Vill att bonusbarnen delar rum så våra gemensamma får egna rum...

Men nu är det inte så i ts fall. Åvad då tänk om de delar rum hos mamma, under minst 8 år har det troligen inte behövt dela rum hos pappa iaf. Medan deras syskon har behövt det i 8 år. Borde det inte vara dax då att "bytas av" så det blir lite mer rättvist för ALLA? 

Det är inget alternativ..

Föräldrar har både en moralisk och juridisk skyldighet att tillgodose sina barns behov. Barns behov av eget rum ökar i takt med deras ålder. I och med det ökar också föräldrarnas skyldighet att tillgodose barnen egna rum i takt med att barnen blir äldre.

Om en familj har för få rum i förhållande till familjens storlek har de i första hand en skyldighet att tilldela egna rum till de äldre barnen i familjen.

Den här familjen har gjort helt korrekt när de hittills låtit de två yngsta dela rum.

MEN föräldrars skyldighet att tillgodose barns behov upphör juridiskt den dagen barnens blir myndiga och moraliskt den dagen barnen klarar av att ta hand om sig själva. Dessa två sammanfaller ofta då normala barn som är myndiga och har gått ut gymnasiet allra oftast klarar av att ta hand om sig själva.

Föräldrars skyldighet att tillgodose sina omyndiga barns behov är mycket mycket större än vad deras skyldigheter att tillgodose sina vuxna barns behov. Om en familj har för få rum i förhållande till familjestorleken bör de tilldela egna rum till de omyndiga barnen.

Föräldrarna i det här fallet gjorde helt rätt tidigare men gör det inte längre då de fortsätter att tillgodose det äldsta barnets, som hunnit bli vuxen, behov på bekostnad av de två yngstas behov.

Det enda rätta är antingen att föräldrarna flyttar ut till vardagsrummet så att alla barnen får eget rum. Eller att det äldsta barnet som numera är vuxen flyttar ut i vardagsrummet så att alla de yngre syskonen kan få eget rum.

Ja, jag tycker att det är rimligt att låta bli att flytta samman om man inte kan ordna optimala lösningar för alla som ska bo ihop. I sådana fall anser jag att särboskap är att föredra. 

Men visst, om folk skulle vara nöjda med sänkningen av boendestandarden och vara noga med att finna kreativa nya lösningar så kan det ju kanske fungera. Men något sådant ser jag aldrig här - här är det ju bara gnäll och missnöje från de vuxna (som själva valt partnern och boendet, till skillnad från ungarna). 

Optimala lösningar? Det är ett relativt begrepp. Optimalt under omständigheterna? Eller det absolut bästa?

Varför inte? Bryr ni er inte om era barn?

Det absolut bästa enligt mitt sätt att se på saken. Men alldeles oavsett detta relativa begrepp så är ju ingen av alla de människor som skapar trådar här om hur problematiskt det är med deras nyfamilj i felaktig och för liten bostad av åsikten att deras situation för dem är optimal. Det är därför de gnäller. 

Varför inte? Så har vi levt i flera år, just för att alla barn (både de som bor helt och de som bor halvtid) ska kunna ha egna rum. 

Jag kan hålla med om att det inte varit optimalt, och jag har längtat efter ett eget sovrum (nu är äldsta barnet utfluget så vi har kunnat flytta om så att även vi har eget rum), men det har varit viktigare att ungarna ska få sitt eget utrymme. Och det kan ju inte vara så lång tid kvar innan 20-åringen flyttar hemifrån så det borde du väl kunna stå ut med?

Hahahha "pga att föräldrarna valt dela på sig". Låter frireligiöst.

Ja. Jag tycker att en person på 20 bast kan leva med det tillfälligt tills hen hittar något eget.

Fast i detta fallet är ju de två yngre gemensamma. Dvs dem fanns inte då de flyttade ihop. Flyttar man ihop med barn båda två från början, så tycker jag det är sjlvklart att man letar ett boende som passar den familjen nr man ändå letar ett boende att flytta till....men ja av ngn anledning har de inte kunnat flytta till större? Men jag anser ändå att 20-åringen nu får stå åt sidan, I minst 11 år om de är samma boende, har de haft egna rum hos dem, dvs från när de var 5 och 9 år. Nu tycker jag faktiskt att det är deras 8 och 11 åring som skall få den möjligheten också. 20-åringen är vuxen och antingen kan denne dela med 16-åringen eller vardagsrummet, eller dela med de andra vuxna som då sover i vardagsrummet varannan vecka. På något sätt så är man vuxen, i 20 år har pappan erbjudit boende åt "barnet" och troligtvis har denne alltid haft eget rum. Nu är även 8 åringen och 11-åringen pappans och han borde bry sig om deras behov som större barn nu och hans ansvar som vårdnadshavare för dem är betydligt större än 20-åringen som är vuxen.