Bonusfamilj, blä och varning!
Vi har det väldigt bra och jag älskar min utvidgade härliga familj! 
För mig har det aldrig handlat om att stå ut, jag skulle aldrig nöja mig med något som handlade om det.
Inlägg från: Påven Johanna
|
-
-
Mannen du älskar då, tycker han att det är kul som jag och andra gör? Eller känner han sig tvingad att bo med ditt barn som han inte vill bo med?Anonym (Pia) skrev 2016-04-23 09:24:51 följande:
Skulle inte ha orken/viljan att bli styvmamma och börja ta hand om och ansvar för andras barn.Trivs bra ensam/med mitt eget barn/mannen jag älskar utan att bli påtvingat att bo med människor som jag inte vill bo med.Men vi är olika,och lycka till ni som tycker det är kul!
-
Ja, hur gör vi. Det är förstås inte en fråga som låter sig besvaras i ett par enkla rader. Vi har levt tillsammans i många år nu och har under den tiden växt ihop och kommit att älska varandra högt. Men mycket har handlat om respekt för varandra, omsorg och omtanke om varandra, genuint intresse för varandra och en stark vilja att vara med varandra och leta efter alla de bästa sätten att vara det på.Anonym (Blä) skrev 2016-04-23 09:36:47 följande:
Påven Johanna
Hur gör ni?
I mitt fall så är det min kärlek som inte klarar av situationen. Jag har faktiskt nästan slagit knut på mig själv. Tycker om hans barn och står ut med ex. I övrigt kring hushåll, ekonomi har vi samma syn.
Min kärlek har svårt att hantera mitt barn , ett av dem. Han drar sig undan.
Exempelvis om än oskyldigt och trivialt. Varje fredag när vi sitter och äter fredagsmys och kollar film eller tv. Om mina barn är där så sitter han i sovrummet. Inte om hans barn är där såklart.
Det du beskriver låter väldigt sorgligt och oroande, med det är svårt att ge råd om du inte vill berätta mer om situationen. Jag tycker inte att det låter speciellt oskyldigt och inte särskilt trivialt heller, om det är så att din man undviker ett av dina barn. Nu vet jag inte hur gamla dina barn är, men det är väl högst troligt att barnet själv märker eller känner att din man har svårt för hen och inte ens vill vistas i samma rum som barnet. -
Om du läser det inlägg jag citerade - och som du skrev - så kanske du kan förstå hur det kommer sig att jag trodde att du levde ihop med någon.Anonym (Pia) skrev 2016-04-23 10:03:27 följande:Har ingen man jag älskar.Har inte träffat nån som är värd att flytta ihop med.Hellre ensam och fri????
-
Kan han inte följa med dig och få mer information om NPF i allmänhet och aspergers i synnerhet? Och om det lyckas så tror jag också att det är väldigt viktigt att han och du lyckas förmedla till din dotter att felet varit hans och inte hennes, och att han faktiskt inte vare sig förstod eller hade kunskap om vad svårigheter som de hon har kan innebära. Hon kanske är bra på att ta till sig sakligt given information, som ju är en styrka som inte så få människor med aspergers inte sällan har.Anonym (Blä) skrev 2016-04-23 10:27:21 följande:
Fint skrivet Johanna. Du är klok. Kärlek tar tid och engagemang. Behöver vårdas hela tiden.
Barnet är nio år ich har Asperger. Dock ingen allvarlig variant utan klarar sig rätt bra i sociala sammanhang trots allt.
Han säger att han har svårt att hantera henne. Inte är van. Efter utbrott så är han fortfarande illa berörd trots att hon då är normal. Om hon känner av det, ja. Hon hälsar inte på honom längre. Hon tycker att hon är utanför .
Det gick så långt att han inte ville åka utomlands med oss av rädsla för att hon skulle bli uttröttad och då få utbrott. Han såg det som att semestern skulle bli förstörd för honom. Vi åkte själva. Att tillägga är att hon aldrig slåss (ibland lillebror) utan blir arg på mig aldrig honom och mycket sällan på hans barn och då mest sur.
Till er övriga. Ja alla familjer kan ha svårigheter och vara dåligt fungerande. Jag bara lyfter upp just bonus som svårt och dess speciella svårigheter med distans och kommunikation.