När jag går igenom pappas saker känns han som en annan människa

Min pappa dag för några år sedan, då var han ganska ung, 47 år, och hans död kom som en chock. Han fick en kraftig hjärtinfarkt och på några ögonblick vändes världen ut och in.

När min pappa dog rasade allt fullkomligt. Med hans död kom en sanning som jag aldrig hade kunnat ana.

När jag och mina syskon var små arbetade pappa natt. Vi träffades därför nästan aldrig för när vi kom hem från skolan åkte han till jobbet och vi när vi gick upp till skolan då låg han och sov. Det var ofta mycket bråk mellan våra föräldrar när vi var små, en period var det skrik och bråk vareviga dag och det var högljutt. Pappa skrek och gapade, mamma grät.

Som barn är det så svårt att förstå vad som händer och eftersom att pappa skrek och mamma grät så blev ju pappa i våra ögon den "onda" och mamma den som det var väldigt synd om som fick stå ut med allt hans gapande. Särskilt då det alltid var hon som tog hand om hus, hem och barn.

Jag hatade min pappa i många år på grund av detta. Åren innan han dog så var deras relation bättre och vi fick alla en ganska god relation med pappa som då hade eget företag och arbetade bättre tider.

Men så när han dog då kom sanningen om hela vår uppväxt fram. Det ena med det andra. Det visade sig att pappa han jobbade och slet (han var den enda som jobbade då vi var små) och gav sedan pengar till mamma för att kunna handla mat och kläder och allt sånt till oss barn. Men pengarna försvann spårlöst, hon betalade inte räkningar och pappa fick flera gånger belåna huset och låna av mina farföräldrar för att elen inte skulle stängas av. Vi fick också veta att mamma lånat pengar från i princip alla människor i den lilla by där vi bodde och sedan inte betalat tillbaka. Vid ett tillfälle stal hon till och med pengar från kyrkan där hon extraknäckade ibland. Var pengarna tog vägen är det ingen som någonsin fått veta.

Efter hans död fick vi veta så mycket skit om vår mamma och hur han accepterat att vi skuldbelagt honom i alla år bara för att han ville skydda oss från sanningen. Hans värsta mardröm var att vi skulle hata vår mamma så han tog smällen i stället.

Idag gör det så förbannat ont att vi aldrig någonsin fick chansen att tacka honom för allt det han gjorde för oss. Att bara krama om honom och få säga allt det som man så gärna vill få sagt. Han var en helt fantastisk pappa och vi visste inte ens om det.

Det är tungt oavsett vilken information det är man får. Men av det jag läser så verkar din pappa ha varit en sådan där mystisk och intressant man vilket förmodligen är orsaken till hans stora umgänge och måna bekantskaper. Var stolt över din pappa och ta kontakt med de som du vill ta kontakt med.

Lycka till!