Bara ett barn, själviskt? Dålig idé?

Jag upptäckte att jag mer och mer blev en överbeskyddande hopplös hönsmamma. All min oro, alla mina omsorger och all min uppmärksamhet gick ut över min enda älskade dotter. Det började kännas som att jag t o m hindrade henne i utvecklingen, bara för att jag var lite för ängslig.
Nu var det här förstås bara en av alla anledningar till att vi skaffade henne ett syskon, men det skyndade nog på vårt beslut. När andra barnet kom, så delades oron, omsorgerna och uppmärksamheten upp på dem båda två, och då blev det mer lagom och sunt. Men det var jag det! Jag var liksom inte gjord för att vara ettbarnsmamma ....