Är jag en hemsk människa?

"också äger" är en aning snedvridet. Sitter Linnis92's man och hans ex och gemensamt betalar för en bil som bara exet använder? Konstigt av exet isåfall. Ägandeskap kan ju skifta, tänker jag. Jag skulle inte säga att snubben som jag köpte min gamla bil av fortfarande äger bilen, fastän han en gång ägt den. Förut ägde han den, nu äger jag den, och han har gått vidare till nästa bil. Det är inte exets bil då, nu och för alltid bara för att exet eventuellt en gång ägt den (eller nyttjat den, åkt i den, eller vad det nu är). 
På samma sätt har inte hans ex äganderätt på honom nu och för alltid, även om många kvinnor (och män) kan tendera att tro det. "Jag var där först, så jag har alltid rätt att komma i första hand"... suck. Sidospår, förvisso, men inte mindre sant (och enerverande) för det.

Varför skulle han?

Och vem har album?

Nu är han tack och lov inte sentimental så det är inte ett problem i mitt fall, men jag hade haft extremt mycket emot att han skulle sitta med ett fotoalbum hemma med foton på han och hans ex. Att ultraljudsbilden från deras gemensamma unge fortfarande ligger uppe på hans Facebook, i takt med femtioelva grattishälsningar till min sambo och hans ex, är nog så frustrerade att ta itu med. Men ibland får man väl blunda. Fortfarande, allt sånt ska bort, enligt mig. 

Anser för övrigt att den lilla deltaljen att hans unge existerar gör att han inte kan avkräva att ha ännu mer kvar från sin tidigare relation. Den lilla detaljen är mer än nog. Gamla familjealbum och tavlor som exet målat (eller vad nu det må vara), exets matta och deras gamla bil.. också? Nä knappast va, varför gjorde de slut från början om de ska vara så närvarande i varandras liv? Nu pratar jag (förutom detaljen om barnet) i rent hypotetiska termer, såklart, men fortfarande.. varför ha en gammal relation kvar i sitt nya liv?

Enligt mig är minnen just minnen, i ens förflutna och i ens tankar. Inte kopplat till en speciell sak. Man får tänka vad man vill i sitt stilla sinne, men att avkräva allt gemensamt utrymme i ett hem till saker som är kopplat till andra män eller kvinnor upplever jag som märkligt.

Oavsett om jag är ung och oerfaren eller inte så förtjänar jag samma respekt och bemötande som någon som (du?) som är gammal och erfaren. Sedan spelar det ingen roll i mitt liv huruvida folk tror sig veta bättre än jag över hur livet ska levas. Du sitter inte på alla rätta svar. Har svårt att förstå mig på sådant.

Nej, man måste inte hata sitt ex. Jag har både bra och mindre bra minnen av mina ex. Oavsett vad så tillhör de inte mitt nuvarande liv och inte min framtid, och således förstår jag inte vad jag ska göra med dem, deras prylar och mina minnen från dem i min nuvarande relation. Jag kan sitta med en tjejkompis och säga "haha, kommer du ihåg när xx och jag gjorde xx." Sånt kan ju va kul. Dela minnen. Men att trycka upp det i näsan på min nuvarande förstår jag inte vitsen med. Inte heller varför vi i vårt gemensamma hem och liv ska sitta och trycka på en gammal vas (eller vad det nu kan vara) som mitt ex köpte till mig. Men jag har å andra sidan gjort aktiva val som lämnat tidigare relationer och har inga obearbetade känslor till dem. Jag saknar inte mina ex, liksom. Gör man det så kanske man har större behov av att ha kvar dessa "minnen"? Vad vet jag, jag är ju så ung och oerfaren.

Finns inga familjealbum på min sambo, hans ex och deras unge. Men om det skulle finnas det så skulle jag kräva att det antingen förvarades hos barnets mamma eller någonstans i barnets rum där jag slipper se det. Aldrig i livet att det hade fått ligga framme i vårt gemensamma sovrum, vardagsrum eller annat rum i huset. Varför i hela friden skulle det?!

Antyder du att hon skulle vara en golddigger, eller vad har detta med något att göra?

Det verkar, som sagt, vara lite skillnad. Bilen är hennes sambos medan den gamla soffan var något som har inhandlats till sambon och exets gemensamma bohag. Jag tycker inte det är konstigt. En trisslott som tillhör exet är ju exets så att hävda rätt till den hade varit stöld. Om inte exet lämnat över vinstlotten i fråga och sagt "varsågod" vilket verkar vara fallet med de gamla gemensamma möblerna.

Är det viktigt för barnet? Ja då kan barnet ha det på sitt rum, ingen annanstans. Jag accepterar att det är barnets familj men jag vill inte ha barnets familjefoton upptryckta i ansiktet på mig varje dag i mitt hem. Det går jag bara inte med på.

Det viktiga tycker jag är en persons känsla. Vad tycker hen är jobbigt, vad tycker hen är härligt, vad tycker hen är viktigt osv. Allt behöver inte vara fullständigt logiskt i livet. Med detta menar jag inte att det skulle vara ologiskt att vilja bli av med gamla möbler men inte med bilen, jag har som sagt full förståelse för situationen och tänker lite som Linnis92 själv. Jag tycker ni hänger upp er lite mycket på just det där. Vad spelar det för roll om det är logiskt eller inte, enligt er, det är varje enskilds upplevelse av en situation som är den centrala, enligt mig.

Man får väl lägga upp det där som man vill tänker jag. Det som funkar bäst för en själv. Vad man själv tycker är viktigt, vad ens partner tycker är viktigt och vad man varit med om tidigare. Såklart har folk olika preferenser. Jag kan säga så mycket att jag, 25 år gammal, inte vill ha ett stort familjeporträtt upphängt på väggen där bilden är på min sambo, hans ex och deras gemensamma barn. Ett sådant foto kommer aldrig någonsin att hänga i mitt hem. Hade min sambo varit en sådan som hade velat ha den typen av saker i VÅRT hem, så hade hemmet inte varit vårt gemensamma utan då hade vi gott få letat oss vidare till en relation som vi vill ha - utan varandra. Den personen jag delar min tid med ska inte ha något över för att älta gamla ex. Ex är ex, nu är nu. Blir min nuvarande ett ex så kommer jag aldrig ha bilder på honom upphängd på väggen, barn eller ej. Hade jag haft en ny partner så hade jag inte tryckt upp den typen av saker i dennes face i vårt gemensamma hem. Jag tycker det handlar om respekt. Vi ser olika på det. Det förflutna har sin plats, i tanken och ingen annanstans.