Träffat äldre man. Är rädd för vad folk ska säga...

Jag hade inte blivit glad om det hade gällt mitt barn men jag hade nog ändå inte lagt mig i det på det viset.
Är man 20 räknas man som myndig och får bestämma själv.

En av mina vänner var tillsammans med en man som var 26 år äldre när vi var i 20-årsåldern. Det höll såklart inte. Vi umgicks inte med honom. Han funkade inte alls i vårt kompisgäng där alla var kring 20. Hennes föräldrar gillade det inte vet jag. Hon gjorde slut efter nåt år och nu är hon gift med en man som är 2 år äldre. Hon är väldigt glad att hon inte hann få barn med man nummer 1.

Jag tror de flesta är glada att de inte fick barn med den de var tillsammans med när de var 20 ;)

Jag tror det var mig och inte dig själv du tänkte citera.

I den krets min vän är uppvuxen i skaffar man barn tidigt. Hennes syster var 19 när hon fick sitt första barn och hennes kusiner var också kring 20 när de fick sina första barn.

Eftersom medelåldern för första barnet är kring 28-29 så måste du nog inse att det är ovanligt att man får barn så tidigt, så fortfarande, de allra flesta är nog rätt nöjda med att de inte fick barn med din killen de var tillsammans med kring 20.

Naturligtvis. Det är inte så många över huvud taget som fortfarande är tillsammans med den de var tillsammans med när de var 20 ett par decennier senare.

Det stämmer. Det är därför jag inte skulle bli så orolig om min hypotetiska dotter träffade en äldre man. Skulle det hålla så var de rätt för varandra (en del hittar rätt tidigt) eller så blir det en av de män som man lär sig att vara i relation med.

Jag hade själv en relation med en 44-årig man när jag var 21 år så ganska lika. Som tur är har jag vettiga föräldrar som inte gjorde någon stor grejj av det hela. Föga förvånande är vi inte tillsammans idag och jag lever idag lyckligt med en jämngammal make.

Jag skulle nog säga att den främsta anledningen till att det tog slut var det faktum att jag förändrades så väldigt mycket som person. Åren mellan 20-25 är intensiva år då man utvecklar sin förmåga till rationellt tänkande och börjar mer och mer förstå konsekvenser av sina handlingar. Som sagt, jag förändrades och blev vuxen, tyvärr växte jag ganska snabbt om denna 44-åring i mognadsgrad och tröttnade ganska snabbt på hans barnsliga beteende. 

Visst kan det vara livslång kärlek, men förstår ändå inte varför man ska göra en så stor grej av det och lägga skuld på människor. Är man 20 år är man nyfiken på livet och man ska passa på att göra alla saker man vill göra så länge de inte skadar någon. 

Jag är 29 år och min man är 50 år. Vi har i år varit gifta 5 år, varit ett par i 10 år och fick i december förra året en son.

Mina föräldrar och omgivningen var inte positiva till vårt förhållande i början men det förändrades snabbt när de väl träffade honom. Jag har inga "daddy issues", hade en väldigt bra och trygg uppväxt om ni vill veta det. Jag är heller inte ute efter min makes pengar då jag idag har högre lön än vad min man har (när vi träffades levde jag på studiemedel så visst hade han mer pengar då men inte ofantligt mycket mer). Att vi inte fick barn tidigare beror inte på att vi väntade utan på att jag inte kan bli gravid på naturlig väg och det krävdes IVF.

Med allt detta klarlagt vill jag säga till dig TS att om ni trivs med varandra så ska ni absolut satsa och kämpa för ert förhållande.

Lycka till!

Jag säger som Anonym (M): satsa på förhållandet om det känns rätt för er.

Jag blev tillsammans med min man när jag var 19 och han BETYDLIGT äldre. Vi lever ett fantastiskt fint liv fortfarande efter många år, trots åldersskillnaden. Mina föräldrar, och även hans, var mycket skeptiska till vårt förhållande i början. De vande sig dock när vi hade lärt känna varandras släkter och nu funkar det utmärkt med bådas föräldrar, vänner etc.. 

Vi resonerade länge och mycket kring vårt förhållande i början, min man och jag, och vi försökte även avsluta vårt förhållande ett antal gånger just på grund av rädsla för vad andra människor skulle tycka. Vi kunde dock inte hålla oss ifrån varandra och beslutade oss slutligen för att faktiskt satsa på vårt förhållande och vad vi hade. Ett beslut jag aldrig ångrat!
Folk kommer alltid att tycka saker och ha åsikter om ens liv och dylikt, oavsett vad man gör. Det finns alltid folk som har invändningar om allt. Men det är inte alla som betyder något. De som står er nära och känner er och de som faktiskt betyder något kommer finnas kvar för er och stötta er. Visa att ni menar allvar och satsa om det känns rätt!

Skiter det sig så skiter det sig. Men det kunde lika gärna ha skitit sig i ett förhållande med en jämnårig. Det är ni två som är tillsammans och då är det ni som bestämmer över ert förhållande.

Jag önskar er allt väl!
Kram