Jag har en son som går i tredje klass (född -06) så han är endabarn. Föredrar att kalla det endabarn istället för ensambarn för han är definitivt inte ensam!
Vi har valt att inte skaffa fler barn av många skäl.
Det var inte alls tänkt så från början, både jag och min man trodde nog att vi skulle vilja ha minst två i alla fall. Men vi hade en väldigt tuff start med vår son och sen när vi väl kom ikapp ett antal år senare så har det liksom varit en icke-fråga. Ingen av oss har varit särskilt sugen eller tagit initiativ till att försöka bli gravida med syskon så det har bara rullat på.
Vi har det väldigt bra som det är. Vi tänker som ni att vi hade lyckan att få ett fullt friskt barn och är otroligt glada över det. Chansar man på syskon så vet man aldrig vad man får, och får man ett barn med särskilda behov så påverkar ju det ens första barn också.
Jag har själv syskon, min man likaså, och jag vet ju vad det ger att växa upp i en familj med fler barn. Det blir en annan dynamik på något sätt när inte allt är på "de vuxnas villkor". Missförstå mig inte nu men är man tex. tre barn och två vuxna runt matbordet istället för ett barn och två vuxna så är det klart att perspektivet är ett annat. Ämnena förmodligen andra. Nu kan jag tänka mig att vår son blir involverad i andra resonemang än vad barn i en större syskonskara blir. Det är en jämförelse jag gjort med min egen uppväxt i alla fall.
Sen kan jag inte säga om det kommer sig av att han är endabarn, eller om han hade varit sån som person ändå, men min son är väldigt social och framåt. Åker vi på semester så tar det fem minuter tills han knutit kontakt med andra barn och har skaffat sig kompisar. Han räds varken språkförbistringar eller annat 
För oss som föräldrar till ett barn så kräver det kanske mer av oss stundtals eftersom vi inte kan säga åt honom att gå och leka med syrran eller brorsan en stund. Å andra sidan HAR vi ju extremt mycket tid till vårt förfogande som vi väljer att lägga på honom eftersom vi är två vuxna och han är en. Så om en av oss måste fixa mat eller hänga tvätt är den andra fullt fri att spela spel, göra läxor eller gå ner till fotbollsplanen. Han får sällan höra av oss att vi inte kan eller inte har tid.
Jag kan heller inte se att vi måste skaffa syskon för att det är synd om honom, för att han kommer bli ett psykopatiskt ego eller för att han ensam kommer att tvingas ta hand om oss när vi blir gamla. Oavsett du har syskon eller ej så har du aldrig några garantier för att de får en fin relation eller ens kommer att ha kontakt med varandra i vuxen ålder. Det kan gå hur som helst. Och vad gäller socialt skydds-och kontaktnät så har vi stor släkt och han har många kusiner och när den dagen kommer då vi går bort hoppas jag att han har en egen familj och egna, nära vänner som finns där för honom. Det är förresten också något vi har lagt lite mer fokus på just eftersom han är vårt enda barn, att han har nära kontakt med sina jämnåriga kusiner så att han får tillhöra det sammanhanget liksom.
I perioder tänker jag att vi kanske "borde" skaffa syskon. Särskilt när man fått knäppa frågor eller folk som närgånget ifrågasätter och påpekar. Men vi är fler i vår familj, alla ska må bra och få det de behöver så att säga. Så jag kan jag inte skaffa barn bara för att. Jag måste vilja och önska fler barn för egen del och det gör jag inte just nu.
