Bara ett barn, själviskt? Dålig idé?

Nej det vet man ju aldrig. Jag är 32 och vi lyckades på första försöket så jag hoppas att det inte blir problem även om vi väntar och ser några år men om man väntar måste man ju samtidigt vara beredd på att det kan bli svårare med åldern. Svårt, och ja vårdsituationen gör ju inte att man blir mer sugen direkt.

Jag har inga barn än, men jag har alltid sagt att jag bara vill ha ett barn - men att allting kan ändras sen när jag fått första.
Har alltid blivit så negativt bemött. "För barnets skull måste du ha minst två", "när du dör så kan du inte lämna barnet ensamt utan syskon", "bättre att du inte skaffar något barn isåfall"

Jag är hellre än bra mamma till ett barn än en dålig mamma till två.

Jag är 33 år och mina föräldrar har bara mig. Jag har aldrig mått dåligt över att vara "ensam"barn varken då eller nu. Man som förälder ska göra det som känns rätt för en själv inte tänka som så att barnet mår

Bättre av ett syskon osv.

I en annan tråd läste jag en sak jag tyckte var klok: att man ska "skaffa" syskon för att man vill ha _ett barn till_ och inte främst för att man vill ha _ett syskon_ till det första barnet. Att man ska fokusera mer på huruvida man själv faktiskt längtar efter fler barn eller inte.

Dessutom: visst finns det _potentiella_fördelar med syskon, att ha någon att leka med (underlättar ju även för föräldrarna) och ha en nära relation till, men som sagt det finns inga garantier. Jag själv har ett syskon med 2,5 års åldersskillnad och vi är väldigt olika. Låter kanske hemskt och självklart skulle jag bli ledsen om hen dog men mitt syskon gör ingen skillnad för mig i vardagen och gjorde inte som barn heller. Givetvis präglar det min inställning i syskonfrågan. Hade jag själv haft behållning av mitt syskon skulle jag kanske ha känt annorlunda.

Jag har också fått höra ofta att det är synd om min son, att han måste få just "någon att leka med". Men som jag skrev, det finns ju inga garantier för att barnen hittar varandra och ens gillar varandra.
Och ändå... även om de leker varandra (och vi säger att det underlättar för mig som förälder)... det är ändå TVÅ som ska tas om hand rent praktiskt, det är TVÅ som ska ges förutsättningar för aktiviteter och sånt som de vill göra, det är TVÅ som kan bli sjuka osv osv.

Jag har dessutom en skiftarbetande man vilket innebär att jag redan på förväg vet att jag har x antal kvällar, nätter och helger per månad då jag är helt ensam med barnet (barnen) och det påverkar också. Det är ju vår vardag liksom.

Stanna vid ett barn. Kan inte vara kul att finnas till bara för sitt syskons skull.

Alla barn har rätt att vara önskade för sin egen skull först och främst. MEN jag var ensambarn till jag var 8, och led av det. Kände mig ensam och udda. Är glad över syskonen nu i vuxen ålder. En nära vän till mig har en dotter som inte kommer få syskon och som då och då gråter över detta. Ville bara säga detta som motvikt till alla ensambarn som tenderar att påstå dig aldrig ha önskat något annat...

Jag tror att en del av min personlighet formades av att jag var ensambarn i åtta år och hade svårare att ta konflikter och blev utsatt i skolan. Min andra dotter är 3 år och henne sätter sig ingen på i första taget. Men självklart ska man vilja ha syskon. Ensambarn blir ju ofta mer lillgamla.

Jag har två barn nu två och tio år gamla. Den äldsta blev så bortskämd (klart alla kanske inte blir det men vi skämde väl bort den äldste) men när nummer två kom så ändrade hen sig markant! Till det bättre. 
Man blev ju trött o slut med första barnet och när hen väl började klara sig själv en del så kom ju nummer två och nu kommer några år igen som vi blir slutkörda. men det är bara att bita ihop.
Hade jag nu då fått välja så hade jag gärna haft barnen med iallafall två års mellanrum. de hade säkert haft roligare tillsammans och efter tio år hade jag säkert inte blivit lika slutkörd. nu börjar processen igen så har jag säkert 6 år kvar av trötthets mamma =P

Kan också säga att den äldsta var jätteledsen innan hen fick sitt syskon och blev minst lika glada som vi när nummer två kom =)

Gör det enkelt för dig: tänk inte praktiskt och på hur det ska vara i framtiden när det gäller barn (för det vet man aldrig), utan barn ska komma av att man har en längtan.

Dessutom har ju alla syskonkonstellationer sina för och nackdelar (som ses i svaren du fått).

Tack för svar:) har en liten längtan redan efter syskon men vet inte om den kommer vara. Vi har ett väldigt enkelt barn nu, sover bra etc. Vet ju aldrig hur det blir nästa gång..

Vår son är sju år och har inga syskon. Eftersom han är provrörsbarn har ingen kritiserat oss att vi inte skaffat syskon till honom och vi hade nog velat ha fler barn om vi kunnat- men- det är otroligt skönt att bara ha ett barn!

Vi har alltid tid för honom, han kan gå på så många aktiviteter han (och vi) tycker, vi har råd att ge honom det vi vill, vi har aldrig dåligt samvete över att han inte prioriteras och vi hinner med oss själva. Vi valde att skaffa en hund så att det finns någon mer i huset som behöver uppmärksamhet men annars är det bara vi tre.

Både jag och min man har många syskon som vi har en nära relation till, och sonen har över 20 kusiner, så vi vet hur fantastiskt det kan vara med syskon, men vi vet också hur det känns att föräldrarna aldrig har tid med bara mig, eller att inte få egen tid med sina föräldrar mer än nu och då. 

Det finns både för- och nackdelar med ett barn. Vi försöker ta fram alla fördelar och kompensera för resten så mycket det går (genom nära kontakt med släkten, stort umgänge mm), på samma sätt som jag gissar att familjer med fler barn  försöker kompensera att tiden inte riktigt räcker till för varje barn.

Hur ofta träffar er son kusinerna? Vi överväger att inte försöka få syskon till vår son men han lär troligen inte få så många kusiner... på min mans sida verkar det inte som att det blir några syskonbarn för hans syskon är båda singlar, över 30 och gillar inte barn enligt egen utsago. Mitt syskon väntar första barnet och de kanske får fler men det kan ju bli att det bara blir en kusin totalt. Jag står inte mitt syskon nära heller så det talar ju inte för att kusinerna kommer göra det så det blir ju ingen stor släkt för vår son.

Vi har två gravida syskon jag och min man plus att min son har tre kusiner sedan tidigare. Så totalt sett kommer kusinskaran att bestå av sex barn inom ett tidsspann på 10 år innan året är slut. Förhoppningsvis om allt går bra för de som är gravida!

I Sverige behövs det många familjehem! Adoption?