Sorg efter helgens missfall. Många frågor...

Tänker hela tiden tillbaka på i förra veckan när jag såg pluset. Blev så glad och började fantisera. Gick runt och myste att jag hade en liten bebis i magen och att den snart skulle synas. Att vi skulle berätta till julen. Jag köpte till och med bra tabletter att ta, olja till framtida magen, en bok och googlade vilken barnvagn som vore bäst. Eller hur barnrummet skulle dekoreras. Usch. Är så nere. Hade varit perfekt med barn i maj. Får aldrig vara med om barn i maj 2017 längre... Hade varit underbart. Jag var så glad över att vara gravid. Längtade till stora magen och när jag kollade på sambon var jag så glad. För jag tyckte vi var så bra som gjort detta ihop. Det var så mysigt med alla tankar.

Jag går också igenom ett missfall nu, startade i helgen, var i vecka 9. Jag fick också ett missfall i slutet av förra året, och det tog 7 månader att bli gravid igen för mig. Är väldigt ledsen!

Du är inte ensam. Jag fick också missfall i helgen, fortfarande pågående. Va i vecka 7. Det är ingens fel, har googlat runt och grävt ner mig i det där i 3 dagar nu, och missfall är ingenting man själv kan påverka. Tror inte du fick missfall för att din mamma och svärmor har någon sjukdom heller, det påverkar väl bara om du själv har en sjukdom.

Vanligaste anledningen till missfall är att det gått snett i celldelningen eller kromosomfel och det är ju ingenting man själv har någon kontroll över.

Kram till dig!

Era svar är lugnande!

Jag lider med er som också genomgår ett missfall nu eller som gjort det.

En till fråga bara så jag kan lugna ner mig. Kan det vara mammans eller pappans fel eller bådas fel att det blir fel på cellfördelningen/kromosomerna? Kan det vara fel på oss? Eller är det något som kan hända vem som helst?

Fast...om det vore fel på oss så hade vi väl inte kunnat bli gravida från början?

Man greppar efter halmstrån när man får MF man vill hitta en anledning för att kunna gå vidare. Känner igen det där. Men det finns inga bra svar tyvärr. Det kan hända exakt vem som helst utan att någonsin kommer få veta varför.
Men som svar på din fråga.
Man kan ha genetiska avvikelser som kvinnan el mannen kan böra på. Det kommer isf fram under en speciell utredning. Det kan vara andra saker också.

Är det mamman eller pappans fel att det blir kromosomfel på fostret? Eller är det något som kan hända vem som helst?

Era svar är lugnande!

Jag lider med er som också genomgår ett missfall nu eller som gjort det.

En till fråga bara så jag kan lugna ner mig. Kan det vara mammans eller pappans fel eller bådas fel att det blir fel på cellfördelningen/kromosomerna? Kan det vara fel på oss? Eller är det något som kan hända vem som helst?

Fast...om det vore fel på oss så hade vi väl inte kunnat bli gravida från början?

Jag vet precis hur du känner. I helgen gick jag igenom ett missfall i v 18. Två dagar tidigare hade vi hört vår lilla tjejs hjärtljud här hemma med en doppler.

Vattnet gick och de blev ilfart till sjukhuset i ambulans. Efter ca 10 min där så kom den lilla ut.

Nu känner jag mig så himla tom . . .  Kommer på mig själv med att klappa på magen och prata med henne innan jag inser att hon inte är kvar där. . . Just nu känner jag att jag aldrig vill skaffa barn. För det kommer aldrig att vara detta barnet, det kommer aldrig vara min dotter som får se världens ljus och de känns så hopplöst. . .