Påven Johanna skrev 2016-05-02 13:26:49 följande:
Vi hade inte flyttat ihop om vi inte hade löst bostadsfrågan på ett sätt som optimerade alla involverades situation (nu var det inte svårt för oss eftersom vi kan köpa oss det vill vi ha).
Jag begriper förstås att det inte är lätt för alla att köpa sig (eller byta till sig eller vad folk som bor i allmännyttan gör) den bostad de vill ha eller behöver. Det jag inte begriper är att de trots det flyttar ihop och sedan tycks bli både förbluffade och irriterade över de problem det för med sig.
Bonusfamiljer blir alltid dubbelt så stora i ett samhälle där barnen generellt bor växelvis efter att föräldrarna skilt sig.
Familjernas ekonomier har inte vuxit sig dubbelt så stora bara för att de slutat leva i kärnfamiljer. Inte heller har bostadsytan i landets bostäder förändrats. Det innebär strukturella problem för bonusfamiljer att hitta och ha råd med boenden sina nyfamiljer.
Är det rimligt eller önskvärt att förvänta sig att föräldrar slutar bilda nya familjer och hushåll? Nja, knappast. Det känns mer rimligt att människor accepterar att nyfamiljslivet ofta innebär en sänkning av boendestandarden. Med tanke på att boendestandarden i sverige länge varit bland den högsta i världen så är en viss sänkning givetvis inte hela världen. Klarar folk i spanien och korea att leva lite mindre gör folk i sverige givetvis också det.
Men en sänkning i boendestandarden kräver nya lösningar för att bli optimal. Nyfamiljer måste nog acceptera att alla familjemedlemmar nödvändigtvis inte kan få egna rum (kan lika gärna vara föräldrarna som inte får eget rum).. Kanske behöver de bygga om sina bostäder för compact living. Dessutom behöver föräldrar kanske höja förväntningarna och kraven på sina barn att de ska flytta ut tidigare.
