Sorg efter helgens missfall. Många frågor...

Du har inte gjort något fel, inte pappan heller. Det är en miljoner saker som ska gå rätt för att det ska bli en bebis, och går en liten celldelning fel så tidigt så kan det bli missfall. Det är kroppens sätt att stöta ut ett foster som inte hade överlevt. 

Instämmer med föregående. Det är absolut inte ditt fel! det är så otroligt mycket som händer i början på graviditeten och går minsta lilla sak fel så kan det resultera i ett missfall.

Söta du. Inte ditt fel nån stans. Du får inte tro det. Som föregående skriver så stöter kroppen bort ett odugligt foster. Missfall är så sjukt vanligt även om det kanske inte är någon tröst. Jag har haft fler och har gjort utredningar (efter 3 MF) och inget visar att något är fel på någon av oss. Tyvärr måste man bara acceptera det. Men det är också viktigt att låta sig själv sörja det lilla som kunde blivit.
Man kan bli gravid direkt igen om du har tur. Det blev jag en fång efter MF i v 6 precis som du. Blödde i ca 6 dagar sedan va min ägglossning igång som vanligt och jag blev gravid. Jag har idag en dotter och en i magen. Så det kan gå väldigt bra också.

Ibland tar det längre tid också och ibland kanske man behöver hjälp på vägen.

Snälla ge inte upp men stäng heller inte in dina känslor. För det här är så omtumlande och avskyvärt jobbigt och det är okey att känna så också.
Lycka till och hoppas mitt svar kan hjälpa dig på vägen.

Som övriga skrivit är det ingens fel och mf är vanligt men det verkar inte pratas så mycket om det öppet. Jag fick mf i v 7 förra året och kände också en stor sorg. Jag blödde i 9 dagar och när det slutade tyckte jag det blev lättare att hantera alla känslorna eftersom jag inte blev påmind om det varje gång jag gick på toa. Då valde jag att berätta och vara öppen med det som hänt och det visade sig att mer än hälften av alla jag pratade med, både män och kvinnor, hade varit med om minst ett mf! Självklart blir inte sorgen mindre av att veta att fler varit med om ett mf men för mig var det lättare att acceptera och förstå att det inte var mitt fel. För jag kände precis som du, att jag eller sambon måste ha gjort nåt fel.

För mig började äl krångla efter mf men efter 3 månader blev jag gravid igen. Jag var så otroligt rädd för att få mf igen och det tog lång tid in i graviditeten innan jag vågade njuta. Direkt efter mf var jag inte säker på om jag ville/vågade bli gravid igen. Men viljan att få barn var starkare än rädslan för att få mf så vi körde på. Lillebror föddes samma datum som jag testade positivt med graviditeten som slutade med mf. Jag sörjer fortfarande mitt mf och kan tänka på vem det var och så men inte alls på samma sätt som när jag var mitt uppe i det. Sen känner jag även en viss tacksamhet så här i efterhand för utan mf hade vi inte fått den här underbara lilla människan som ligger bredvid mig just nu!

Sörj ditt mf, gråt och var ledsen men kom sedan tillbaka. Prata med någon proffesionell om du behöver för att komma vidare. Det gjorde jag och det var jättebra! Lycka till och jag håller tummarna för att du snart blir gravid igen och att det lilla livet stannar kvar! Kram

Det är vanligt och inget konstigt. Inget man gjort fel så. Beroende på ålder så blir varannan till var sjätte grav missfall. Så är du t ex 28 år är det en av fem som blir mf. Det kan ta ett försök eller 1,5 år att få till graviditet ungefär, slump i regel. Stor chans att det går bra nästa gång. Lycka till.

Tack för era svar.

Skyller ändå på mig själv. Läste att ärftliga anlag kunde påverka missfall och att den reumatiska sjukdomen SLE kunde påverka. Den har både min mamma och sambons mamma. Men vi är inte sjuka. Suck... Men missfallet borde inte vara på grund utav det? Eller något annat som beror på oss? Vi är ju friska både jag och han. Vi blev ju trots allt gravida och det är vi glada för. Glada för att det inte var något fel på oss på den biten. För den oron har alltid varit där tills vi fick ett plus.

Känns som det kommer dröja månader eller år innan vi blir gravida igen. Orkar inte med denna väntan igen. Fy farao.

Tänker hela tiden tillbaka på i förra veckan när jag såg pluset. Blev så glad och började fantisera. Gick runt och myste att jag hade en liten bebis i magen och att den snart skulle synas. Att vi skulle berätta till julen. Jag köpte till och med bra tabletter att ta, olja till framtida magen, en bok och googlade vilken barnvagn som vore bäst. Eller hur barnrummet skulle dekoreras. Usch. Är så nere. Hade varit perfekt med barn i maj. Får aldrig vara med om barn i maj 2017 längre... Hade varit underbart. Jag var så glad över att vara gravid. Längtade till stora magen och när jag kollade på sambon var jag så glad. För jag tyckte vi var så bra som gjort detta ihop. Det var så mysigt med alla tankar.

Du är inte ensam. Jag fick också missfall i helgen, fortfarande pågående. Va i vecka 7. Det är ingens fel, har googlat runt och grävt ner mig i det där i 3 dagar nu, och missfall är ingenting man själv kan påverka. Tror inte du fick missfall för att din mamma och svärmor har någon sjukdom heller, det påverkar väl bara om du själv har en sjukdom.

Vanligaste anledningen till missfall är att det gått snett i celldelningen eller kromosomfel och det är ju ingenting man själv har någon kontroll över.

Kram till dig!

Man har aldrig garantier. Så är livet. Nu kanske ni får ett barn i juni eller juli -17 istället? Tror inte det kommer spela så stor roll i slutändan. ;) Det finns oro vid graviditet också, för att inte tala om med en baby! Ojojoj. :D Tänk att den här tiden, innan du blev förälder, fri, utan graviditet, kommer aldrig igen heller. Tids nog får du säkert händerna fulla. :) Men beklagar såklart ert missfall ändå..

Jag går också igenom ett missfall nu, startade i helgen, var i vecka 9. Jag fick också ett missfall i slutet av förra året, och det tog 7 månader att bli gravid igen för mig. Är väldigt ledsen!