte lika säker på att han orkar försöka mer alls.
Han ser ju hur jag mått efter varje Mf och Ma och det knäcker honom. . Klart det är svårt att veta vad man ska säga som man, men det räcker ju med att finnas där.
Gaskat upp mig och gått tillbaka till jobbet ganska fort alla gånger.
Denna gången så måste sorgen efter alla ggr kommit tillbaka för jag är knappt kapabel att ta hand om mig själv.
Drömmer mardrömmar att jag spolar ner vår bebis på toa och när jag inte drömmer det så drömmer jag att läkaren tar barnet och slänger i soporna.
Antar att det är bearbetning men det är inte lätt att komma vidare när man inte vågar blunda.
Jag lider med dig...vet hur det känns och det är så nära inpå ännu för er...jag faller fortfarande ner i det mörka hålet av sorg ibland...men det går mer och mer sällan mellan gångerna. Däremot är hoppet väldigt svagt i våra försök just nu, har blivit besviken för många gånger så är rätt likgiltig känner jag. Vi gör det vi kan men jag tror liksom inte på det och inför BIM har jag heller varken förväntningar eller hopp om att nånsin se ett streck till...
Man får sörja! Och det viktiga är väl att ni pratar om det och att han tillåter dig att sörja och vara knäckt men att målbilden är för stor och längtan är för stor för att ge upp? Jag kommer inte ge upp, men vi försöker mer och mer LEVA under tiden igen, vi prioriterar ÄL och reser aldrig ifrån varandra mer än en natt för att den alltid ska gå att pricka, men annars lever vi som vanligt och försöker planera in roliga och givande saker!
Vet att det är en klen tröst, men för varje dag, vecka och månad som går så blir det lättare att bära, men sorgen finns såklart alltid kvar över det man inte fick...
kramar