Bara ett barn, själviskt? Dålig idé?

Vår son är sju år och har inga syskon. Eftersom han är provrörsbarn har ingen kritiserat oss att vi inte skaffat syskon till honom och vi hade nog velat ha fler barn om vi kunnat- men- det är otroligt skönt att bara ha ett barn!

Vi har alltid tid för honom, han kan gå på så många aktiviteter han (och vi) tycker, vi har råd att ge honom det vi vill, vi har aldrig dåligt samvete över att han inte prioriteras och vi hinner med oss själva. Vi valde att skaffa en hund så att det finns någon mer i huset som behöver uppmärksamhet men annars är det bara vi tre.

Både jag och min man har många syskon som vi har en nära relation till, och sonen har över 20 kusiner, så vi vet hur fantastiskt det kan vara med syskon, men vi vet också hur det känns att föräldrarna aldrig har tid med bara mig, eller att inte få egen tid med sina föräldrar mer än nu och då. 

Det finns både för- och nackdelar med ett barn. Vi försöker ta fram alla fördelar och kompensera för resten så mycket det går (genom nära kontakt med släkten, stort umgänge mm), på samma sätt som jag gissar att familjer med fler barn  försöker kompensera att tiden inte riktigt räcker till för varje barn.