Sorg efter helgens missfall. Många frågor...

Tack för era svar.

Skyller ändå på mig själv. Läste att ärftliga anlag kunde påverka missfall och att den reumatiska sjukdomen SLE kunde påverka. Den har både min mamma och sambons mamma. Men vi är inte sjuka. Suck... Men missfallet borde inte vara på grund utav det? Eller något annat som beror på oss? Vi är ju friska både jag och han. Vi blev ju trots allt gravida och det är vi glada för. Glada för att det inte var något fel på oss på den biten. För den oron har alltid varit där tills vi fick ett plus.

Känns som det kommer dröja månader eller år innan vi blir gravida igen. Orkar inte med denna väntan igen. Fy farao.

Tänker hela tiden tillbaka på i förra veckan när jag såg pluset. Blev så glad och började fantisera. Gick runt och myste att jag hade en liten bebis i magen och att den snart skulle synas. Att vi skulle berätta till julen. Jag köpte till och med bra tabletter att ta, olja till framtida magen, en bok och googlade vilken barnvagn som vore bäst. Eller hur barnrummet skulle dekoreras. Usch. Är så nere. Hade varit perfekt med barn i maj. Får aldrig vara med om barn i maj 2017 längre... Hade varit underbart. Jag var så glad över att vara gravid. Längtade till stora magen och när jag kollade på sambon var jag så glad. För jag tyckte vi var så bra som gjort detta ihop. Det var så mysigt med alla tankar.

Era svar är lugnande!

Jag lider med er som också genomgår ett missfall nu eller som gjort det.

En till fråga bara så jag kan lugna ner mig. Kan det vara mammans eller pappans fel eller bådas fel att det blir fel på cellfördelningen/kromosomerna? Kan det vara fel på oss? Eller är det något som kan hända vem som helst?

Fast...om det vore fel på oss så hade vi väl inte kunnat bli gravida från början?

Så om det är något sådant fel på mig eller han så kommer vi alltså aldrig få ett friskt levande barn?

Men om det vore fel borde det väl inte gå hyfsat fort att kunna bli gravida?

Det känns inte som om det vore fel på oss... Kan det inte bara vara så att vi hade otur? Att det hade kunnat hända vem som helst utan orsak?

För jag vet många som fått missfall men nästa gång blivit gravida och fått ett friskt barn.

Och om det är genetiska orsaker borde det väl vara något liknande fel hos våra föräldrar eller syskon? Alla har fullt friska barn.
För varför skulle just vi råka ut för oturen att det är något fel på oss? För det känns som sagt inte så. Jag tror det går vägen nästa gång.

Är det mamman eller pappans fel att det blir kromosomfel på fostret? Eller är det något som kan hända vem som helst?

Okej tack för svar. Det var som jag trodde!