Bonusfamilj, blä och varning!

Vi har det väldigt bra och jag älskar min utvidgade härliga familj!  För mig har det aldrig handlat om att stå ut, jag skulle aldrig nöja mig med något som handlade om det. 

det är givetvis olika. Synd om det inte fungerade för dig/er. Givetvis är det en stor utmaning, speciellt om det krånglar med ex,eller om barn inte är nöjda osv. 

Men går man in i det med god kommunikation så går det. Tror ofta det handlar om att folk flyttar ihop, är så förälskade att de inte riktig har pratat igenom hur de ska ha det med tex ekonomi, upplägg kring barn, matlagning, tvätt, ja precis allt. Man kanske upptäcker efter hand att den nya partnern inte alls har samma syn på uppfostran tex, vilket man inte innan trodde skulle vara ett problem.

Får man dessutom gemensamma barn kan det ställa hela familjen på ända ännu en gång. 

Jag vet flera goda exempel och jag är själv del i ett.

Skulle inte ha orken/viljan att bli styvmamma och börja ta hand om och ansvar för andras barn.Trivs bra ensam/med mitt eget barn/mannen jag älskar utan att bli påtvingat att bo med människor som jag inte vill bo med.Men vi är olika,och lycka till ni som tycker det är kul!

Mannen du älskar då, tycker han att det är kul som jag och andra gör? Eller känner han sig tvingad att bo med ditt barn som han inte vill bo med?

Påven Johanna

Hur gör ni?

I mitt fall så är det min kärlek som inte klarar av situationen. Jag har faktiskt nästan slagit knut på mig själv. Tycker om hans barn och står ut med ex. I övrigt kring hushåll, ekonomi har vi samma syn.

Min kärlek har svårt att hantera mitt barn , ett av dem. Han drar sig undan.

Exempelvis om än oskyldigt och trivialt. Varje fredag när vi sitter och äter fredagsmys och kollar film eller tv. Om mina barn är där så sitter han i sovrummet. Inte om hans barn är där såklart.

Jag har usla erfarenheter av att leva i en " kärnfamilj" som barn , tills mina föräldrar skilde sig.

Bör jag varna alla att inte leva i en kärnfamilj då?

Ungefär lika vettigt är din inlägg...

Det här tror jag stämmer väldigt bra. Folk har så himla bråttom.

Haha, ja jag har dåliga erfarenheter av att ha föräldrar i huvud taget Kanske borde varna för det? ;)

Ja, hur gör vi. Det är förstås inte en fråga som låter sig besvaras i ett par enkla rader. Vi har levt tillsammans i många år nu och har under den tiden växt ihop och kommit att älska varandra högt. Men mycket har handlat om respekt för varandra, omsorg och omtanke om varandra, genuint intresse för varandra och en stark vilja att vara med varandra och leta efter alla de bästa sätten att vara det på. 

Det du beskriver låter väldigt sorgligt och oroande, med det är svårt att ge råd om du inte vill berätta mer om situationen. Jag tycker inte att det låter speciellt oskyldigt och inte särskilt trivialt heller, om det är så att din man undviker ett av dina barn. Nu vet jag inte hur gamla dina barn är, men det är väl högst troligt att barnet själv märker eller känner att din man har svårt för hen och inte ens vill vistas i samma rum som barnet. 

Har ingen man jag älskar.Har inte träffat nån som är värd att flytta ihop med.Hellre ensam och fri????