Min bror kräver mig på pengar

Du börjar närma dig lite vad vi andra far efter och det är bra. Din mamma har utnyttjat er i alla år och oavsett var i landet ni bor så har hon en lön som hon klarar sig. Punkt. Någon form av medberoende är ju detta och nu får det vara bra. Hon får klara sig på egna ben nu. Inte kul att ständigt hjälpa nån som inte tycks kunna hjälpa sig själv eller som vill ha någon förändring heller för den delen. Tråkig sits för dig eftersom det blir slitningar mellan dig och din bror. Konfronterar du npgon gång din mamma eller hur pratar ni med varandra, ställer du några krav på henne eller betalar du pliktskyldigt och tyst?

Även om du tycker detta är jobbigt är det tydligt att du normaliserat din mammas beteende. Men normalt är det inte.  26000 är ingen anmärkningsvärt låg lön och 7500 i hyra är inget extremt. Klarar hon sig inte på detta rättar hon inte mun efter matsäck. Och har tydligen aldrig gjort det eftersom hon tagit lån till höger och vänster, åkt på semester för pengar hon inte har, bjudit på middagar hon inte har råd med etc. Att hon därtill tagit lån i annans namn (ditt) är kriminellt beteende, men varken hon eller du verkar ens ha reagerat över det?? Du betraktar henne som snäll och hjärtevarm och det gör hon nog själv också, men rent krasst, är det så snällt att vara generös med pengar man inte har så att ens minderåriga barn blir lidande, genom att låta dem leva på mariginalerna och skuldsätta dem därtill?

Förstår att du vill vara snäll men är det så snällt att rutinmässigt ge fickpengar till en vuxen med en normal inkomst för att hon inte klarar att hålla i pengarna? Bidrar det inte till att hon kan vidmakthålla sin bild av att hon inte har några problem med att sköta sin ekonomi? Har du någon gång frågat varför pengarna är slut? Bett henne skriva upp sina utgifter nästa månad så att du kan se var problemet ligger? Din mamma har tydligen ett behov av att känna sig generös och därmed god. Har du också det?

Din mammas handhavande av sin ekonomi tycks ha blivit den där elefanten i rummet. Eftersom ni vuxna syskon verkar vara så engagerade i din mammas ekonomi ändå är väl en god start att ni  pratar om saken, oavsett vad ni sedan kommer fram till. Han vet uppenbarligen inte allt du vet, kanske han vet sådant inte du gör också. Mest logiskt är väl att din mamma själv betalar av på lånet men ni vet ju inte om hon kan eftersom ni inte vet vad hon lägger pengarna hon borde ha över på. Kanske du kan lägga ditt nuvarande ekonomiska understöd till frisk vuxen på lånet din bror tog i stället om du ändå tycker att du kan vara av med pengarna. En annan väg är att lägga över ansvaret på mamma själv. Hon har tydligen aldrig behövt ta konsekvenserna fullt ut av sitt ekonomiska beteende och ni vet inte hur hon klarar det. Hamnar hon hos Kronofogden kan hon åtminstone inte ta nya krediter. (Men fortsätta ta lån av bekanta och komma och be er om hjälp när de kräver återbetalning kan hon förstås...) 

Jag förvånas av din rubrik TS: "Min bror kräver mig på pengar". Det är ju faktiskt inte DET som är problemet. Problemet är din mamma som suger ut sina barn.

Kom att tänka på en fd kompis jag hade, hon kunde verkligen inte hålla i pengarna. Hyran, mat osv, slösade bort dom på allt möjligt annat. Lägenheten hade f ö pappan fixat, o vem stod där o betalade allt när pengarna var slut? Jo, hennes pappa. För hon hade ju haft det så jobbigt, mådde dåligt osv bla bla. O flickan måste ju ha en utbildning så den (+alla studielån hon sjabblat bort) måste han också betala. Hon var väl 25-30 på den tiden.

Sen när han blev lite försiktigare med att betala tyckte hon han var skittaskig, o bröt kontakten med honom. Dvs fram tills nästa gång hon behövde pengar. Som tur är har hon fått sin diagnos numera, men tycker den är helt fel (förstås).

Nej. Bara nej. Beslutet var hans.

Det är helt okej lön i Sthlm. Hon har onödigt hög hyra.

Alla pengar du lagt på din mamma hade kunnat bli ett bidrag till dina barns första lägenhetsköp...

Helt normal stockholmshyra, faktiskt..... Inte bara i innerstan.

Jag tycker hon har låg lön men inser nu att hon borde klara sig på den, tack för att ni ger mig perspektiv.

Hon bor i en tvåa i kranskommun, 20 min från city och nära mig och familjen, svårt att hitta billigare och mindre är ju inte aktuellt då det redan är litet.

Det är möjligt att hon har något problem jag inte vet om, det vore jättesorgligt isåfall. Har ibland undrat om hon smygsuper då hon ibland har många tomflaskor hemma och har en tendens att dricka upp allt vårt vin när hon hälsar på. men hon klarar ju att jobba och har aldrig varit synbart onykter förutom när vi bjuder på middag eller fest.

Jag börjar fundera på om jag kanske har något problem själv, varför kan jag inte ställa henne mot väggen eller säga nej? hmm tål att tänkas på.

Ja pengarna hade kunnat gå till mina barn istället

Finna många som smygsuper på kvällarna men ändå sköter jobbet. Alkoholister är ju inte bara de som syns och hörs på gatorna, som ställer till det för sig på festerna mm utan en del är lågmälda och osynliga i sitt missbruk.

Jag smygsuper också :). Men jag betalar allt själv och behöver aldrig låna av nån annan :). Och jag sköter mitt jobb. Så om det är så att pengarna går dit så dricker hon i så fall väldigt mycket om du måste ge henne pengar och det är ju inte nyttigt

Medberoende kallades det ovan någonstans.
Du är inskolad sedan barnsben i att det är normalt att mammas val går före er barn (fast ni väl aldrig uttryckt det så, minst av allt mamma själv) och att det är synd om henne som har ont om pengar. Oavsett hur det objektivt sett ut. Tydligen har ingen i omgivningen förklarat det konstiga eller osunda i detta heller. Det är inte bara att byta synsätt då. En god sak är väl att du (och kanske din bror?) börjar reflektera över det och inte bara köper din mammas verklighetsbeskrivning rakt av.
Om du sedan fortsätter ge ekonomiska bidrag till en mamma med en normal lön är det ditt val. Men låt det då vara med öppna ögon (för att ge mamma en guldkant, för att du medvetet ger henne konstgjord andning snarare än tvingar henne att ta obehagliga konsekvenser av sitt ekonomiska beteende, för att du är rädd att hon ska bli ledsen/arg på dig etc) och inte för att du köper talet om den låga inkomsten.
Givetvis är det ingen lyxinkomst men många lever och försörjer både sig på den nivån och lägre. Varför den inte räcker till den mamma vet inte vi, och uppenbarligen inte du (även om du nämner semester på kredit (i ditt namn) och att hon hjälper andra). Om anledningen känns relevant för om du ska ge henne fortsatt hjälp eller ej kan du ju försöka få klarhet i det.

En ingift släkting med syskon beter sig liknande i förhållande till sin mamma, och skickar pengar till henne när hon är ledsen över sin knappa ekonomi. Den kvinnan är i motsats till din låginkomsttagare på riktigt. Men det har alltid "varit synd om" henne och hon har liksom din aldrig haft pengar kvar - dock har hennes barn inte blivit lidande på samma sätt som du och din bror. Det ironiska är att barnens pappa - de är skilda - har lägre inkomst än både barnen och mamman men honom har de tvärtom frågat om lån(!) vid tillfälle (han sade dock nej då det första inte betalats tillbaka). Han har aldrig tjänat bättre än mamman men i motsats till henne aldrig gjort av med mer än han har och alltså framstått som relativt "rikare".