Tredje trimestern börjar nu!! Ska vi följas åt sista biten?

Enligt min mvc-läkare så hade jag så för två veckor sen, och var djupt nedsjunken samt fixerad så hon sa samma sak; att de förklarar varför jag haft ont, känt stickningar och ilningar osv. Det var nog också i vecka 32 som hon sa de första gången.
Däremot var jag på förlossningen på undersökning i måndags och vid första kollen låg han med huvudet på sidan istället, och andra kollen 2 timmar senare hade han lagt sig med huvudet neråt igen så tydligen kan barnet leka ninja och ändra sig ändå ;)

Jag hade inga som helst problem med sex förra graviditeten, då hade vi mycket mer sex och på sin höjd kunde jag få en sd vid orgasm men inget mer så detta kom lite som en chock! Tänkte ringa förlossningen men googlade lite och såg att de var ganska vanligt att få förvärkar efter sex så nu får vi minsann vänta ett tag innan nästa gång! :p

Känns som om jag har googlat så mycket om allt möjligt de senaste att jag skulle kunna bli barnmorska utan att ens behöva gå en utbildning, haha!

Vi får se vad som sker härnäst, man hoppas ju att han vill titta ut innan BF men samtidigt känns det som om han har bosatt sig där inne för all evighet, Hah!

Åh vi skrev samtidigt så missade ditt inlägg! Vi får se vad som händer, fortfarande inga andra känningar men de kanske kommer - jag skriver när de sker något! :D

Hur går det för er? :D

Nej jösses, jättesvårt att inte känna efter för varje känning man får, särskilt nu när man börjar närma sig mållinjen.
Jag vet att jag var supernervös av samma anledning när jag väntade första barnet. och varje gång man frågade någon om hur man skulle veta när de var dags så fick man alltid samma svar - "det känner du!" och jo, de gör man ju iofs men de svaret hjälpte ju inte direkt då.
Nu i efterhand tycker jag att första förlossningen var mycket enklare än andra eftersom det kan skilja så mycket - t.ex. så har förstföderskor oftast mycket längre latensfas (alltså den allra första fasen när du börjar öppna dig) och vid den tiden får man sammandragningar som kan oftast är ganska svaga och börjar som oregelbundna, när de väl börjar bli dags blir sd/värkarna regelbundna och jag tror de säger att man ska åka in när det är 3-5 min mellan varje värk som förstföderska.
Svårt att veta hur ont de ska göra, men när jag fick mina värkar kunde jag inte prata under tiden jag hade en värk, jag var tvungen att stå upp och vicka på höfterna och fick koncentrera mig och andas mig igenom värken. Under latensfasen gjorde de ont, men jag kunde ändå prata osv under tiden.

Nu är ju inte alla förlossningar likadana (tyvärr..) men det är väl så man säger att en förlossning börjar om man är förstföderska (rätta mig om jag har fel)
Dagarna innan min första förlossning hade jag konstant ont i ryggen i flera dagar. Sen fick jag en hinnsvepning av min bm när jag var i 39+0 och samma dag fick jag svag mensvärk som höll i sig. Morgonen efter vaknade jag och fick mensvärk igen, men då varade den bara i någon minut för att sedan försvinna och komma tillbaka igen på oregelbundna intervaller.
På kvällen hade jag 5-6 minuter mellan värkarna och de hade börjat göra mer ont, ringde in till förlossningen som sa att jag fick komma in på en kontroll. Vi kom in vid 23 och jag hade öppnat mig 2 cm, gick en promenad utanför för att påskynda det lite.
Vid 1 hade jag bara öppnat mig en halv cm till, men eftersom klockan var så mycket och vi hade 1 h resa till förlossningen fick jag ett rum att sova i, strax efteråt blev värkarna så starka att jag inte kunde sitta eller stå still när de kom, jag var tvungen att dansa/vicka på höften mig igenom  värkarna - trots att de gav mig sömnpiller, alvedon, morfinspruta osv så kunde jag inte sova alls.
Klockan 7 gjorde de en ny undersökning och jag var då öppen 5 cm, och fick komma in till en förlossningssal där lustgasen väntade på mig (guld!)
Vid 10 var jag öppen 7 cm och då tog hon hinnorna (vattnet hade alltså inte gått innan dess) och jag fick även epidural som tog bort mycket av smärtan.
Sen föddes hon vid 15 i vecka 39+2 :)
Så min första förlossning var väääldigt långdragen, men jag är ändå nöjd med den faktiskt. Sen glömmer man otroligt nog väldigt mycket när förlossningen väl är över, man kommer inte riktigt ihåg hur ont de gjorde eller hur jobbigt det var - och det är ju sååå värt det när pyret väl ligger där på magen efteråt!! (även om min flicka la sin första bajs under tiden de lyfte upp henne för att lägga henne på min mage så jag låg där med bajs över halva kroppen, haha!)

Åk in när du själv vill, ring förlossningen om du är orolig för något - de finns alltid där och det är deras jobb att ta hand om oss oroliga nojiga gravida! Jag ville ju inte heller vänta tills de var 3 min mellan värkarna, även om jag kunde ha gjort det! Men de fanns där ändå och hjälpte mig, och det var inte första gången den graviditeten jag var där heller ;)

Tack, detsamma!! :)

Mina svärföräldrar har nog aldrig ringt direkt till mig för att fråga hur jag mår osv, men de frågar varje gång de pratar med min sambo och för mig är det tillräckligt :) kanske har att göra med att vi redan har barn i familjen, även om detta är vårt första gemensamma, och jag vet att de engagerar sig till de barn vi har.

Jag tror det är ganska svårt att engagera sig i en graviditet när man inte är mamma eller pappa till barnet, även om de tycker att de ska bli kul osv. Men det är lite annorlunda ändå, för som förälder knyter man ett speciellt band till barnet i magen medans det är svårt för en "utomstående" att göra det, för det är inte med på samma sätt.

Jag kände likadant ibland under min första graviditet men allt ändrades när barnet väl var fött, då det blev mer "på riktigt".

Sen beror de väl lite på vad man har för kontakt och hur ofta man träffas osv. Vi träffar inte mina svärföräldrar så ofta utan de, eller sambon, ringer mest varandra för att prata lite och då blir det ju mer att de frågar då istället för att de ringer mig.

Har någon av er fått jätteröda kinder utan anledning? Läpparna har svullnat en aning och "ömsar skinn" eller hur man nu ska förklara, haha! Jag kan få så någon gång när jag har hög feber och förkyld, men jag känner mig bra i kroppen annars, tillochmed piggare än vanligt, så jag tror inte jag börjar bli sjuk.

Kanske har med gravhormonerna att göra, men jag har inte hört något om det innan?

Jag är förresten 23 år nu och kommer från skarabörg! :)

Isåfall hoppas jag den försvinner snart, ser ut som en svullen tomat, haha!!

Ja, jag klarade mig fint förra graviditeten tills det bara var 2-3 veckor kvar; då smällde det till så jag fick bristningar på mage, lår, bröst och en vad (haha ja, min högra vad klarade sig faktiskt!) denna gången har jag klarat mig än så länge, men man kan ju inte lita på att man blir utan ändå tydligen hah! Nu smörjer jag in med biooil, men om det hjälper vet jag inte! Har du klarat dig än så länge?

Helt otroligt hur fort magen kan ändras! Min mage ser inte större ut direkt, tror jag iaf, men däremot ser det ut som om han bestämt sig för att ligga på tvären så magen har blivit bred istället. Men inte hela magen utan bara längst fram, typ att huvudet sticker ut på ena sidan av magen och rumpan på andra sidan, ser jättekonstigt ut!

Ska till bm imorgon så tänkte faktiskt ta upp det. Blir lite orolig att förlossningen ska starta när han ligger fel, tänk om det blir jätteakut och så ligger han plötsligt med rumpan neråt liksom!Ja men eller hur! Och jag älskar att kunna gnälla av mig till folk som faktiskt kan förstå istället för att gnälla sönder sambon som inte förstår alls utan på sin höjd kan säga "åh jaha ja de låter ju jobbigt" hah!

Idag känner jag mig lite ledsen och uppgiven faktiskt..
Var hos bm som började med att fråga hur jag mådde "som vanligt, men jag har ganska mycket förvärkar. Var inne hos fl förra veckan" och hon svarade bara "jaha, ja så kan de ju va." och så var det färdigpratat där. 

Sen berättade jag om att han hade vänt sig till tvärläge under tiden vi var på fl och sen flyttat sig ner  huvudläge igen direkt efteråt och att de på fl sagt att han var väldigt rörlig trots att han tidigare varit fixerad enligt bm. Till det svarade min bm bara att man inte gör något åt det utan man får lita på naturens kraft eftersom det är naturens gång att barnet ska lägga sig med huvudet neråt inför förlossningen. När jag sa att jag var orolig över att förlossningen skulle starta när han låg i tvärläge eftersom jag absolut inte ville göra kejsarsnitt så sa hon att har man tur så hinner de vända tillbaka honom om man åker in snabbt vid första värkarna annars har man ju inget annat val än att göra kejsarsnitt, så återigen skulle jag bara "lita på naturens kraft". 
Vid undersökningen av magen så låg han vääääldigt långt ner och var fixerad igen enligt min bm, så hon ville inte riktigt tro på att han legat i tvärläge veckan innan trots att ultraljud bekräftade det och när jag sa att jag kände hans hicka på höger sida över naveln istället för under naveln sa hon bara att de va lätt att inbilla sig sånt.. 

Tillslut gav jag bara upp. Hon frågade om de var något mer vi hade att fråga och då sa min sambo att han undrade om de var okej att jag svullnade upp så mycket eftersom jag klagat igår och idag på att mina händer, fötter och läppar svullnat upp så att de gör ont, hon svarade "Jaaaaaaadå, ingen fara. Sånt kommer och går, helt normalt."
Vi bara gav upp efter det, orkade inte ens prata med henne mer.. Allt är aaaaalltid så himla normalt, aaaaallt!

Det känns inte ens värt att byta barnmorska såhär sent, men samtidigt vet jag inte heller vad jag ska behöva göra för att få någon tröst eller hjälp när jag väl vill ha det..