När jag går igenom pappas saker känns han som en annan människa

Hej.

Jag beklagar din förlust, 
Det är svårt när någon som står en nära bara försvinner och när det kommer så oväntat.,
Jag tänker att din pappa gjorde som alla andra, han visade och tog fram olika sidor av sig själv i olika sitautioner.
Du är hans dotter, du fick se hans pappajag mest antar jag.
Nu när han är borta får du kanske en mer komplett bild av hela honom.
Vårda det och ta det till dig det som du tycker om, radera resten ur ditt minne, för vad spelar det för roll nu? 
Han var din pappa oavsett och det är som det som jag tycker du ska komma ihåg honom, bevara dom ljusa minnena helt enkelt.
Om du känner att det gör det lättare att kontakta hans ex och gamla vänner gör det,
Allt som får det att bli lite lättare gör det, det finns ingen anledning att göra det svårare än vad det redan är.

Jag förlorade min son i sjukdom i vintras, på mindre än 48 timmar gick han från kärnfrisk till död.
Och kvar stod vi som älskar honom och fattade ingenting, 
Han fick influensan och med den en aggressiv bakterie som satte sig på hans lungor.
Han var bara 26 år och sorgen och saknaden är monumental.
Han hade så mycket liv kvar att leva.

Vad hände med din pappa? 

Hans kroppspulsåder brast, det kom inte som en jättechock, han hade haft rätt dålig hälsa de senaste åren och drack och rökte en del och var över 60. SÅ jag tycker inte riktigt man kan jämföra det med din son.

Men jag kan berätta att jag hade en vän som dog liknande sätt som din son i svininfluensan 2009. Det tänker jag fortfarande på. Jag blir alltid lite rädd nu när någon blir förkyld.

Jo jag har förstått att pappa levde ett annorlunda liv när inte jag var med. Mina föräldrar separerade tidigt och pappa var aldrig någon varannan vecka pappa direkt. Utan det var mer så att han hälsade på när jag var barn då och då. Sedan när jag blev äldre så hälsade jag även mycket på honom och vi brukade äta middag ihop. Vi gjorde även ett par kortare resor tillsammans.

Han levde lite annorlunda jämfört med min mamma och min mans föräldrar och mina vänners föräldrar. Han var inte riktigt lika gubbig som jag tycker många andras pappor är som mest är intresserade av att titta på tv. Han rörde sig mycket ute och hade många vänner, verkade också skaffa nya vänner ganska ofta. Han hade många intressen var aktiv inom dom, t ex pysslade han mycket med lite udda politik. Han var medlemmar i lite konstiga föreningar och sånt.

Det som har förvånat mig nu när jag har gått igenom hans saker är att han verkade få otroligt många brev. Han verkade ha brevväxlat väldigt mycket genom åren. Jag har också hittat många bilder från hans resor. Jag vet inte vad alla är men det är så många människor ihop med pappa. Han verkar ha rest mycket för att träffa folk. Alltså inte turistat utan rest till ställen där han redan kände väldigt många. Han verkar t ex känna väldigt mycket folk i Danmark, det visste jag inte alls.

Han har även gett ut flera böcker. Det hade jag ingen aning om. Jag minns när jag var tonåring att pappa en gång hade jättemånga böcker hemma, alltså inte i bokhyllor utan mer som ett lager och alla var samma bok. Jag minns inte om dom var i lådor eller om dom stod i på vardagsrumsbordet eller på golvet. Säkert 200 stycken. Jag var inte särskilt intresserad då och tror aldrig att jag kollade på dom men nu har jag hittat flera exemplar av samma böcker, vet att det är samma för jag känner igen färgen och omslaget och det var ungefär ett dussin som låg i en låda så jag förstod direkt att det var dom som jag såg när jag var barn. Det här var hans egen bok. Jag hade verkligen ingen aning. Har även kollat upp böckerna på sidor där man kan köpa och sälja begagnade böcker och flera av hans böcker finns där. Jag visste att pappa tyckte om att läsa men jag visste inte att han skrev själv.

Oj, vilken man han var din pappa.
Han verkar ha varit en stark man som gick sin egen väg och jag tror han levde sitt liv precis som han ville.
Det låter som en lycklig man.
Det skulle inte förvåna mig om en del av den styrkan också tillfallit hans dotter.
Jag kan förstå att det känns konstigt att få se så mycket nytt om honom, men tänk ändå att du har en pappa som var så omtyckt.
Jag tycker definitivt att du ska kontakta hans vänner, i den takt du känner att du orkar.
Dom har säkert en hel del berättelser att dela med sig av om din pappa.

Ja, jag vet, man blir rädd, så tråkigt att även du har erfarenheter av död i samband med influensa.
Det låter så oskyldigt men jag är precis som du rädd för den nu.
Inte för egen del, men för min sambo och för min dotter,
För jag vet nu att ett telefonsamtal på mindre än 30 sekunder kan krossa min värld.
och aldrig, aldrig mer vill jag ha ett sånt samtal. 

Ta hand om dig. 

Min pappa dag för några år sedan, då var han ganska ung, 47 år, och hans död kom som en chock. Han fick en kraftig hjärtinfarkt och på några ögonblick vändes världen ut och in.

När min pappa dog rasade allt fullkomligt. Med hans död kom en sanning som jag aldrig hade kunnat ana.

När jag och mina syskon var små arbetade pappa natt. Vi träffades därför nästan aldrig för när vi kom hem från skolan åkte han till jobbet och vi när vi gick upp till skolan då låg han och sov. Det var ofta mycket bråk mellan våra föräldrar när vi var små, en period var det skrik och bråk vareviga dag och det var högljutt. Pappa skrek och gapade, mamma grät.

Som barn är det så svårt att förstå vad som händer och eftersom att pappa skrek och mamma grät så blev ju pappa i våra ögon den "onda" och mamma den som det var väldigt synd om som fick stå ut med allt hans gapande. Särskilt då det alltid var hon som tog hand om hus, hem och barn.

Jag hatade min pappa i många år på grund av detta. Åren innan han dog så var deras relation bättre och vi fick alla en ganska god relation med pappa som då hade eget företag och arbetade bättre tider.

Men så när han dog då kom sanningen om hela vår uppväxt fram. Det ena med det andra. Det visade sig att pappa han jobbade och slet (han var den enda som jobbade då vi var små) och gav sedan pengar till mamma för att kunna handla mat och kläder och allt sånt till oss barn. Men pengarna försvann spårlöst, hon betalade inte räkningar och pappa fick flera gånger belåna huset och låna av mina farföräldrar för att elen inte skulle stängas av. Vi fick också veta att mamma lånat pengar från i princip alla människor i den lilla by där vi bodde och sedan inte betalat tillbaka. Vid ett tillfälle stal hon till och med pengar från kyrkan där hon extraknäckade ibland. Var pengarna tog vägen är det ingen som någonsin fått veta.

Efter hans död fick vi veta så mycket skit om vår mamma och hur han accepterat att vi skuldbelagt honom i alla år bara för att han ville skydda oss från sanningen. Hans värsta mardröm var att vi skulle hata vår mamma så han tog smällen i stället.

Idag gör det så förbannat ont att vi aldrig någonsin fick chansen att tacka honom för allt det han gjorde för oss. Att bara krama om honom och få säga allt det som man så gärna vill få sagt. Han var en helt fantastisk pappa och vi visste inte ens om det.

Det är tungt oavsett vilken information det är man får. Men av det jag läser så verkar din pappa ha varit en sådan där mystisk och intressant man vilket förmodligen är orsaken till hans stora umgänge och måna bekantskaper. Var stolt över din pappa och ta kontakt med de som du vill ta kontakt med.

Lycka till!

jag tror det är så för många. Mina föräldrar närmar sig de 80 och det kan inte vara långt kvar. De har så otroligt mkt saker i alla gömmor och jag vet att min mamma sparat på mkt skrifter och tex brev från sin barndom. Sånt tror jag kommer visa en massa saker som jag inte känner till nu. Bla tror jag hon har sparat morfars dagböcker, som jag hört talas om bara. Även om jag också tycker att jag känner mina föräldrar så är jag rätt säker på att jag kommer få en liknande upplevelse som TS