Är vi ensamma om o göra så ?

Frågan handlar inte så mycket om att anpassa sig utan om ni tänker att det är bra att alltid ständigt vara en skugga brevid barnet.... Tror du inte att det kan finnas vissa utvecklingsmässigt fördelar att låta barnet tulta iväg till ett rum utan att ni genast följer med?

Begrunda.

Jag lämnar inte heller mina barn utan uppsikt. Däremot har jag inte tid att leka med dem hela tiden.

Jag har sagt de till min man men han blir sur på mig och tror jag vill min son ska skada sig. Men handlar inte om de. Utan han måste ju få lära sig att ramlar man ner från en stol man klättrat upp på så gör de ont. Ramlar man ner från bordet i vardagsrummet så gör de oxå ont.

Ramlar man på en trottoar kant så lär man sig lyfta på foten. Sånt tänker ja på men mannen e typ "vull du han slår i huvvet och blir hjärndöd ????

[quote=76593023][quote-nick]Sessie82 skrev 2016-05-03 18:22:22 följande:[/quote-nick]Jag har sagt de till min man men han blir sur på mig och tror jag vill min son ska skada sig. Men handlar inte om de. Utan han måste ju få lära sig att ramlar man ner från en stol man klättrat upp på så gör de ont. Ramlar man ner från bordet i vardagsrummet så gör de oxå ont.

Ramlar man på en trottoar kant så lär man sig lyfta på foten. Sånt tänker ja på men mannen e typ "vull du han slår i huvvet och blir hjärndöd ????[

Well riktigt så avslappnad attman låter en så liten klättra upp på köksbordet kan man nog inte vara, för Då kan de ju faktiskt skada sig ordentligt. Ni måste ju hitta ett rimligt mellanläge där ni har uppsikt utan att skugga barnet. Barnet kan få tulta ut i köket utan att ni följer efter, men samtidigt har ni öronen på så att ni hör om unden börjar dra ut stolar eller öppnar knivlådan.

Han säger han kan bryta nacken av o ramla ner från soffan typ.

Köks bordet får han inte vara på men stolarna kan han klättra upp på.

Lådor kan han inte öppna för knopparna är bort tagna. De enda i köket är väl soporna i ett skåp...

Han kommer inte in på dass för där är en hasp högt upp.

Grind till övervåningen.

Han vill att när jag är hemma själv med han på dagarna så måste ja sätta han i mat stolen om j går på dass eller slänger sopor utanför dörren typ.

Längtar tills han ska vara hemma med han bör jag börjar jobba. Så han får känna på hur vardagen sjölv med sonen är. Att man inte alltid kan ha 100% koll.

Jag försöker ha is i magen när det gäller barnen, vill ju inte hämma dem men ändå hålla dem säkra. Har barnsäkrat så gott det går och håller koll så gott det går men båda mina har fått göra saker. Första var inte så farligt, han sprang mest så där var det mer att lära honom ta av strumporna och sakta ner i kurvorna. Nu med andra (18 månader) är det värre då han klättrar... Men jag försöker som sagt ha is i magen när han klättrar på rumsbordet, soffryggen osv och sen tröstar jag när han ramlar. Men han ramlar inte så ofta, han är ganska försiktig. Och vi har tagit bort de flesta klätterställen som köksstolarna, hyllor osv.
Ute vaktar jag båda två men följer efter den lilla när han går iväg. Men inne vägrar jag följa efter och aktivera osv. Barn behöver lära sig att roa sig själva och i viss mån ta hand om sig själva. Att göra som ni skulle jag aldrig orka.

Jag var också tillsammans med min son jämt. Men det var snarare pga att jag inte såg någon anledning för mig att sitta i köket när sonen lekte på rummet. Jag satt hellre med honom, så att han t ex kunde "laga mat" och servera till mig. :)

Han var, och är, dock en väldigt lugn unge som är behaglig att ha omkring sig. Ja, och så är jag ensamstående, så där finns ingen partner som "pokar" på min uppmärksamhet. Jag har 100% att ge till mitt barn.

De där med leka inomhus är vi inte på samma plan. Jag vill han lär sig leka själv. Speciellt eftersom de nog inte blir syskon tyvärr. Sen är jag skit kass på o leka. Jag är med "ta hand om". Mannen är mer leka.

Men leker man inte med sonen så gnäller han och gråter. Då är de leka med han eller sätta på nått kul på Youtube åt han.

De skäms ja jätte mycket för. Att behöva sätta på Youtube för att få kunna sitta på soffan o ta en kopp kaffe utan o höra gnäll. Annars får ja sitta på golvet o dricka medans ja leker med han eller stå upp o dricka.

Enda gångerna han leker sjölv är när jag börjar stöda hemma. Eller lagar mat. Så många ggr går ja runt o städar utan att de ens behövs just för o slippa höra gnäll o att han ska leka. Haha

Jag och min Sambo var sånna som följde efter barnen hela tiden när dom var små. Mest för rädslan att dom skulle ramla och slå sig men även andra saker som att hitta nåt att stoppa i munnen lr liknande. Idag så ångrar jag att vi var lite väl överbeskyddande när de gälde våra barn. Äldsta är snart fem. När vi är ute i lekparken tex och jag jämför honom med andra barn i samma ålder så är han inte alls lika säker vad gäller klättra i klätterställningen tex. Kan säga att jag än idag håller stenkoll, gärna går fram ifall han skulle ramla, håller handen om jag får. :) Andra föräldrar är superlugna som det ser ut, skulle dom ramla så är det ju mjukt underlag och inte hela världen typ. Medans jag ser hur dom kan ramla och slå hakan i stegen o slå ut tänder lr bita av sig tungan. Innan jag fick barn så Hatade jag hönsmammor och nu har jag blivit en själv. :( Han har inte samma "skills" som dom andra barnen i hans ålder och jag är väldigt säker på att det är för att jag hållit honom tillbaka och inte låtit honom lära sig själv. Det är svårt att släppa taget om dom små liven och låta dom upptäcka världen mer självständigt men det är nog det bästa för barnen tror jag.. Tyvärr