Bara ett barn, själviskt? Dålig idé?

Har också ett barn som bara är fyra månader och går i precis samma funderingar men kommer vänta och se något år. Jag hade alltid tänkt två barn men jag hade en dålig sjukhusupplevelse och första tid med akutsnitt som infekterades och fick dåligt bemötande. Mest därför jag inte känner mig så sugen på fler även om själva graviditeten var lätt och barnet är inte mer krävande än vem som helst, vi sover rätt bra t ex pch han är oftast glad, peppar peppar. Och det kan ju gå mkt bättre nästa gång, men det kan ju också gå sämre både vad gäller graviditet, förlossning och bebisens hälsa, man vet ju aldrig.

Men min läkare rådde mig på efterkontrollen att vänta minst 18 månader innan jag blir gravid igen och det tänker jag följa - en graviditet är ju därmed minst ett år fram i tiden så jag behöver ju egentligen inte tänka på det på ett bra tag... Jag ska försöka att inte göra det heller men tankarna vandrar dit ändå för jag brukar vilja planera långt i förväg och nu vet jag ju inte ens om jag VILL. Min man vill gärna ha fler barn men säger att det är upp till mig eftersom det var så jobbigt för mig.

Nej det vet man ju aldrig. Jag är 32 och vi lyckades på första försöket så jag hoppas att det inte blir problem även om vi väntar och ser några år men om man väntar måste man ju samtidigt vara beredd på att det kan bli svårare med åldern. Svårt, och ja vårdsituationen gör ju inte att man blir mer sugen direkt.

I en annan tråd läste jag en sak jag tyckte var klok: att man ska "skaffa" syskon för att man vill ha _ett barn till_ och inte främst för att man vill ha _ett syskon_ till det första barnet. Att man ska fokusera mer på huruvida man själv faktiskt längtar efter fler barn eller inte.

Dessutom: visst finns det _potentiella_fördelar med syskon, att ha någon att leka med (underlättar ju även för föräldrarna) och ha en nära relation till, men som sagt det finns inga garantier. Jag själv har ett syskon med 2,5 års åldersskillnad och vi är väldigt olika. Låter kanske hemskt och självklart skulle jag bli ledsen om hen dog men mitt syskon gör ingen skillnad för mig i vardagen och gjorde inte som barn heller. Givetvis präglar det min inställning i syskonfrågan. Hade jag själv haft behållning av mitt syskon skulle jag kanske ha känt annorlunda.